Julslut i hôvve

"Men snälla älskling, hur är det fatt? Tala med mig! Har du nu julpyntat för mycket igen?"

Uamäjen, jag ä jämt görslut i hôvve nu! På ren värmländska.
Alla julklappar är inhandlade och lägenheten pyntad inför julen. Återstår bara att städa (ja, det blev lite felvänd ordning där, men vadå, det är faktiskt roligare att pynta än att damma!). Sambon donar i köket, det ska gravas lax och bakas knäckebröd hela kvällen. Sedan vore det ju bra om jag fick lite jobb gjort också. Satt uppe och fulpysslade
inatt, så nu ligger jag lite efter med ritandet. En serie till Barnens jultidning ska det bli ikväll. Har bunkrat ljudböcker inför helgerna, så nu kan jag lyssna på litteratur tills öronen blöder. Det blev en härlig blandning av deckare, Astrid Lindgren och smörsentimentalt om stackars krigsbarn den här gången. Nyköpings stadsbibliotek rocks!
Önskar eder alla en fröjdefull afton!

Ho ho alla snälla barn!

Om man inte varit rädd för tomten innan så...

In my life

Det var då fasen att jag inte hann med ett blogginlägg under söndagen! 11 minuter över tolv är klockan nu, så det räknas väl nästan som igår.

Det finns så många här i Oxelösund som jag tycker så mycket om. Är otroligt glad att jag vågat lära känna dom. Med vågat, menar jag inte att de är otäcka på något vis, utan det är mitt personliga revir som ställer till det för mig. Har man växt upp i en missbruksfamilj blir det lätt så, har jag hört av andra. Man sätter upp en fasad, gärna leende och glad, men tilliten till andra människor är så svag att få får komma innanför ens murar. Det var först när jag insåg att det var så jag gjorde, som jag aktivt böjade söka kontakt med folk här i min nya hemstad, för att bryta mönstret. Nu springer jag inte bara på Kvinnogrupper, Värdefullkvällar och kaffekalas i församligshemmet, jag har också tagit initiativ till en hundpromenad, och på så sätt fått en ny kompis. Det blir ju så fasligt ensamt innanför det där reviret se, och det fyller ingen funktion längre. Tidigare behövde jag det för att skydda mig, för att överleva, men nu tänker jag bli en mer öppen och ärlig person, och kasta masken. För vissa utvalda, naturligtvis. Det känns jättebra, och lite läskigt nytt.

Ikväll var det julspel i kyrkan. Sambon spelade en elak Herodes med bravur, och alla de andra var duktiga de med. Måste säga att jag är glad att min bild av kyrkan ändrats till det bättre, sedan jag träffade min Prästkärlek. Och det är roligt att få teckna bilder åt dom. Som den här:


Panoramabild av Oxelösund, till Svenska kyrkans hemsida

En vacker vinterbild

Juuuul juuul strååålande jul, glans över Ica Kvantums lastintaaaaaag

Snön faller tung över vår närmsta granne, Ica. Eller snarare Icas baksida. Jag måste säga att jag är väldigt kluven till denna affär. Framsidan har jag inga problem med, tvärtom, och insidan är väldans trevlig med glad personal som ler när de ser en och säger att de gillar mina serier. Men baksidan, den är inge kul. Förutom att den är anskrämligt ful, till och med under ett fint lager snö, är den högljudd. Vid tvåtiden på morgonen backar den första lastbilen in under vårt sovrumsfönster. Piiiip piiiip piiiip, och bruuuuum bruuuuum. Sedan högjudda lastbilschaffissar som antingen pratar med varandra eller i telefon, medans de lyssnar på eurodisco på radio på högsta volym, och lastar av stora skramlande kärror med varor. Tomgång i tjugo minuter, sedan kommer nästa. En granne mätte upp 54 decibel med fönstrena stängda, INNE i sin lägenhet.
Vad göra? Hittils har vi i sanningens namn inte gjort så mycket, vi är ju svenskar. Tillfredställelsen i att bara gnälla och störa ihjäl sig, utan att handla hör ju våra breddgrader till. Jag har även i tyst protest kastat in fimpar över planket, i hopp om att Icas ägare ska tycka att det ser snuskigt ut och skylla på chaffissarna. Det funkar sådär, men känns väldigt bra. Men nu har äntligen gubbarna i föreningen tagit kontakt med kommunen angående bullerproblemet. Sedan får vi se vad som händer. Kanske bygger de in det fula, högljudda lastintaget.
Det skulle vara skönt att ha det tyst på natten, men vad ska jag då störa mig på? Hmm.
Nä, nu ska vi åka in till Nyköping och handla lite julklappar. Ha en bra dag allihop!

Men jag vill inte HA Viagra!!

Varje gång jag öppnar mejlboxen så får jag samma erbjudande. FS Data säger att jag har jättebra spamskydd, det är vad jag betalar för. Funderar på att vidarebefodra alla Viagra-mejl till dom. Jag tror att FS Data behöver Viagra, jättemycket Viagra.

En B-människas bekännelse

Ur serien Auro orgasmus. Klicka på bilden så blir det större!


Kan man gå och ringa på en granne och be att få låna topz (de kan ju få tillbaka dom sen om de vill)? Kan man det? Jag är helt desperat. Pallar inte gå ner till ICA och köpa, för det är snorhalt och arktisk kyla i Oxelösund idag. Om jag samtidigt ber om en kopp socker, framstår jag som mindre underlig då? Vad gjorde folk förr i tiden, innan det fanns bommullspinnar att gojsa sig med? Inte konstigt att de var korta till växten och dog av minsta snuva! Ja ja, jag vet, man ska inte pilla sig i öronen med något mindre än sin armbåge, men nu är världen uppdelad i A-och B-människor. A-människor är morgonpigga och hurtiga. De slarvar aldrig med sopsorteringen, och skulle aldrig drömma om att ge sig själv en öronorgasm.
Jag tillhör den andra kategorin. Och jag står för det. Vi är lite mer mänskliga, och ganska sympatiska. Men vi okynnesgojsar oss i öronen.
Farsan brukade klia sig med tändstickor, men det vill jag inte prova. De har ju ingen uppsugningsföråga, och den mörka toppen gör det omöjligt att se hur mycket gojs det kommit, och hur mycket man behöver fortsätta pilla. Nej, ge mig en tre, fyra ordentliga topz och min kväll är räddad! Ska bara klura ut vilka av grannarna som är b-människor.

En giltig ursäkt att inte blogga

Ni får ursäkta att bloggandet blev lite försenat idag! Men med ett gång små mjuka valpar i sin närhet är det helt omöjligt att tänka på annat än runda magar och svamstumpar som viftar. Herrejistanes, de är så söta att man nästan blir lite irriterad! Det är andra dagen i rad nu, som jag hälsat på dom. Fotona gör dom verkligen inte rättvisa, det var svårt att få till när de små krabaterna hela tiden tultade runt. Men jag hoppas ni kan ana den nästintill outhärdliga gosfaktorn hos dessa vovvar.

Har också varit ute i snön och promenerat med en väninna. Vi kände oss som barnen från Frostmofjället. Var bara geten Gullspira som fattades, där vi stretade mot de vinande flingorna. Nu är jag sådär mysigt huttrig och mjuk i kroppen. Kommer nog sova gott i natt, och drömma om små mjuka valpar...