Helt stört

Jag har haft en skitdag, i alla fall halva dagen, och en ganska bra dag i andra halvan. Undrar vad det är för personlighetsstörning? Säkert bordeline, för det har ju alla unga kvinnor som någon gång i sitt liv mått dåligt. Ni som läst min bok, vet att jag har haft en del mer eller mindre begåvade hjärnskrynklare under åren. Ingen har dock lyckats sätta en sån där störning på mig. Detta har de varit oerhört frustrerade över, för det är visst lättare att veta hur man ska förhålla sig till en patient på det viset. In i ett fack, enkelt och bra, stämpel i pannan, typ. Jag har till och med fått fylla i en massa frågor i en nådig lunta, där jag skulle gradera hur osanna-sanna påståendena var. Det var frågor som "Jag brukar leka med min egen avföring", och "Ibland drömmer jag om att mörda min far och gifta mig med min mor", typ. När jag satt där och kryssade i for det i mig, att tänk om man skulle sätta höga poäng på alla de där "Gradera högt och du är galen-frågorna", bara för att se vad jag skulle få för diagnos. Men lät bli, för jag hade en känsla av att en sådan diagnos sedan skulle vara svår att bli av med. Lite som en kompis kompis, som skulle till USA och kryssade ja i rutan "I am a communist" på den lilla gröna lappen man måste fylla i på flyget. Han fick vända och åka hem igen, bara för att han fick den där impulsen! Personlighetsstörning?
Som ni hör, jag är väääääldigt skeptisk till alla dessa "störningar". Och hur massmedia gottar sig i dom och buntar ihop alla som råkar ha fått en diagnos i "farliga mördar-facket". Se bara den där stackaren som hade ihjäl sina syskon och sin styvfar. Han hade visst asbergers syndrom. Detta blåser pressen upp. Även om det står med små, små bokstäver längst ner att det inte är så vanligt att folk med asbergers mördar. Men farliga är dom, allihop, jättefarliga!

Jag är nog rätt normalstörd. Men med en uppväxt som gett mig en ökad känslighet. Jag är inget stycke i en psykologibok, det är ingen. Jag är jag.

Jävlar, skulle inte sagt det där sista, nu har jag väl en narcissistisk peronlighetsstörning också!

Nä, nu får ni ursäkta mig, har lite avföring att leka med!

Lyckad nedfrysning av fru Biller Bredefeldt

Sitter och pöser med magen full av hamburgare, som den västvärldstant jag är. Vi åt en god middag inne i Nyköping med Lina, bäst att passa på innan hon åker hem. Idag är ännu en sån där dag när allt går seeeegt och jag inte är på topp. Deadlines har jag massor av men orken räcker inte så långt. Kan man inte få bli nedsövd ett tag och injecerad med massa stärkande medel, och sedan vakna upp som en ny människa, pigg och fräsch? Eller nedfryst kanske. "Lyckad nedfrysning av fru Biller Bredefeldt" vore ju en bra titel på en framtida självbiografisk serie. Under tiden man är sövd/fryst försvinner också alla ens problem. Ekonomin ordnar upp sig och man blir av med alla sina laster. Finns det nån sån klinik nånstans? I Schweitz kanske? Får kolla upp det. Vi hade ju tänkt åka till England på bröllopsresa, men jag tror bestämt att jag ska försöka övertala min man att ta en tur till fryshuset i Schweiz i stället. Vi kan ju ligga i samma frysbox, så blir det i alla fall lite romantiskt.

Om jag fick bestämma

Nu blev det natta, som rumpnissarna säger. Och här sitter jag klarvaken och jobbar. Får mig också lite ofrivillig pausgympa då och då, eftersom en stor harskrank terroriserar mig vid ritbordet. Jag tycker inte om spindlar med vingar. Ha! nu fick jag den. Ät insektsspray ditt äckel!
Måste vara jobbigt att var en sån där munk som inte får skada insekter. Har läst om dom, att de sopar undan småkryp framför sig för att inte trampa på dom. Då har det gått för långt tycker jag. Jag är djurvän, men det finns ett antal levande varelser som enligt mig inte har ett dyft existensberättigande, och de är extra talrika om sommaren. Nämligen:
maneter (vad fyller de för funktion? Vem äter dom? Hur kan de fortplanta sig utan hjärna??)
sniglar
harskrankar
pissmyror,
spindlar, särskilt såna med långa tunna ben
silverfiskar
tvestjärtar
myggor
maskar
och blodiglar

Det som jag däremot kan tillåta finnas med vissa restriktioner, trots att jag tycker de är rätt äckliga, är följande:
vandrande pinnar
humlor
getingar
bin
knott
och nyckelpigor

Jag skulle aldrig kunna bli en sån där munk. Men det skulle vara schysst att få prova på att vara Gud ett tag, och rensa upp i sommarens äckelfauna.

Vemodig

Jag kan inte skaka av mig den där känslan av vemod. Det grå vädret idag gjorde väl inte saken bättre. Känner mig sorgsen helt enkelt. Vill gifta mig igen och igen (fast bara med Kim förstås)! Nu är det vardag, och trist. Nä, trist är det väl egentligen inte; jag har mycket jobb att göra, roliga grejer. Och så har jag förstås min äkta make att pussa på när han kommer hem från jobbet. Han är världigt trevlig att pussa på, min man. Och så fick vi god choklad i bröllopspresent, som jag sitter här och kalasar på.
Nä, mig går det ingen nöd på.
Ännu har jag inte haft anledning att presentera mig med mitt nya efternamn. Känns lite konstigt, jag har ju alltid hetat bara Biller. När jag var yngre avskydde jag det och ville heta Pettersson eller nåt annat normalt. Men när jag började med serierna var mitt ovanliga efternamn bra att ha. Och nu gillar jag det. Även om variationerna är oändliga i hur man kan missuppfatta och felstava det. Jag har fått heta allt från "Billner", Piller", Billert", Billa"och Pilla" till "Bille" och "Billnert". Och nu lägger jag mig till med ännu ett lättmissuppfattat namn; Bredefeldt. Vi får se hur det går.

Nä, nu ska jag smaska i mig det sista av chokladen och se något intelligensbefriande, avkopplande på teve. Imorgon skulle det bli sol, och då tänker jag låta bli att vara vemodig. Det går åt så mycket choklad när man är det.

Sverige-Norge=1 poäng

Järntorget i Oxelösund; så hisnande vackert att alla turister tappar andan!


Vad tomt det känns nu, när bröllopet är över. Festlokalen är städad, presenterna öppnade och alla gäster hemresta. Lite som när man var liten, samma sorgklump i magen som när julen var överstökad. Med skillnaden att det här inte är något man gör en gång om året. Jag får helt enkelt suga på minneskararamellerna länge.

Jag har haft en väldigt mysig dag med min gamla gymnasiekompis Lina och hennes små döttrar. Vi har badat, ätit glass och varit somriga i största allmänhet. I vanlig ordning glömde jag smörja in ryggen och sitter därför nu med pulserande, öm och helt sönderbränd baksida. Men även det hör sommaren till.

Eftersom Lina är här och turistar fick jag passa på att vara hennes lokala guide. Hon har fått se skrothögen nere i hamnen, Järntorgets betong-chica skönhet, och SSAB i all sin härighet. Men framförallt det vackra i sommaroxelösund, med natur och hav. Det är faktiskt inte så dumt att bo här, och vi enades om att Sverige var att föredra framför Norge (där hon bor). Norge må ha massa oljepengar, men vi har laktosfri glass, så det så! Och eftersom hennes minsta inte tål mjölk, menade Lina att i hennes familj hade de mer nytta av glass än olja. Det var härligt att få vara med om minstingens första glassupplevelse nånsin. Under sina ett och ett halvt år här på jorden hade hon aldrig smakat något sådant. Hennes vokabulär är med ålderns rätt något begränsad, men smackandet och det saliga leendet på läpparna sa allt: "GOTT!".
Sverige-Norge=1 poäng.

Min krönika från härom veckan:

En man med ”mufstas”

Jag ska gifta mig i sommar. Det är ju inte klokt! Men ganska härligt. Eller jag, vi är ju två om det; Jag, och mannen jag är så hjärtans glad i att jag ibland vill krama honom lika hårt som Lenny gjorde med den stackars hundvalpen i Möss och människor.
Men låt oss hoppa tillbaka en sisådär 27 år i tiden, när jag var en liten skånetös och satt trånande framför teven. Jag var dödligt förälskad i SVTs fryntlige, mustaschprydde hallåa. Och jag sa lyckligt suckande till min mor att ”Naerr jao bleirr steorr ska jao gifta maj mae in gobbe mae mufstas (=mustasch).”
Ett antal år senare mötte jag min Kärlek. Han hade både ”mufstas” och skägg, men nån gubbe var han inte. Det blev ganska snart en flytt till Oxelösund, som tog emot mig med öppna armar. En ny förälskelse kan man säga, för här känner jag mig verkligen hemma. Jag tycker till och med att Järntorget är lite vackert. Fast bara lite. Och bara när jag tagit mig en Baileys. Och nu; förlovning och bröllop (med min kärlek alltså, inte med Järntorget, bara för att vara tydlig).
Det där att gifta sig visade sig snart vara ett megaprojekt. Det är tusen saker som ska fixas. Men nu är jag så redo som jag kan bli att stå brud. Klänningen är inhandlad, som jag kommer att kunna andas i om jag lever på äckliga dietshakes i två veckor. (Får nog prioritera bort andningen, för min blivande man lagar gudomlig mat. )Och skor och sjal och tiara och lösögonfransar. Känner mig lite som en transa, ovan som jag är, men det går nog över. Slog också på stort och inhandlade löshår, trots min fobi mot hår som suttit på andra människors huvud. Efter tre färgningar var det redan döda och spröda håret om möjligt ännu äckligare, men segern var min, och nu ser det burret äntligen nästan ut som mitt eget. Säkert någon stackars fattig kvinna i Bangladesh som blivit rakad i sömnen av sin onda bror, för att en bortskämd västvärldsmänniska som jag ska kunna snofsa till sig med det, och sen tycka att det är ofräscht till råga på allt. Nej, sådana tankar får jag låta bli, nu ska jag vara glad åt det stundande bröllopet istället. Glad över att det kommer så många härliga människor som vi tycker om, glad över vår enkla ”Ta med dig vad du vill äta och dricka-picknick, typ-fest”, oerhört nöjd över de spellistor med bra musik att dansa loss till jag skapat dagen till ära, och glad att det är sommar och att Oxelösund är som vackrast, till och med utan Baileys .
Men allra gladast är jag förstås för att jag ska få min man med mufstas.

Den bästa dagen

Hej mina vänner! Hoppas ni haft tålamod med mitt dåliga bloggande de senaste dagarna! Men oj, det har varit så fantastiskt! Har tyvärr inte så många bilder från den stora dagen att visa er än, med de kommer. Jag är världens lyckligaste, för jag har fått världens bäste man. Han är så söt att jag nästan vill äta upp honom. Oj, var ska jag börja?
Kyrkan var smockfull av folk och allt var så fint. Blev så glad att se mina fina, fina systrar där med familjer!! Svettig som en klimakteriekärring med smink rinnande nerför ansiktet, men glad ända in i själen blev jag Kims fru. Och jag kan lägga till ett tjusigt Bredefeldt efter Biller. Biller är det som gäller i jobbet dock. Sedan var det fest. Det åts, dracks, samtalades och underhölls och dansades. Sir Mixalots Baby got Back var en favorit som många ville höra fler gånger, ni vet den där "I LIKE BIG BUTTS and I can not lie". varvat med Evert Taube och valstakt för de mer mogna i sällskapet. Karaoken nyttjades inte så flitigt, men jag rev av två låtar.
Är fortfarande helt vimmelkantig. Så glad att mina fina vänner kom, för alla presenter, ja för en av de bästa dagarna i mitt liv.
Tack!!!