Fria fisradikaler och annat intressant

Det blir ingen Dagens outfit idag heller, nä, jag är mer inne på krämpor. Det är ju så intressant det här med kroppen och alla dess finurligheter. Underbara doktorn jag var hos stack mig i fingret och ploppade ut små blodpluppar på en liten glasplatta, sedan kikade vi på dom i mikroskopet. Hon visade mig en bild av en "frisk" blodplupp, och den var fin och mörkröd. Mina var av den blekare sorten och alldeles spräckliga. Det var för att jag hade för mycket (?) fria radikaler, sa hon, och har man det har man ingen motståndskraft mot infektioner, och får svamp i magen mm. Äntligen en förklaring till mina hiskliga morgonfisar! Och skönt att ha något att skylla på vid gasutsläpp, "Älskling, det är inte jag, det är mina fria radikaler!".
Hon satte mig på dundervitamin/mineralkur. Min kropp är tydligen så sliten att jag måste peta i mig tillskott fyra gånger om dan ett tag. Så nu har jag inhandlat en tantdosett modell xl. Den skramlar lite misstänkt när man har den i handväskan. Men det är smällar man får ta när man vill må bra.


Tantdosetten

Ett världskrig

Idag vill jag ha tålamod; gärna jättemycket och allra helst NU! Hur länge måste man vänta på tålamod tror ni? Vill ju bli symptomfri nu på en gång. Suck. Det kanske är tur att det är advent, väntan hör ju liksom till den här tiden på året. Julklappar har jag dock inte inhandlat ännu, och det är ovanligt. Har tagit en dag i taget, och för en gångs skull fokuserat på mig själv. Men nu känner jag att jag börjar längta efter att slå in paket. Om jag orkar blir det pyssel för hela slanten. Mycket glitterlim... Ja, det blir bra.
Har surfat runt lite på andra bloggar för att få inspiration, men blev mest trött. Det var så mycket tjat om storlek och träning och vad man inte får äta (även om det ofta är "inbakat" i termer som "jag mår bäst av att inte äta..."). Och dessa eviga outfits. Det är så totalt ointressant att läsa vad de stackars tjejerna har på sig, var de shoppat sina trasor och hur mycket de kostade. Men det är kanske jag som inte är som jag ska? Kunde de inte hitta på något annat att informera om, typ "Dagens krämpa" ("idag känner jag mig uppkörd och har förstadiet till svamp" osv). Det hade varit mycket mer intressant att ta del av tycker jag. Ibland känner jag att jag blev född i fel kropp. Det förväntas ju att man ska ansa och hålla efter den här kvinnokroppen nåt så oerhört hela tiden. Om man gjorde allt som veckotidningarna och modebloggarna tipsade om, skulle man ju inte få tid till något annat. Böja ögonfransarna, vaxa sig, raka sig, platta sig (håret alltså), locka sig (håret där med, om jag har fattat det rätt), parfymera sig, smörja, fila, skrubba, peela, ansiktsmaska, inpacka, kaloriräkna, knipträna, och fan och hans moster. Jag ritar 30 strippar i månaden, jag har inte tid med att knipträna också. Och ändå har jag inga barn att skylla tidsbristen på. Betyder det att jag kommer se ut som ett världskrig om några år? Har jag ett existensberättigande då? Hmm, jag tvivlar.
Men om jag får välja tar jag nog det första världskriget i så fall, med extra många kratrar och skyttegravar. Det är lite käckare och om möjligt ännu mer meningslöst än det första.


Du är ingen kvinna, du är ett världskrig!

Glad

Hurra!!!! Idag har jag fått min diagnos hypotyreos. Jag är så oerhört glad för det. Vilken fantastisk läkare! Efter alla år av att ha mått skit, både fysiskt och fysiskt, har jag fått bekräftat det jag så länge trott. Det ÄR sköldkörteln. Och det går att åtgärda. Inget "fel" i mitt huvud, som så många läkare velat få mig att tro under åren. Jag kan inte hjälpa det här. Ha ha! Att man kan bli så glad av att få veta att man är sjuk! Fast det visste jag ju i och för sig redan, det var bara ingen som trodde på mig.
Jag tror och hoppas att det här blir mer uppmärksammat. Det får vara nog med slaskdiagnoser på oss kvinnor nu. Vi är någons syster, mamma, fru, flickvän osv, och ingen jävel ska få komma och säga att vår hälsa inte betyder något, eller att vi inbillar oss. Om vi alla skriker tillräckligt högt, kanske vi kan få läkarkåren och de som styr att lyssna.

Apropå skrika, så drömde jag en mardröm om min nya bok härom natten. Mikke, min förläggare, hade tryckt upp 1000 ex av Om någon vrålar i skogen, men hittat på en annan, jättelång och vansklig titel, och gjort en asful framsida. Hela Seriefrämjandet skrattade elakt åt mig och pekade. Jag vaknade svettig och med bultande hjärta.
Men inatt kommer jag sova gott, det vet jag.
Men nu ska jag fira.

Dagens observation

Gubbar lägger aldrig dit en "nästa kund-kloss" på varubandet efter sina grejer. Aldrig. Jag brukar sucka och med en menande blick själv lägga dit en, mycket demonstrativt. Tänker att det ska lära gubbjäveln att visa kund-vett i framtiden. Men jag tror innerst inne inte att det hjälper. Nej, detta är och förblir ett problem. Ett stort problem.
Det var dagens observation.

Tant Malin bakar pepparkukar

Nu är det jul igen, och då är det dags för det årliga...fanfar... PEPPARKUKSBAKET! Se så fina och bruna de blev! Inte utan att man vill sätta tänderna i en...
Detta behövs för att baka pepparkukar:
deg
tillknycklad pepparkaksform (ursprungligen ett hjärta)
en kavel
gott humör
en gnutta penisavund






Och så lite jule-kastrationsångest!

La det swinge!

Idag haver jag julpyntat vårt enkla hem. Det blev rikigt mysigt. Tyvärr kan jag inte fota det, för min kamera dog drunkningsdöden i min handväska, då jag glömt skruva på korken ordentligt på en vattenflaska. Gratiskameran från Telia R.I.P. Och mobilkameran har ingen blixt. (Älskling, ähum, harkel, om du läser det här så säger jag bara juuulklapp...)
Ni får helt enkelt försöka föreställa er mitt julmys för er inre blick. Mycket tända ljus och en och annan liten tilltufsad tomte.

Nu sitter jag och lyssnar på fulmusik på Spotify. One night in Bangkok är riktigt svängig. Strax ska jag färglägga lite strippar, sedan tror jag bestämt att det är dags för en tur med stavarna i grårusket. Kvällen ägnar vi åt att lukta på glöggen tillsammans med vår trevliga granne. Har inhandlat russin, mandlar, lussekatter och pepparkakor. Har en känsla av att det mesta kommer hamna i min mage, men vi kan ju låtsas att det är till vår gäst, he he...
Nu ska jag vara riktigt störig mot min jobbande sambo, och spela One Night in Bangkok en gång till. Jag är i alla fall snäll nog att inte spela La det swinge på repeat mer. Det var alltför psykiskt påfrestande för honom. Men det är väl så att känna sig trygg med en annan männsika (något nytt för mig); man kan visa sig naken, och vara bekväm nog att stå för sin fulmusik. La det swinge, älskling!

När man är liten

Ur Om någon vrålar i skogen

Igår gjorde jag det. Jag höll två föredrag i Örebro, om min uppväxt och boken som kommer. Och jag fixade det! Första omgången var fulsatt, och precis rätt människor jag vill nå ut till; folk som jobbar med barn och unga på olika sätt. Min vän Helena körde en intervjuvariant med mig där vi pratade om allt från hur skuld och skam tar sig uttryck när man är liten, till vad jag skulle ha önskat att det fanns för hjälp när jag var barn. Efteråt pratade en kille från Sputnik i Örebro. Till Sputnik får barn komma som lever i familjer med missbruk. Och det han sa träffade mig rätt i hjärtat. Han brydde sig verkligen om de här ungarna, hade en oerhörd karisma. Det fanns två saker barnen i gruppen fick lära sig sa han; Det är inte ditt fel, och du är inte ensam. På något sätt var det en sån upprättelse för mig, eller snarare det ledsna barnet i mig, att få höra de orden. Samtidigt som jag kände en sån sorg över att jag inte hade en Sputnikgrupp att vända mig till då.

Det här vill jag göra om. För det är så oerhört viktigt att gång på gång uppmärksamma hur barn mår, och att aldrig någonsin lägga på ett barn att det är fel på henne, eller hennes beteende. Har faktiskt en idé till en barnbok som jag kladdat ner. Den heter Monstret i magen, och handlar om när jag var liten, och varför det är så viktigt att få prata om sina känslor med en vuxen man kan lita på.
Fasen vad jag brinner för det här!