Ryskt och tyskt och lite ljug

Skolan på min tid. Skjulet till höger, that is. De satte de mer välmående barnen främst på bilden. Vi lusasnaggade potatisätare fick stå och skämmas längst bak.

Jag måste erkänna en sak; Den här serietecknaren har moffat glass till kvällsmat. Och här står lille Anders och kokar borsjtj från scratch. Men det ska nog gå att klämma fram lite aptit för denna delikatess, om jag bara anstränger mig lite. Förresten kan det behövas lite borsjtj (många konsonanter i det där ordet. Fast "västkustskt" är snäppet mastigare, tji fick ryssarna!) efter en lång dags travande i iskylan (glassen gjorde inte det hela bättre om jag ska vara ärlig, en huttrande serietecknare är jag också, inte bara mätt och sockerspeedad).

Har gjort julfint hos Anders med en liten, skev julbock i knallrött, samt lite ljus som jag fyndat på Lidl. De kan när de vill, tyskarna.

Eleverna tecknade serier med liv och lust idag. De verkar tycka det är roligt, och det är huvudsaken. När jag var barn hade vi minsann inte roligt i skolan! Näe, då gick vi tre mil genom sjumilaskogen (skolan låg mitt i) i bitande kyla, året runt. Blåsten ven rakt igenom våra tunna vadmalskläder och den kalla potatis med några ynka saltkorn på, som var vår enda matsäck, var frusen när vi nådde det lilla skjul som utgjorde vår skola. Väl där värmdes vi upp med risbastu så att det skulle bli folk av oss, sedan var det en enda evig matematiklektion innan det var dags att vandra hemåt i den bistra kylan igen, och kanske, kanske få sig en till kall potatis med salt innan det var dags att gå ut i ladugården och sova i gödselhögen (efter att ha avklarat våra sysslor förstås). Men klagade vi? Icke!

Det var bättre förr.

advent-app

Pust och flås och stress och jäkt! Ingen rast och ingen ro för en serietecknare som måste upp i ottan för att fara till storstan, efter en helg i Karlstad och Oxelösund. Har knappt hunnit med hälften av allt jag skulle ha gjort idag, har mest fnattat runt och grejat, rotat räkningar och packat inför vecka två i Stockholm. Alltmedan snön har öst ner utanför och gjort Oxelösunds gråa centrum riktigt vackert och vitt. Hoppas tåget går som det ska imorgon. Jag ogillar starkt kaos av alla de slag, snövarianten är inget undantag.

Denna vecka ska mina små elever få prova på att teckna en helt egen serie, och känna lite på olika tekniker. Man hinner ju inte så mycket på en timme, men förhoppningsvis känner de sig rustade för att våga fortsätta teckna när jag rest hem. Hoppas jag får komma tillbaka till Internationella skolan, där trivs jag riktigt bra. Får försöka undvika att undervisa med banan i munnen och pusta rutten kaffe-morgonandedräkt på de stackars liven, så kanske mina chanser ökar.

Nu är det bara några futtiga dagar tills min julkalender-app finns att ladda ner till din iPhone! Håll utkik vet jag!

Åh, lilla Ockle!

Vissa bilder säger mer än ord. Googlade på "Stureplan"...

Känner mig lite melankolisk idag. Trots att jag börjar trivas här i Stockholm och tycker jobbet går bra. Kanske är det de tidiga mornarna, och att jag varit och besökt lille svärfars grav. Och kanske är det det ständiga, tysta snöfallet, vackert och lite sorgset på samma gång. Och så längtar jag hem till min man förstås. Men honom får jag vänta några dagar på att pussa, ska en sväng till Karlstad först och hälsa på fina lillsyrran, samt ta emot pris. Inte klokt, min syster som alldeles nyssens var en liten knodd är gammal nog att konfirmeras! Duktigare och sötare tjej får man leta efter. Ska bli mysigt att träffa henne.

Anders kokar fisksoppa ute i köket (varför skriver jag alltid om mat här i bloggen??). Det luktar väldigt gott. Jag ska peta bort musslorna, för jag har ingen skam i kroppen, och så får man faktiskt peta bort sånt man inte tycker om när man är med en av sina äldsta vänner. Det, och fisa (helst inte vid samma tillfälle. Har dock hänt. Stackars Anders!).

 Matglad som jag må vara, jag äter allt, men vissa skaldjur har jag svårt att komma överrens med. Särskilt slemmiga och gummiaktiga sådana. Har till och med lite halvsvårt för räkor, de har ju en så äcklig bajstarm längs ryggen och en massa geggig hjärnsubstans som man får på fingrarna när man rycker huvudet av dom. Jag tycker inte man ska behöva rycka huvudet av maten när man sitter till bords, det känns lite barbariskt.

Idag har jag, förutom att ha haft två lektioner i Täby och varit på kyrkogården, fått håret och dess anskrämliga utväxt fixat hos frissan. En sån där tjusig frissa nära Stureplan. Jag måtte inte vara klok. Men det var bara en sån där grej jag måste göra, för att visa för mig själv att jag kanske må vara fattigt patrask i stureplanarnas ögon, men jag har lika stor rätt som östermalmsdamerna med stålar att bli trevligt bemött och bortskämd på flådiga ställen. Särskilt när det flådiga stället inte var dyrare än mindre flådiga sådana. Så har man gjort det en gång i livet. Och håret svallar som på en hollywoodfru. 

Stureplan och jag kommer dock nog aldrig bli riktiga bundisar. Inget Spy Bar för den här serietecknaren. Tusen gånger hellre kinagrogen hemma i Ockle. Åh, lilla Ockle,

jag saknar dig!

Onsdagskväll i timmerkojan

Några av barnen från Frostmofjället, minus get:

Ja, nästan i alla fall; i en trivsam tvårummare i Liljeholmen, snarare. Men det känns lite som vargavinter nu och då far lätt fantasin iväg till Frostmofjället och den bistra nordanvindens vinande genom otäta timmerväggar i små pörten och stugor, där man trängs runt en sketen eldstad för att värma sig och tina upp sina stinkande ullsockor efter en lång dags pulsande i snö. Och så luktar det så där hemtrevligt illa, som det gjorde förr i tiden, av bondsvett och hönslort och härsken mat.

Men åter till verkligheten. Inget bloggande igår, jag var helt slut efter att ha gått upp vid sex och hållit igång ända till kvällen, så jag stupade i säng vid elva. Men det var en trevlig dag. Bra elever, och så blev jag positivt överraskad över hur trevliga folk faktiskt är här, till och med på Sturegallerian, dit jag efter mycket vånda stack in min kalla näsa i jakt på en blomsteraffär. Teatern vi skulle gå på låg på Östermalm, det var enbart därför jag höll till i dessa trakter. Och de behandlade mig faktiskt inte som något patrask som katten släpat in! Sedan tog jag en svindyr cappuccino på en äckligt flashig italiensk caffetteria, i väntan på Kim.

Pjäsen var skitbra! Passa på om ni är i stan, och gå och se Elvaåringen! 

Idag var det en ännu tidigare start. Pendlandet känns helt ok nu, men det tar sin lilla tid att ta sig fram här i Stockholm. Tjugo över sex pulsade jag iväg till tunnelbanan. Det blev en lååång tupplur när jag, tre lektioner på raken senare, kom hem.

Nu står Anders och lagar till en festmåltid, snart dags att hugga in. Livet kunde vara värre.

Apropå mitt torparblod...

... så hittade jag den här lilla gumman i mina gömmor.

Från samlag till serier

Ur proggbarnboken Filip frågar, från 1972

Det där torparblodet som skulle hjälpa mig kånka tungt idag var det inte mycket bevänt med. Jag kroknade under den enorma ryggsäckens tyngd redan på väg till bussen. Nä, den fick stanna på Centralen för 60 spänn medan jag pendlade vidare mot Täby i snögloppet. 

Lektionen gick bra idag med tyckte jag. Lite mer svårflirtad publik än i fredags, men det kan ha berott på att de var ett år äldre. Mina fis-skämt gick inte hem lika bra. Men hoppas de små liven lärde sig något ändå. När jag var barn fanns det inte på världskartan att vi skulle få ta del av en serieworkshop. Nej, på Hammarlunden lästes ICKE serier inom skolans väggar, och på skolbibblan fick man max låna tre seriealbum åt gången, för att inte hjärnan skulle förvandlas till gröt, eller sprängas så där som den gör på aliensarna i Mars Attacks. Däremot hade de inget emot att vi lånade den illustrerade proggbarnboken om samlag. 

Lille Anders (som inte är så liten längre) måste vara världens bäste värd! Han mötte mig på Centralen och kånkade min stora väska ändå hem till Liljeholmen (vi åkte dock tunnelbana, någon måtta får det ju vara på gentlemannafasonerna). Ikväll skulle han på nån bioprämiär med jobbet, men den raringen har tinat köttfärssås till mig och ritat små kartor om jag skulle få för mig att gå ut i jakt på snask, samt illustration över hur duschen fungerar. Utsikt har han åt nästan alla vädersträck. Sticker jag ut huvudet genom köksfönstret kan jag se ett vatten. Detta gör mig inte så mycket klokare på stadens geografi, då :1. Det lär finnas mycket vatten i Stockholm 2. Jag inte har en aning om exakt var jag befinner mig, och 3. Det är beckmörkt ute. Men tjusigt är det där det ligger och är mörkt och blankt och glittrar. 

Nu ska jag värma mig lite köttfärssås och slappa framför något riktigt tramsigt på nätet. Vi hörs imorrn.

Packad och klar (nästan)

Goder afton! Bidde inget bloggande igår, då vi haft lilla söta svärmor här på besök, men ikväll så. Har precis tittat klart på Morden i Midsummer och ska försöka gå och knyta mig tidigt, då det blir uppstigning i arla morgonstund igen imorgon. Det mesta är packat inför mina två veckor i Stockholm (med en liten avstickare till Karlstad, där jag ska få ta emot kulturstipendiet). Är usel på att packa, tar alltid med alldeles för mycket. Samtidigt hatar jag att släpa på en massa joks i onödan. Men att slänga ut en förmögenhet på förvaringsbox på Centralen, nä, det är jag för snål för. Då släpar jag hellre. Har ju en massa torparblod i mina ådror, generationer på generationer av mina sega ättlingar har kånkat och gnott genom årtusenden, så mina gener är nog välanpassade.

Blir en kul vecka. Undervisningen är ju rolig, och jag och Anders har en hel massa prat att ta igen. Vi tänkte gå och se filmen om Cornelis också, nån kväll. Och på tisdag kommer maken upp, för då ska vi titta på Staffan Westerbergs föreställning.

Nä, nu ska jag slötitta lite på Glee och eventuellt rita lite på Ellens barnbok, sedan är det dags att snusa.

Gunatt!

Uuuuuuuuuamäjen

"Fartlines"

...vad jag är sleten! Men nöjd. Det gick riktigt bra, både att hitta rätt i pendlardjungeln och att undervisa idag. En väldigt fin liten klass med väluppfostrade elever, som alla tyckte det var "fett kul" det där med att lära sig rita serier. Eftersom skolan är tvåspråkig och den mesta undervisningen bedrivs på engelska, tog jag tillfället i akt och bjöd på lite publikfrieri. Skulle rita fartlinjer på tavlan, och meddelade klassen att "this is what we call Fartlines". Många fniss från en tacksam publik. Lika uppskattad var min illustration av ljudeffekter, såsom den hur det låter när man kletar en snorkråka på en whiteboard ("smojs").

Lektionen avslutades med en snabb övning där var och en fick rita sin egen superhjälte. Nästa gång ska de få ge sig på varsinn längre serie. Det blir skoj.

Och nu är jag efter en låååång dag på diverse tåg, bussar, pendeltåg och tunnelbanevagnar, hemma i lilla Ockle igen. Vi har lilla svärmor på besök, och det är riktigt trevligt. Jag har haft en otrolig tur med mina svärföräldrar. Får se om jag orkar upp i ottan imorgon igen. Vill ju inte missa finska syföreningens basar! Rock 'n' Roll, man! Eller; Rock 'n' Roll och raggsockor snarare.

Natti!

Kreativt kaos i skaparlyan

Sitter som bäst och förbereder inför morgondagens lektion, och tycker jag fått till ett ganska bra upplägg. En fruktansvärt tidig morgon kommer det bli; ska upp vid sex!!! Och en lång dag på det. Men bortsett från det otäcka pendlandet så ska det bli ganska skoj. Återstår att se om jag lyckas gå och lägga mig tidigt, så pirrig som jag är inför tågbytandets fasor. En lång varm dusch skulle nog sitta fint i vår klaustrofobiska duschkabin. Enda roliga med den är att om man fiser i den trånga glascylindern så färdas gasen uppåt i en rasande fart. Till skillnad från en mer öppen yta, där den mer sprider ut sig åt sidorna och uppåt, så att säga. Så roligt det nu kan vara att få en fjärt i ansiktet i 180. Jag är nog ganska lättroad.

Det skulle vara en skön avslutning på en dag av idogt arbetande (mest med Ellens barnbok). Jepp, det tror jag jag gör på en gång. Fast jag lyxar nog till det, får bli en fisfri dusch den här gången.

Natti natti på er!

Dagens snyggaste julpynt alla kategorier

Det krävdes dock mycket övertalning innan den snälla butikspersonalen gick med på att ha min tomte med frigolitbitar i sitt skyltfönster.

En liten hasch-hallis-tomteinstallation i all enkelhet

Jouluyyyyyyyyyyyyö

En fundersam finne på julskiveomslag

Även den mest gråa, kallruggiga novembereftermiddag blir mysig om man tar sig en tur till Rusta. Jag och fina Caroline unnade oss denna rekreationsutflykt idag. Lite välbehövlig shopping (ja bara det nödvändigaste alltså, såsom glittergirlander, snask och en jätteful plastgran). Nu är jag redo att pynta järnet här i lägenheten. Den där lilla fula, sneda plastgranen får bli en trevlig överraskning för Kim när det lider. Om jag bara täcker den helt med pynt och glitter så kanske han inte ser att den är gjord av gamla glassbyttor (eller vad det nu är man återvinner och skapar fult julpynt med). Så lite julgransbelysning på det och julen är räddad i det Biller-Bredefeldtska hemmet. Synd att man ska vara iväg i två veckor. Jag älskar att gå omkring och bara njuta av mitt julmys. Det ska vara makens finska julskiva på högsta volym till. Förstår inte många ord, men gastar med ändå i högan sky. Jo en rad kan jag sjunga med i; "Oi Jouluyyyyyyyyyyyyö" (O, helga natt). Det låter nästan som finska, enligt Kim. Annars tycker han sällan jag får till uttalet. Men jag har faktiskt ett riktigt bra språköra! Kan säga både Minulla on kolme nänniä (jag har tre bröstvårtor) och Paskahauso (bajsbyxa). Vad mer behöver man i språkväg för att erövra ett land?

Beatleströst

Ikväll blir jag lycklig av den här. Minns när den kom, jag var sjutton och gick på Sundtsagymnasiet i Karlstad. I dess aula hade the Beatles spelat en gång, alltså var platsen magisk för mig. Pappa var där och såg dom genom hornbågade glasögon. Vill minnas att Free as a Bird kom före Real Love, och den är lika fantastisk den. Eftersom jag inte levde när Beatles släppte sina skivor, var det så speciellt att få ta del av dessa låtar. Jag minns att jag brukade ställa klockan lite tidigare varje skolmorgon, bara för att kunna göra mig i ordning och få lägga mig en stund igen i mitt svala flickrum, och somna om till de milda tonerna av the Beatles Anthology. Jag var dödligt kär i Jonas, eller om det var Fredrik, och det där pirret i magen som man hade inför varje skoldag, kommer jag alldeles särskilt ihåg. Skulle mitt hjärtas utvalde vara i skolan idag? Tänk om vi fick ögonkontakt! Jag måste göra mig så fin jag bara kunde. Sedan på med modsutstyrseln och gå till bussen för att åka in till stan. Parallellt med denna skolvardag, med magpirr, förälskelse och fina nära vänner att dela alla kärleksgrubblerier med, fanns mitt andra liv, det jag inte ville kännas vid. Det i Uddevalla, där pappa förtvinade mer och mer för varje dag, uppäten av en elak cancer. Helgerna som jag fasade för, då jag måste lämna min trygga vardag och åka dit, till mörkret. Jag hade alltid en arsenal av beatlesblandband med mig i ryggsäcken, och höjde volymen i freestylen när jag under de långa nätterna hörde pappa kräkas. Beatles raspande vita snurrade helgerna igenom i det som var mitt rum när jag var där. Men aldrig the Beatles Anthology, den hörde veckorna och normaliteten till.

Sedan, när cancern besegrade pappa och allt var ett töcken, tillät jag mig att gråta på mitt flickrum, när jag var själv. Gråta till den här. För trots allt han gjort, var han ändå min pappa och jag älskade honom på det mest komplicerade sätt. Det skulle gå åt många Jonas och fredrik på vägen i sökandet efter kompensation till den faderskärlek och bekräftelse jag aldrig kände att jag fick. Och många beatleslåtar för att läkas och sluta frid med det som varit.

Sluta söka.

Dags för tevesoffan

Först av allt; tack för era fina pepp-kommentarer till fredagens inlägg! Ni anar inte hur det värmer! Lika ledsen som jag kan bli av idioters elakheter, lika glad, om inte mer blir jag (efter idog träning) över fina komplimanger. Så tack, kära ni!

Rullade för en stund sen hem från vår braiga kinarestaurang, fylld till brädden av friterade räkor. Så nu sitter jag här mätt och belåten och rapar frityrsmet då och då. I morgon ska jag in till Nyköping och träffa bästaste Caroline en sväng. Någon shopping blir det inte, då alla julklappar redan är köpta/pysslade, och Skatteverket fått en stor drös av mina surt förvärvade slantar. Men eventuellt en fika på mitt favvo-tantcafé Princess, där man kan beställa specialaren varm macka med crépes på (!). Bröd med pannkaka, svamstuvning och osttäcke på det. Underligt med faktiskt inte äckligt. En sympatisk grej med Princess är att det verkar vara tradition att bulla upp ordentligt utan att skämmas när man är där. Besökarna är härligt osvenska, ingen ynklig, torr och ensam mazarin där inte, nej, tallrikarna är fullastade med allehanda kakor och bullar, för en lång och god fikastund. Sånt tycker Tant Malin om!

Mindre än en vecka kvar tills jag ska åka till Täby och hålla en serieworkshop nu. Börjar bli lite pirrigt, inte så mycket för själva undervisningen, för den vet jag att jag fixar, nej, det är pendlandets alla tågbyten som stressar mig. Jag ska bo hos fine Anders i Stockholm, och tydligen är det helvetiskt krångligt att ta sig till Täby från de centrala delarna. Ja, ja, det får gå. Är jag bara ute i god tid, och har karta med mig, känner jag mig något mindre neurotisk.

Nu ska jag slänga mig i tevesoffan en stund och smälta kinamaten.

Natti natti på er!

Lugn dag

Familjen i the Snapper

Det har varit en ganska lugn och skön dag idag, inga sensationer, men desto mer vila. Precis vad jag behövde med andra ord. Lägg lite Monthy Python på det och du har en helt ok lördag. Ska faktiskt försöka vara ledig ikväll för en gångs skull. Bara glo på teve och kanske förtära lite choklad. Vi får se hur länge jag fixar det innan det börjar krypa i kroppen (ja, chokladätandet är inget problem förstås). Helst skulle jag vilja försvinna in i en mysig Astrid Lindgren-film, men det har jag ingen hemma. Det får duga med the Snapper. Längtar tillbaka till Irland, så den kan passa bra.

Roligare än så här blir det inte ikväll, lovar försöka vara mer spirituell imorgon go'vänner.

Ordförståelse

Hej på er! Sitter här nyvaknad och så där obehagligt omtöcknad som man bara kan bli av att ha somnat i tevesoffan mitt i ett avsnitt av Kommissarie Morse. Nu fick jag aldrig veta vad som tagit kol på de räjvfestande ungdomarna. Men jag tror jag överlever det.

Idag har jag gjort något jag inte är så stolt över; Fick ett fruktansvärt otrevligt och osammanhängande mejl från en finsk tjej som med sin "feedback" ville meddela mig att jag suger big time och inte förtjänar att kalla mig professionell tecknare. Först bölade jag en stund, så illa tar jag vid mig av idioters ord. Men sedan åkte fan i mig, och jag satte mig och skrev ett riktigt otrevligt mejl tillbaka. Ångrar kanske inte så mycket det jag skrev, utan ATT jag skrev, att jag lät denna lilla, osympatiska människa ta så mycket av min energi, och ge henne ondske-poäng, hennes uppsåt med mejlet kunde ju inte ha varit annat än att såra mig, och det lät jag ju henne veta att hon lyckats med. Skrev i alla fall att jag tyckte synd om henne, då hon var en sådan larvig liten människa och uppenbarligen borde lära sig lite ordförståelse, då "feedback" innebär något helt annat för mig.

Nu svider det allt, att jag var otrevlig tillbaka, det är liksom inte jag. Ingenting har ju blivit bättre av att jag sårade henne. Får mig att inse att jag kanske inte är så snäll som jag vill tro. Så, jo, jag ångrar nog lite av det jag skrev också. Dock sänkte jag mig aldrig till hennes nivå i min ton, får trösta mig med det.

En dag önskar jag att jag nått dit att sånt här bara rinner av mig, jag jobbar på det. Tills dess får ni ursäkta inlägg som det här. Man är ju inte mer än människa. Och vissa dagar är det synd om människorna, både de små och de stora. Jag är uppenbarligen lite av varje sort.

Hej! Ge mig pengar!

Ikväll fastnade jag visst i vinkelvolten. Blir ett sent blogginlägg, då jag glömt bort tiden. Man gör lätt det när man är inne i ritandet. Försöker som bäst varva ner, då jag måste upp okristligt tidigt i morgon (läs: halv elva) för att åka in till stan och få nya "öronpluttar".

Fattar ni hur duktig jag känner mig? Jag har avklarat ansökan till Konstnärsnämnden, detta mastodontgöra som jag skjutit upp i veckor. Det är ju så förbenat tråkigt och själsdödande med viktiga formulär. Håll nu alla tummar för att de beslutar att ge mig en slant, så jag kan göra verklighet av uppföljaren till Om någon vrålar i skogen! I morgon ska jag åter ta mig i stipendiesökar-kragen och plöja igenom den uppsjö av andra stipendier som jag fick adresser till via en förmedling. Vad skönt det vore om man kunde trycka upp en standardansökan att skicka till samtliga. "Hej! ge mig pengar!" skulle det räcka om det stod. Men ack, vad är väl en bal på slottet!

Nu kurrar min serietecknarmage, den vill bestämt ha popcorn. Och den skiter blankt i att nattamat inte är bra. Jag ska se om jag kan tala reson med den. Popcornspoppande halv två på natten i en lägenhet med 3.70 i takhöjd och sparsamt med ljuddämpande dörrar är heller ingen höjdare när man har en snusande man att tänka på. Kanske om jag smyger in några öronproppar på honom? Vad gör man inte för att få sina cravings tillfredsställda!

Snääääälla!

Senaste illustrationsjobbet till Svenska kyrkan:

Det må jag säga var en slaskig polack; bara blötsnö och rusk. Mina tår är inte glada efter att ha vandrat runt i den kalla blötan. Sockorna ligger som bäst på tork över elementet och sprider en doft av varm fotsvett på ett ganska hemtrevligt sätt i lägenheten.

Hur har er dag varit? Hoppas ni inte råkat ut för några olyckor i ovädret!
Jag vill fortfarande gärna ha snö, men den ska vara torr, vit och sådär fridfull som på gamla julkort. Nu får polsksnöslasket ge sig!

Själv har jag hunnit med en hel del idag, mest jobb men även ett läkarbesök, lite ärenden och så min underbara kvinnogrupp förstås. Just det, jag har ju twittrat också (följ mig där så får ni en kaka).
Kvällen skall ägnas åt flitigt färgläggande (Åh! Vad jag älskar alliterationer!), illustrera begåvade Ellens bok, samt förhoppningsvis lite stipendiesökande och idékläckande. Emellan varven kollar jag på United States of Tara på nätet. Den serien är precis i min smak och Toni Collette är en sån fantastisk skådis.

Men hörrni, åååååh, jag som längtar så efter lite pinsamma historier! Ni kaaaan väl skriva av er dom till mig (under pseudonym om så önskas)! Lovar att skratta med er och inte åt er! Typ...
Snäääälla!

Funderingar i juletid

Ikväll känner jag att jag inte får skjuta på bloggandet. Är oerhört sömnig nämligen och risk finns att jag somnar ifrån det. Ska för ovanlighetens skull försöka gå och lägga mig innan midnatt. Vi får se hur det går. Oddsen att jag ska somna på makens bröst i tevesoffan och sen vara piggelin är ganska höga.

Hur har ni det med julstämninen? Ja, jag vet att jag tjatar och att jag ännu är liiite tidigt ute, men ändå. Har redan börjat lyssna på julmusik och inhandlat så gott som alla julklappar. En hel del ska pysslas också, men man måste ju spara lite på det roliga. Det är nästan så att jag längtar efter det där polska snöovädret som löpsedlarna säger ska dra in över Sverige. Kanske hade jag inte varit fullt så förtjust om jag var bilburen och inte jobbade hemmifrån. Undrar om det polska ovädret är blonderat med mörk utväxt och tycker om höga klackar och smycken det skramlar om? Ska bli spännande att se. Ja, ni får ursäkta, jag har en del fördomar när det gäller väder.

Kikade förresten på matlagande-Leila när hon våldgästande en sluddrande Arne Weisse och fixade käk. Jag måste erkänna att jag är, och alltid har varit lite rädd för denne folkkäre gubbe. Tyckte aldrig att han var mysigt juletrygg när han satt när i rutan och presenterade Kalle och hans vänner, med det där inställsamma leendet och huvudet på sned. Vet inte exakt vad det är, men hans röst ger mig kalla kårar. Undrar om han verkligen är så där snäll och gemytlig som han vill påskina? Har en känsla av att Arne i smyg tycker om att bära SS-uniform och strypa spädgrisar i mellandagarna.
Vad tror ni?

Pinsamheter emottages tacksamt!

Då denna vilodag inte har bjudit på särskilt många sensationer, tänkte jag ägna detta inlägg åt pinsamheter i det förflutna. I min favoritbok (ja en av dom i alla fall) Kvartetten som sprängdes, plågas den stackars Cello svårt av Blamageguden. Alltså en liten figur som på ett ytterst elakt sätt spelar upp pinsamma grejer för den unge mannen, såsom en tafflig dikt han i ett svagt ögonblick skrev och skickade in till tidningen.
Min blamagegud spelar också upp små episoder för mig ibland. Tiden läker dock inte bara sår, utan även pinsamheter, så att säga, därför kan jag ju här berätta om de som är preskriberade vid de här laget. De färska fadäserna i mitt liv klarar jag inte riktigt av att dela med mig av ännu. Ni har ju redan hört om den gången jag lade av en brakskit som ekade i Alsterdalen till alla gästers förvåning, då jag jobbade på frödings minnesgård, så den behöver jag inte dra igen. Vad ska vi ta då? Det har blivit en hel del fisfadäser i min dar, så det kanske blir lite tjatigt. Jag har fisit på/inför: hela min klass, min gympalärare, min älskade, alla mina vänner, avlägset bekanta, kändisar, ja, i ärlighetens namn till och med nära min förläggare, men det var en olycklig smygare, så jag tror inte han märkte den. Jag har fisit på Cessnaplan över Grand Canyon i pur rädsla i de värsta luftgroparna, jag har fisit vid floden Kwai (thaikryddor är inte bra för magen), ja jag har till och med fisit i vår lokala livsmedelbutik, tack vare en hostattack. Men nu var det ju inte fisar jag skulle prata om...
Jo! Jag kan berätta om den gången...nä förresten, den handlar ju om bajs. Några pinsamheter måste jag väl kunna dela med mig av som inte har med kiss och bajs och pottan att göra, även om det är just dessa som är de skojigaste att höra om...
Äsch! Jag får klura ett tag. Under tiden blir jag er hjärtans tacksam om ni vill dela med er av ERA pinsamheter till mig! Och det behöver kanske inte sägas, men fisar emottages tacksamt.

Alla vägar bär till Västergötland

Mossa mossa på er alla människobarn! Sitter och färglägger strippar och lyssnar på Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. En ganska bra bok. Ute är det svinkallt, bara snön som fattas, annars hade man kunnat kalla det riktig vargavinter och för stämningens skull grävt sig en varggrop för Kommandorans räkning, med en lockande korv på. Nu har vi förvisso ingen Kommandora här i Oxelösund, och den där varggropen blir svår att gräva på Icas lastintag. Men ändå.
Fast i Örslösa, där Västergötland är som mest västgötskt (och där jag har min kära lilla mamma), fanns det för en herrans massa år sedan just en Kommandora. Ingen elak kärring, som i Emil-böckerna, tvärtom, hon älskade att bjuda hem folk och sitta och prata om ditten och datten. Men snål var hon, vilket hennes gäster bittert fick erfara. Oftast var det prästen. För Kommandora' bjöd sina gäster på stuvade kakor. Alltså riktigt, rikigt gamla och hårda kakbitar kokta i sur mjölk. Det var inte ens gott förr i tiden, när paltbröd ansågs vara en delikatess.

Sådant kan min styvfar berätta om i timmar, och jag älskar att höra om livet förr i byn. Han vet allt om allt och alla som någonsin har levt där, ända sedan Sveariket vaggades just där, och vem som än kommer på tal, så kan människan på något, om än avlägset vis, alltid kopplas till gården med omnäjd. Det har blivit en kul sport, som mamma och jag ägnar oss åt, att slänga fram ett känt namn, och höra den kringelikrokiga bana av personer och vindlingar som leder till Örslösa. Ta Allan Edwall till exempel. Joodå, han kan härledas till Skattegården, då hans kusin en gång på femtiotalet var där och åt plommonkompott. Nästa gång jag kommer på besök ska jag prova med Mao Zedong. Hur otroligt det än kan te sig, skulle det fan inte förvåna mig om den lille röde har något släkting eller kommunistkompis som någon gång haft vägarna förbi Örslösa i Västergötland.

Badrum, badrum

Dä bidde ingen sång för mig idag, var allt för sliten för att kravla mig ur sängen. I det stora hela har jag inte stuckit min lilla näsa utanför dörren på hela dan, annat än för att gå ner till grannen Ica och inhandla livets nödtorft. Nu sitter jag och fryser trots tjocka fleecetröjan och väntar tålmodigt på den gryta min man håller på att laga till. Den ska puttra lääänge, men blir väldigt god. Sådana här fryskvällar önskar jag att vi hade ett badkar. Saknar mitt lilla skrangliga jag hade i Malmö, där man förvisso fick välja om man vill ha över-eller underkroppen i vattnet och varva när respektive del var uppvärmd och den andra började frysa. Här har vi bara en för min breda bak, väldigt snålt tilltagen duschkabin i glas. Man kan inte ens sitta på golvet därinne, för då täpper man till golvbrunnen och orsakar översvämning, alternativt bränner ryggen på den stekheta varmvatenledningen. Och när man efter mycket möda lyckats kravla sig upp till stående igen är det stora rumpavtryck i glaset.Duschstunderna blir därför ganska korta. Bra för miljön, förvisso, men nog hade det varit gött att kunna duscha länge, varmt och bekvämt. Eller ännu hellre ha ett sånt där badkar. Min man älskar också varma bad. Han är en riktig badkarl, hö hö hö.
Usch! Det var hemskt vad man blir hungrig av att slänga sig med dåliga ordvitsar. Snälla gryta, puttra färdigt snart!

Streeeeeeeessad

Min julklapp


Jag är streeeeeessad! Hur ska jag hinna allt? Vart får man tag på en slav som kan jobba gratis (och gärna frivilligt, fast då är det ju ingen slav förstås, i ordets rätta bemärkelse) åt en?? Jag behöver en omgående! Nej nej, jag klagar inte, det är härligt att ha många tecknaruppdrag. Men jag oroar mig lite för att inte räcka till. Så, nu ska jag andas en stund.




Bättre.

Bäst att varva ner nu, trots att jag har mycket jobb kvar. Ska nämligen upp tidigt och gala imorgon (sånglektion). Det ser jag fram emot. Och det är trevligare för min sångpedagog om jag hunnit morna stämbanden lite innan jag tar ton. Annars blir det slemmigt och skrovligt värre vill jag lova.

Dagen har jag ägnat åt att fixa lite tryckeriärenden i Nyköping, fika med min vän Caroline och hennes fina dotter, arbeta idogt, åtnjuta en delikat anrättning min man lagat till, glo på nyheterna (utan att somna!!) samt fynda juklappar på nätet. Juklappar ja. Om min käre man läser det här, kan jag redan nu meddela att jag hett och innerligt önskar mig i ett presentkort hos en riktigt brutal massör, som kan få fason på min serietecknarrygg. Ingen fisig mes-massör som inte kan ta i. Nej, gärna en manhaftig ryska med biceps som träskockar och hårda nypor.
Det och dvd-boxen med En himla många program, förstås. Men eftersom jag anar att han inte kommer kika in här, får ni som känner honom gärna ge små övertydliga hintar vid tillfälle. Den tjänsten kan ni väl göra en hårt arbetande chokladoman?

Krämpor, krämpor

Tjoflöjt! Ännu en dag, ännu ett inlägg. Då jag ägnat merparten av dagen åt att sova har jag tyvärr inte så mycket spännande att berätta om mina eskapader. Jobbat har jag också gjort, har varit ganska flitig. Jo! Jag var och tog blodprover i morse. Inget kul om man heter Malin Biller, då det krävs måååånga stick innan de lyckas få ut några futtiga droppar av mitt blod. Rekordet är sex försök, då hade jag blåmärken i både armveck, på handleden och händerna efteråt. Så har det varit i hela mitt liv. Är det konstigt att man blir spruträdd då? Och ju nervösare jag är, desto mer drar blodkärlen ihop sig och gömmer sig under mitt fett. Idag krävdes "bara" tre stick. Sköterskan blev nog lite nervös av min oro, så hon körde i nålarna med en väldig fart och kraft. "Hckgaaah!" kved jag. Gjorde det ont? undrade hon då förvånat. Just då ville jag köra stora sprutor i henne i 180, det är alltid lättare att förstå saker om man får uppleva dom själv, men jag andades djupa, långa andetag och bara nickade.
Men hon var snäll, så nu ska jag inte vara sådan. Till slut fick hon ur mig hela sju rör billerblod (hoppas hon såg att det flöt runt lite vallon-gener i det), som ska skickas till labb. Sedan är det bara att vänta tålmodigt och förhoppningsvis få ett svar på varför jag är så kopiöst trött jämt. Under tiden fortsätter jag peta i mig järn och vitaminer, plus frystorkad kobinjure (i pillerform, något mer aptitligt på det viset), för mina slitna binjurars skull. Nä, nu har jag tjatat sjukvård och medicinskt elände. Det är er tur, Tant Malin vill gärna höra;
Vad har ni för krämpor?

I döda surgubbars sällskap

God morgon god morgon! Har precis vaknat mitt i en snarkning, i tevesoffan på min mans varma bröst. Klockan är tjugo över tio. På kvällen. Ja ja, någon gång ska jag väl få ordning på denna infernaliska trötthet. Ska gå och ta en massa prover imorgon, och se om det är så att jag har brist på något och behöver tillskott (hoppas det är choklad!).
Nu väntar några timmars tuschande till en god ljudbok. Och i natt ska jag inte sitta uppe och se på verdrvärdiga dokumentärer på Tv4+, om terrorattentat och annat elände. Inte bra för nattsömnen. Däremot måste jag kika klart på senaste avsnittet av det Okända. Hann bara se första kvarten, och det verkar lovande. De är på Intima teatern i Stockholm, där det tydligen spökar något alldeles infernaliskt. Det verkar faktiskt som om det är självaste Ååååågust S som går igen. Han sägs ju spöka i sitt gamla hem också. Har varit där i ungdomen, och nog kunde man känna Strinbergs ande där, ana hur han stod och blängde på en med hopsnörd mun när man gick runt och glodde i hans bostad. Kan inte vara så kul att ha en massa dumma turister klampandes runt hemma dagarna i ända, man kan nog drabbas av infernon för mindre.
Men nog om döda surgubbar. Dags att kura ihop sig i min extremt oergonomiska tuscharställning och lyssna vidare på min deckare. Så får vi se om jag kan sova någon gång frampå småtimmarna.

Båsse kaka på er!