Konstigt att det är tio år sedan terrorattentaten i USA! Som de flesta andra, minns jag precis var jag var och vad jag gjorde när jag fick reda på hemskheterna. Jag satt på bussen från Lund och en universitetskurs som var så otroligt fel för mig att jag hade ont i magen, när mamma ringde och var hysteriskt. "Världen är i uppror!" sa hon. Det tog ett tag innan jag förstod vad som hänt. Overkligt var det. Så kom jag hem till min lägenhet på Ystadsgatan i Malmö och där var mina vänner Anders och Heidi. Vi kramades, såg på teve och upprepade i stort sett samma frågor om och om igen, lite omformulerade för varje nyhetssändning. Vad är det som händer? Varför? Hur kan någon göra så? Hur många har dött? Vad ska hända nu?
Jag satte på Dolly Parton och Kenny Rogers. Min logik var lite luddig av chocken, men jag tror jag ville hedra offren genom att spela något riktigt smörigt amerikanskt, Islands in the Stream. Och så satte jag på min min stickade tröja med Stars and Stripes på, som jag fyndat på loppis. På kvällen var det svårt att sova. Jag låg och strök under planlöst i min kursbok om konstvetenskap som inte hade ett dyft med mig och mina drömmar att göra, och kände paniken i att vara på helt fel väg i livet men inte ha en aning om vilken man ska ta i stället. Samtidigt var mitt lilla liv så obetydligt i det stora hela, i allt kaos och lidande som världen råkat ut för det senaste dygnet.
Det var tio år sedan, och jag hade ännu inte förstått att det var serier jag skulle arbeta med på heltid, att det gick att må bra, och prova på att vara lagom lycklig. Jag hade en massa skräp kvar att bearbeta, många kärlekar att bli bränd på, otaliga misstag att begå. Och ett stort, modigt steg att ta, mot det som jag drömt om. Att bli serietecknare.
Oj, vad tiden går. Och ändå känns det precis som igår, när det första planet körde in i ett av tornen och jag ännu inte hittat rätt.
