Sån där vardagslycka, ni vet

En del dagar skissar jag kameler. Ett gött jobb jag har. Den här är till utställningen Salt.

Jag är nog sämst i världen på att vara ledig. Ändå försöker jag då och då. Det tar inte många timmar innan det börjar krypa i kroppen av rastlöshet och småirritation. Avundas dom som kan ligga på sofflocket med ro i själen längre stunder. Men skam den som ger sig. Jag har visserligen jobbat en del idag, för att inte bli helt bananas. Sen klagar jag när det är för mycket att göra. Aldrig är man helt nöjd. Jo när jag får pyssla och greja i lagom takt och känna den där sköna tillfredsställelsen man får när man skapat nåt bra. Så lite motion på det.

Men ikväll är ändå lite festlig, för vi firar makens födelsedag. Hipp hipp hurra för världens bästa präst! Stackarn får själv stå och slava i köket, för det fanns inga schyssta restauranger öppna i Nyköping, och det jag kan åstadkomma i matväg duger inte som födelsedagsföda. Så det blir en lugn hemmakväll, med god mat, och så hyr vi en film i teven på det. Sån där vardagslycka, ni vet.