Jag pratade med en vän och kollega igår, som läst min senaste serie i Galago. Han tyckte den var fin och hemsk, och särskilt hemskt var det tydligen för att om man har läst min självbiografi Om någon vrålar i skogen, så hade man kanske hoppats, att det skulle räcka med elände för mig (vilket ju var gulligt av honom). Och det kan man ju hålla med om på sätt och vis. Just denna serien som vi pratade om, handlar om när jag levde i ett destruktivt förhållande och blev misshandlad psykiskt. Allt hänger ihop. Och så länge man inte bearbetar sitt skräp, blir det lätt en ond kedja av destruktiva saker i livet. När man inte känner att man är värd att ha det bra.
I Om någon vrålar i skogen, är det ett hopp på tio år i slutet, innan epilogen. Det är den där tioårsfasen som jag tänkte berätta om i min nästa bok. Och om ljusningen i mitt liv. För den kom. Jag kallar mig själv lagom lycklig idag. Ser mig själv inte som trasig, eller ett offer. Varje människa har själv ansvar för sitt liv, oavsett vad hen varit med om tidigare. Är det lätt att komma dit? Nej! Är jag på topp och älskar livet jämt? Oh no! Vem gör egentligen det? Men allt som oftast mår jag numera bra. Att lära sig älska sig själv är bannemig svårast av allt, till och med jävligare än att sluta röka (men bara nästan). Att trotsa den lilla elaka rösten i huvudet, och alla ekon av nedsättande kommentarer på livets skolgård, och säga "JO! Du ÄR fin!" till sig själv om och om igen. Du duger! Du förtjänar att ha ett bra liv."
Och det är det viktigaste man kan göra. Det har varit nyckeln till min läkning.
Och läkning är något jag skulle vilja ge till alla i julklapp.
