Sympati

Jag är så sjuuuk! Snoret rinner och huvudet känns som om det ska sprängas! Varför tror man varje gång man blir dyngförkyld, att hela världen ska stanna upp och känna sympati med en? Nästan, så att man väntar sig att tanten på Apoteket ska utbrista " Men jag har väl aldrig SETT en så förkyld människa under hela mitt yrkesverksamma liv!! Stackars, STACKARS dig!". Men det gör hon aldrig, hon bara tar betalt för alvedonen och nässprayen och ser ut att tänka på något helt annat än din snoriga näsa.
Denna kalla, oförstående värld får mig att tänka på en dikt av Fröding:

Världens gång

Havet välte, stormen ven,
vågorna rullade asklikt grå.
"En man är vräkt över bord, kapten!"
Jaså.
"Ännu kan ni rädda hans liv, kapten!"
Havet välte, stormen ven.
"Ännu kan en lina den arme nå!"
Jaså.
Vågorna rullade asklikt grå.
"Nu sjönk han, nu syns han ej mer, kapten!"
Jaså.
Havet välte, stormen ven. 


Vart är sympatin när man behöver den? Va?!