Jag har funderat lite på hur det skulle vara att vara man, och har kommit fram till en del saker;
Till att börja med hade jag sett ut som ovan. Mitt namn skulle ha varit Karl Oskar ( Mamma läste utvandrarna för att bota illamåendet när hon väntade mig ). Följaktligen skulle mina polare ( män har inte kompisar, de har polare) kalla mig Kalle. Kalle Biller, inte så pjåkigt.
Såhär vid trettiostrecket skulle jag , trots intensivt förnekande, ha tappat en hel del av mitt råttfärgade hår ( Kalle gjorde ett försök att färga det svart när han var yngre, men fattade inte, liksom alla heterosexuella män, att man då MÅSTE färga ögonbryn och skägg också, för att inte se helt sjuk ut).
Kalle Biller skulle utan den minsta tvekan vara en fruktansvärt jobbig musikkille, en sån där som säger att "Neils senaste platta var en besvikelse, inte alls lika intensiv som On the Beach, och det är förresten en jäääkligt svår skiva att få tag på. På LP alltså." Jobbiga musikkillar använder alltid sina idolers förnamn, som om de var bästa polare.
I skivaffären skulle aldrig ägaren fråga "Är den till din pojkvän?" om Kalle köpte en Neil Young-platta. Och Kalle skulle helt klart gilla tjejer, även om han, p g a en växande kagge och dålig andedräkt efter för många ölkorvar och chips, skulle vara evigt singel och ytterst tragisk, och varje fredagkväll sucka "A man needs a maid. so true, so true!" över en stor stark på någon sunkig krog. För att sedan ta den ostämda gitarren och tortera omgivningen med sina egna nödrimslåtar. Självinsikt skulle INTE vara Kalles starka sida. Och han skulle ofta säga till alla som orkade lyssna på hans eviga tugg om sig själv: "Jag är ju en jääävligt ödmjuk kille men ingen fattar vilket geni jag är....osv"
Kalle Biller skulle visserligen inte bli anklagad för att rita "tjejserier"... Men ändå...
Fan, vad jag är glad att jag föddes med bröst och självinsikt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar