torsdag 30 juli 2009

Det börjar närma sig



Snart är det augusti. Vilken innebär en kort, välbehövlig semester för mig, men framförallt; att jobba järnet i samband med att mina böcker släpps. Om någon vrålar i skogen har ju som sagt tagit några år att färdigställa. Och nu är den på tryckeriet. Jag har så stora planer för den. Vill nå ut till många; folk som jobbar med barn och unga, unga som mår dåligt, ja, alla läskunniga egentligen. Vill inte att boken ska försvinna i mängden. Då har det inte varit värt all möda. Därför måste jag jobba hårt för att marknadsföra den nu. Har jag vågat berätta de mest hemliga, skamfyllda minnena från min uppväxt, vore det väl fasen om jag inte skulle våga prata om boken i teve, och andra sammanhang! Nä, här ska marknadsföras. Har bara svårt att förstå folk som gör allt för att synas i teve. Jag vill helst kräkas och får tvång att jag ska skika "BAJS!" närhelst en kamera riktas mot mig. Nåväl, övning ger färdighet. Det kommer gå fint.

Och i samma veva släpps LyckoBiller, helt olik den första boken. Den ska jag också få ordentlig spridning på. För jag brinner lika mycket för båda böckerna. Det blir till att rulla upp ärmarna helt enkelt.
Nu ska jag teckna bilder till en kort animerad reklamfilm. En liten tant som stickar en snopp. Jag älskar mitt jobb!

tisdag 28 juli 2009

Andras sanningar

Min mamma ville bli konstnär när hon var ung. Men en dum gubbe med professorstitel satte stop för det. Han sa att hon var värdelös. Det var 40 år sedan. Efter det la mamma ner målandet. Hon gjorde det visserligen i smyg när jag växte upp. Det är av henne jag fått min tecknarglädje. Men aldrig att hon visade upp det utanför hemmet. Min mamma är verkligen skitbegåvad!
Den där gamla runkgubben (som förmodligen dog innan Beatles splittrades) och hans tanlösa ord fick henne att ge upp sina drömmar.
Varför är det så lätt att låta andras omdömen och "sanningar" om en styra hur man ska leva sitt liv, och vad man ska känna inför sig själv? Det där tål att kluras på. Eller snarare; Hur slutar man ta åt sig åt elaka kommentarer och sjuka ideal? Jag trodde i väldigt många år att jag var extremt ful. Och konstig. Eftersom folk runt mig sa det till mig (då spelar det ingen roll att ens mamma om och om igen försäkrar en om att man är jättefin). Först när jag som elvaåring började hårdbanta och klä mig enligt modet, fick jag vänner. Och sen när jag blev tjock och konstig igen, försvann de. Nej, jag sitter inte och vältrar mig i eländiga minnen, det är inte det. Jag är bara så glad att jag lärt mig tycka bättre om mig själv (även om elaka människor fortfarande kan såra mig). Och samtidigt ledsen att jag lät de där lögnerna förstöra så många år av mitt liv. Jag var aldrig ful. Jag var annorlunda, och bar på tungt bagage. Idag har jag gjort det till en grej att vara konstig, trivs utmärkt med det. Finns det en "normal" serietecknare?? He he. Jag duger fakstikt som jag är,.

Och till er tanter på Landstinget i Värmland (pappas jobb), som unisont sa att jag var skitlik Elton John, när jag var 14; Ja det kanske jag är, men tror ni man vill se ut som en plöfsig gubbe med mat-och alkoholmissbruk, i tokiga glasögon i den känsliga åldern?? Hmm, men det må vara hänt, vi är kanske lika. Och i så fall duger Elton John också som han är.
Så det så!

Är man lik Elton så är man!

söndag 26 juli 2009

London, forts.



London Ghost Walk...

Greger sjunger "Piccadilly Circus" på Piccadilly Circus. Och under det: utsikt från ett mögligt hotellrum.




Många pund fattigare och med välfyllda resväskor bar det sedan av hem till Sverige. Men det blir inte sista gången som jag och Greger gör London osäkert!

Ragnar och Greger i London

Vårens höjdpunkt var en efterlängtad resa till London med min bästaste vän Greger. Ja, egentligen heter hon Kristina, men när vi ses förvandlas vi av någon anledning alltid till två gamla, inte alltför sympatiska gamla stötar vid namn Ragnar (efter en dum läkare jag hade, med mjällig flint) och Greger. Nåväl.
Tidigt, tidigt på morgonen började vår resa.

Greger hade aldrig varit i London förut, så jag visade henne Hyde Park och en hel massa annat londonskt man måste se:

Hon syns lite bättre här.






lördag 25 juli 2009

Klart tanten ska ha en kotlett!



Och den rafflande uppföljningen:

ur Södermanlands Nyheter