Det finns så många här i Oxelösund som jag tycker så mycket om. Är otroligt glad att jag vågat lära känna dom. Med vågat, menar jag inte att de är otäcka på något vis, utan det är mitt personliga revir som ställer till det för mig. Har man växt upp i en missbruksfamilj blir det lätt så, har jag hört av andra. Man sätter upp en fasad, gärna leende och glad, men tilliten till andra människor är så svag att få får komma innanför ens murar. Det var först när jag insåg att det var så jag gjorde, som jag aktivt böjade söka kontakt med folk här i min nya hemstad, för att bryta mönstret. Nu springer jag inte bara på Kvinnogrupper, Värdefullkvällar och kaffekalas i församligshemmet, jag har också tagit initiativ till en hundpromenad, och på så sätt fått en ny kompis. Det blir ju så fasligt ensamt innanför det där reviret se, och det fyller ingen funktion längre. Tidigare behövde jag det för att skydda mig, för att överleva, men nu tänker jag bli en mer öppen och ärlig person, och kasta masken. För vissa utvalda, naturligtvis. Det känns jättebra, och lite läskigt nytt.
Ikväll var det julspel i kyrkan. Sambon spelade en elak Herodes med bravur, och alla de andra var duktiga de med. Måste säga att jag är glad att min bild av kyrkan ändrats till det bättre, sedan jag träffade min Prästkärlek. Och det är roligt att få teckna bilder åt dom. Som den här:
Panoramabild av Oxelösund, till Svenska kyrkans hemsida
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar