Idag är en sån där blä-dag. Jag har sådana ibland, när självkänslan och självförtroendet sviktar. Och det suger verkligen! Ibland kan det krävas så lite för att rubba mig ur mitt vanliga, rätt goda humör. Jag antar att det är såhär att vara en känslig konstnärssjäl. Hursomhelst, idag känner jag mig sämst i världen på allt som har med ritande att göra. Varför? Över en liten bagatell egentligen.
Jag hade slängt iväg ett mail till eminenta bokbloggen Bokhora (ja, den heter så), där de recenserar det mesta i bokväg, för att be om en adress att skicka min nya bok till. Vanligtvis gör förlaget detta åt mig, men jag kände att det kunde vara trevligare och mer personligt att göra det själv. För er som inte skrivit/ritat en bok: En bok är som en blandning av ens lilla bebis, ens eget hjärta, ens tankevärld och i mitt fall, en ganska stor portion av den jag är. Man har lagt ner massor av jobb och förhoppningar i denna produkt.
Bokhora svarade artigt, att de hade mycket att läsa just nu, men om jag beskrev innehållet, så skulle de se om någon i redaktionen nappade. Nån vecka senare (i morse) fick jag till svar, att ingen av dom var intresserad av att läsa boken. Sådant känns. Man känner sig totalt obetydlig, och de där dumma tankarna "Om jag hade varit Liv Strömqvist..." (I love you, Liv, det är bara ren och skär avundsjuka, ingen missunsamhet, by the way!). Men jag är ingen. Så blir jag bitter, arg, frustrerad och ledsen. Över att det aldrig riktigt tycks lossna för mig. Över att de där jävla kultursidorna inte har plats för andra än den lilla gräddan inom serier. Över att jag är så jävla känslig och tar åt mig av en struntsak. Tycker att de kunde ha tagit emot min bok, gett den en chans. Det är ju trots allt en gåva från mig, det är jag som lagt ner jobbet, det är jag som betalar porto. Men jag trugar inte. Jag förstår att de har mycket att göra, egentligen är jag inte arg på dom, bara på situationen. På känslan av att inte vara viktig nog.
Jag vet att jag kommer över den här lilla smällen. Det gör jag alltid, så är det kul att vara serietecknare igen. När jag är tacksam över det jag faktiskt har, över framgångar jag har skördat.
Men så finns dessa dagar.
Jag hade slängt iväg ett mail till eminenta bokbloggen Bokhora (ja, den heter så), där de recenserar det mesta i bokväg, för att be om en adress att skicka min nya bok till. Vanligtvis gör förlaget detta åt mig, men jag kände att det kunde vara trevligare och mer personligt att göra det själv. För er som inte skrivit/ritat en bok: En bok är som en blandning av ens lilla bebis, ens eget hjärta, ens tankevärld och i mitt fall, en ganska stor portion av den jag är. Man har lagt ner massor av jobb och förhoppningar i denna produkt.
Bokhora svarade artigt, att de hade mycket att läsa just nu, men om jag beskrev innehållet, så skulle de se om någon i redaktionen nappade. Nån vecka senare (i morse) fick jag till svar, att ingen av dom var intresserad av att läsa boken. Sådant känns. Man känner sig totalt obetydlig, och de där dumma tankarna "Om jag hade varit Liv Strömqvist..." (I love you, Liv, det är bara ren och skär avundsjuka, ingen missunsamhet, by the way!). Men jag är ingen. Så blir jag bitter, arg, frustrerad och ledsen. Över att det aldrig riktigt tycks lossna för mig. Över att de där jävla kultursidorna inte har plats för andra än den lilla gräddan inom serier. Över att jag är så jävla känslig och tar åt mig av en struntsak. Tycker att de kunde ha tagit emot min bok, gett den en chans. Det är ju trots allt en gåva från mig, det är jag som lagt ner jobbet, det är jag som betalar porto. Men jag trugar inte. Jag förstår att de har mycket att göra, egentligen är jag inte arg på dom, bara på situationen. På känslan av att inte vara viktig nog.
Jag vet att jag kommer över den här lilla smällen. Det gör jag alltid, så är det kul att vara serietecknare igen. När jag är tacksam över det jag faktiskt har, över framgångar jag har skördat.
Men så finns dessa dagar.
