-Som Rescue Annie. Minns ni den där vidriga livräddardockan man var tvungen att öva på i skolan? Jag var så rädd för henne! Det där väsande utandningsljudet hon gjorde när man gett henne mun-mot-mun-metoden, och den liksom dästa doften av gammal, samlad andedräkt och latex, som pös ut från hennes döda (?) innanmäte. Hu! Det blev ju inte bättre av att jag nyss fick veta det här.
Jag har hånglat med en döing liksom! Jag minns att min vän Anders var bäst i klassen på att få liv i dockstackarn. Och var det inte så att hon blinkade rött om man gjorde fel, och var på väg att knäcka hennes plastiga revben?
Nåväl, det var egentligen inte om Annie jag skulle berätta, jag bara råkade snöa in lite.
Anledningen till att jag inte bloggat på några dagar, är dels att jag haft så himla mycket att göra kring utställningen i Skövde (återkommer om den och med bilder imorrn!) och framförallt, för att min laddningskabel till resedatorn bestämde sig för att (likt Rescue Annie) ge upp sin sista suck. Det hjälpte inte hur mycket jag än försökte uppliva den, den ville inte ladda datorn. Och utan den gick det inte att arbeta. Av samma anledning, fick jag åka hem en dag tidigare. Det gick inte att koppla av när jag visste att jag hade massor av färgläggningsjobb som hängde över mig.
Så jag är lite sliten. Men vansinnigt nöjd med de gångna dagarna.
Dags att inta ställningen huvudstupa sidoläge, i min egen säng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar