I mitt anletes svett

Ah! Äntligen är energin och skaparglädjen tillbaka. Det var ett tag sedan nu. Så idag har jag gett järnet; jobbat en massa, tagit en lång hurtig promenad och känt mig sådär nöjd som bara anelets svett kan göra en. (Synd att jag inte käkar bröd längre dock, för det ska man tydligen göra i samband med svettandet. Duger det med ägg?)

Just nu lägger jag ett extra krut på textningen av den danska versionen av Om någon vrålar. Det har tagit alldeles för lång tid, jag var nog lite för tidsoptimistsk när jag erbjöd mig göra det. Kan dock äntligen skymta mållinjen nu, vilket känns skönt. Färglägger även strippar så det sprutar om det och grejar med nya serier till Sydsvenskan. Bland annat. Idag rotade jag också fram kameran, som legat och samlat damm i ett skåp. Rätt kul att fota lite annat än med ajfånen ibland. Ren lathet att jag inte gör det oftare, så bökigt att sätta in sladden i datorns usb-uttag och lägga över bilderna. Dagens i-landsproblem.

Önskar er en angenäm afton! Nu ska jag fortsätta färgläggandet och lyssna vidare på min ruskiga, rafflande deckare. Häj!

En salig, somrig skaparröra

Älskar burkar! I dom kan man stoppa så mycket skoj, såsom allehanda pennor.

Såhär måste det vara, annars kan jag inte arbeta. Bara ibland får jag lite panik över stöket, men då andas jag lite, funderar på att röja upp, skiter i det sistnämnda och fortsätter mitt serietecknande i min inspirerande plottriga röra. Så det så!

We skipped a light fandango, turned cartwheels 'cross the floor...

... and so it was that later, as the miller told his tale, that the serietecknar-summer legs, still are a whiter shade of pale.

Yes, så gör jag!

Färglagt idag:

Huvva vad jag är trött idag! Det känns precis som om jag fått narkos, lullar runt i halvdvala och tycks inte få nåt vettigt uträttat i jobbväg. Såna dagar gillar jag inte. Kanske är det hög tid för mig att ta lite semster trots allt. Risken är väl bara då att man åker på nån ondsint dunderförkylning, bara för att man tillåter sig att varva ner. Fan att det där jävla tanken ska vara skapande, det är så svårt att tänka positivt när man är slut i huvudet.

Nä, jag tror det enda rätta ikväll är att unna mig att titta på något riktigt hjärndödande på teve, tillåta mig att ta det lite sommarlugnt för en gångs skull. Och passa på att färglägga senare, när narkosen släppt. Yes, så gör jag. Pöss!

Jeansbyxepin

För er som inte visste vad en bingobyxa var; Det här är en bingobyxa:

Jag är inte gjord för jeansbyxor, det är då ett som är säkert. Spelar ingen roll att rumpan numera är en aning mindre, det är ju så jäkla obekvämt! I alla fall när man sitter ner. Förstår inte folk som älskar att gå klädda i blåbyxor, såna där "jeanstjejer". Sitter här iklädd ett par bralls som länge hängt i garderoben oanvända, då min dåvarande rumpvidd inte var förenlig med byxans. Bara för att jag numera kan. Så, visst, det är kul att komma i mindre kläder, men bekvämt är det inte med jeansbyxor. Kommer på mig själv med att kasta suktande blickar mot garderoben, där mina bingobyxor hänger, med resår i midjan och fruktansvärt osmickrande, men ack så skön passform. Nej, vill man vara fin får man lida jeansbyxepin. I alla fall en stund till. Men när det är dags för färgläggning av strippar tänker jag fanimej dra av dessa tortyrbyxor och hoppa i något mer sittvänligt. Till exempel en bingobyxa...

Är ni med på det va?

Nattsudd nattsudd, detta eviga, härligt förbjudna nattsudd. Varför kan jag inte låta bli? Jo därför att det är så gött att sitta uppe vaken och skrota när det börjar ljusna utanför och de första fåglarna sätter igång att tjoa. Och så tänker man ju så bra frampå småtimmarna, är behagligt go i kroppen, lite loj, men har ändå inspiration att skapa serier så det sprutar om det. I nästa liv får jag se till att återfödas som A-människa, en sån som går upp klocklan sex och äter kruskakli, har en regelbunden avföring och aldrig är uppe längre än till nio, men tills dess tänker jag njuta av mitt nattsuddande med någorlunda gott samvete.

Har precis avslutat ett långt samtal med Greger, som också hon är en notorisk nattsudare. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, framförallt orättvisor och hemskheter och vad vi anser borde göras åt sådana. Det enda rätta är enligt oss att återinrätta Gulag, dit skickar man alla onda människor, sådana som åker runt på nätterna och skär hästar, folk som rånar gamlingar, pedofiler, och såna där med tofs som utförsäkrar sjuka och hånler åt det. Gulag. Äsch, Gulag har så dålig klang, andas kommunism av den tråkiga sorten och folkmord, och såna vill vi ju inte vara. Låt oss kalla stället Ragnar & Greger-reservatet. Det låter bra.

Straffet är att de måste umgås med varandra, utan minsta spår av välfärdstrygghet, bara vara där resten av sina liv, och äta äcklig mat utan smak (typ vattgröt och rå lök, den senare gör att de får magproblem och sönderfrätta tänder, och i vårt reservat finns det ingen sjuk- och tandvård för folk som inte kan betala för sig. Typ som i Sverige.) . Sedan skiter vi i vad de gör där, tänker inte vara lika jävliga som dom, och straffa eller tortera dom, nej vi straffar dom passivt, så att säga. Håller dom borta från vettigt folk, som oss själva, och, som sagt, låter amöborna till människor få "umgås ihjäl varandra" bäst de vill.

Är ni med på det va?

Hellre en taxi till Piccadilly Circus

Jahapp, då har man suttit uppe och sett på spökprogram på nätet och skrämt skiten ur sig själv igen. Att jag aldrig lär mig! Var tvungen att tända alla lampor för att våga röra mig i lägenheten. Och ändå är jag inte ensam hemma, bara ensam vaken. Kärleken pratar visserligen något osammanhängande om att "köra" däruppe i sängen, men det är nog inte till mig, han är inne i sin drömvärld. Det är visst ofta fordon han drömmer om. En natt hörde jag honom med myndig stämma beställa "två bilar till Odenplan". Undrar om jag pratar i sömnen? Vet bara att jag gjorde det ibland som barn. "Jag vill ha öl!" hade jag tydligen satt mig upp i sängen och sagt en natt, enligt mamma. Kanske gav hon mig i stället en klutt indränkt i brännvin, som de gjorde förr för att få ungarna att sova? Åh, det vore verkligen stoff till en ny bok! Nädå mamma, jag bara skojade! Arbetar ju med sån där humor, du vet.

Hoppas ni hade en fin, regnfri midsommar! Vår var riktigt mysig, stillsam och bra. Vi cyklade ner till Gamla Oxelösund och kikade på folkdansarna, tog en kaffe, åkte sedan hem och fixade midsommarmat. För en gångs skull fuskade jag lite i min GI-diet, och det var det fanimej värt. Det är ju socker i så mycket, särskilt inlagd sill och gravad lax. Men idag är jag back on track igen. Märker verkligen hur mycket bättre jag mår i kroppen när jag undviker snabba kolhydrater. Även om det är ruskigt gott för stunden. Tur att min man är mästerkock och expirimenterar med nya GI-recept hela tiden, smaskiga sådana. Det hade verkligen inte varit kul att tvinga sig att leva på bajsmat, och känna att man försakar nåt hela tiden.

Nu tror jag bestämt att jag ska klättra upp till sängen och joina min kärlek i hans bilåkardrömmar. Fast Odenplan är väl lite fjuttigt när man ändå är i drömmarnas land. Hellre en taxi till Piccadilly Circus.

Natti!

Ps Ni glömmer väl inte att lyssna på Persona non grata i morgon vid kl 17 i P3!