Att återvända

De här pôjkera skämdes nog inte för sig när de var hemma på besök.

Idag har min kropp strejkat. Den ville vila, så det lät jag den göra. Hoppade över träningen och åkte hem och lade mig på soffan för en snarkstund istället. Det var precis vad jag behövde. Så nu sitter jag här och är rastlös istället. Sånt är livet (som min mamma så klokt skrev med snirkliga barnbokstäver i sin poesibok nån gång på femtiotalet. Jag har kvar den. Raden under skrev hon lika snett och vint: Så mycket falskhet bor det här.)

Seriemässan i Karlstad närmar sig, både pirrigt och lite jobbigt. Jobbigt därför att det finns många spöken i Karlstad (läs; gamla bekanta och expojkvänner som man inte ens vill adda på FaceBook). Vill helst inte stöta på nån av dom. Men gärna det trevliga folket från förr om de skulle ha vägarna förbi såklart.

Det är något med ens gamla hemstad som tar fram den av dåliga hollywoodfilmer på åttiotalet födda lusten att på något vis återvända i revansch, snyggare, mer framgångsrik coh äckligt lycklig. Så blir det dock sällan. Oftare är man bara mer lönnfet och fattig med en odör av gammal fimp. Det är i såna situationer man lätt blir desperat och ljuger om att man uppfunnit limmet på post it-lapparna, till exempel. Man vill att folk ska säga "wow" när man återvänder (eller värmländskans motsvarighet: "Män Guuuu' ni!") Eller hur!

Måste skynda mig att göra något storlsaget!

Elller så räcker det med att bara vara jag, ostorslagen men helt ok.