Häj. Och häj ljuva PMS, jag känner att du åter är på G i Billerkroppen. Suck. Tänk om man kunde få slippa detta elände varje månad! Jag tycker jag gör allt (nästan) rätt numera; jag äter bra, tränar, ser till att få i mig viktiga mineraler och vitaminer, tänker positivt, you name it! Ändå blir jag aldrig helt fri tycks det. Och vi snackar inte lite ömma tuttar och ont imagen, det hade jag kunnat leva med, nej det är den där jäkla personlighetsförändringen som inträffar, som är läskig. Precis som om man ser sig själv utifrån, och den förnuftiga, vanliga Malin tänker "Men nu tar du allt i, du behöver väl inte få ett aggressionsutbrott och skrikgråta mot tvätthögen, bara för att den råkade välta?". Men den PMSiga kvinnan som dessa dagar är jag, lyssnar inte på sådant. Hon skriker, gråter, deppar och har ångest. Plus ömma tuttar och mage. Och en smärre insjö av vätskeansamlingar i kroppen. Jag kan inte ta en ipren, så går det över. Ge mig ett piller som verkligen hjälper mot PMS och jag slukar det!
Och jag är inte ensam.
Men dessa "kvinnokrämpor" tas ju som bekant inte på allvar av vården. Varför forska på något så oviktigt, vi ska bara bita ihop och stå ut. Äta p-piller och ta en promenad (nejtack, aldrig mer att jag förgiftar min kropp med sådana, min PMS var sju resor värre när jag käkade p-piller).
Hallå, vi kvinnor och våra måenden är viktiga! Vi är någons syster, mamma, moster, fru, flickvän, faster osv osv. Vi är företagare, vi skapar konst, skriver böcker, vi är viktiga! Utan oss stannar jorden! Vi ska inte behöva ha det såhär.
Så jag fortsätter i mitt envisa sökande, efter kunskap om hur man kan bli fri eländet. I USA, Tyskland och några andra länder har de kommit längre, och där vågar man satsa lite mer på den alternativa medicinen. Jag läser allt jag kan komma över (nej, inte flashback forum, som en del läkare tycks tro när man säger att man hittat information på nätet, utan läkartidskrifter online). Och så hoppas jag på ett mirakel, att forskningen ska gå såpass framåt, att vi ska slippa detta handikapp. För ett handikapp är det, det påverkar arbetsförmågan något oerhört. Och jag som egen företagare (och inga andra anställda) kan inte lämna över jobbet till någon annan de dagar det krisar.
Ja jag hör hur bitter jag låter, men det tillåter jag mig att vara den här tiden på månaden. Om sisådär en och en halv vecka är jag mig själv igen, och gillar livet.
Men idag är jag arg.
Pöss på er!
5 kommentarer:
När jag pluggade hade jag en klasskamrat var sambo blev extremt påverkad av PMS. Hon hade spolat ner sin förlovningsring ett par gånger, gjort slut ungefär varje månad, skällt ut sina kollegor i talarstolen på viktiga konferenser. Bäst var när han kom till köket på morgonen och hon satt med DN och telefonen i handen och informerade: "Jag letar efter lägenhet åt dig, du ska flytta". Han var väldigt lättad när hon blev gravid för då var det lugnt i nio månader... ;-)
Har hon varit med i en radiodokumentär om PMS? Jag tycker mig känna igen det där! Eller så är det bara så, att det tyvärr inte är helt ovanligt att bli sån de dagarna...
Har du fått pröva Premalex?
Vi gjorde ett radioprogram om mens när jag gick journalisthögskolan där killen fick berätta, men det skulle förvåna mig om du har hört det. ;-) Antingen har hon varit med i radio "på riktigt" eller så är det jag som går på repeat och berättar samma sak flera gånger. :-D
Jag hoppas du får hjälp om du lider av PMDS. I september började jag äta Premelex, fick det utskrivet av gynekologen, TACK GODE GUD, mitt liv är räddat. Det finns hjälp!
Skicka en kommentar