Andras sanningar

Min mamma ville bli konstnär när hon var ung. Men en dum gubbe med professorstitel satte stop för det. Han sa att hon var värdelös. Det var 40 år sedan. Efter det la mamma ner målandet. Hon gjorde det visserligen i smyg när jag växte upp. Det är av henne jag fått min tecknarglädje. Men aldrig att hon visade upp det utanför hemmet. Min mamma är verkligen skitbegåvad!
Den där gamla runkgubben (som förmodligen dog innan Beatles splittrades) och hans tanlösa ord fick henne att ge upp sina drömmar.
Varför är det så lätt att låta andras omdömen och "sanningar" om en styra hur man ska leva sitt liv, och vad man ska känna inför sig själv? Det där tål att kluras på. Eller snarare; Hur slutar man ta åt sig åt elaka kommentarer och sjuka ideal? Jag trodde i väldigt många år att jag var extremt ful. Och konstig. Eftersom folk runt mig sa det till mig (då spelar det ingen roll att ens mamma om och om igen försäkrar en om att man är jättefin). Först när jag som elvaåring började hårdbanta och klä mig enligt modet, fick jag vänner. Och sen när jag blev tjock och konstig igen, försvann de. Nej, jag sitter inte och vältrar mig i eländiga minnen, det är inte det. Jag är bara så glad att jag lärt mig tycka bättre om mig själv (även om elaka människor fortfarande kan såra mig). Och samtidigt ledsen att jag lät de där lögnerna förstöra så många år av mitt liv. Jag var aldrig ful. Jag var annorlunda, och bar på tungt bagage. Idag har jag gjort det till en grej att vara konstig, trivs utmärkt med det. Finns det en "normal" serietecknare?? He he. Jag duger fakstikt som jag är,.

Och till er tanter på Landstinget i Värmland (pappas jobb), som unisont sa att jag var skitlik Elton John, när jag var 14; Ja det kanske jag är, men tror ni man vill se ut som en plöfsig gubbe med mat-och alkoholmissbruk, i tokiga glasögon i den känsliga åldern?? Hmm, men det må vara hänt, vi är kanske lika. Och i så fall duger Elton John också som han är.
Så det så!

Är man lik Elton så är man!