Ingen tåbira tack

Ikväll ä dä melodifestival. Dä ni!

Häj. Jag ä i Karlstad. Dä ä sköj.

Är på en liten visit hos lillasyrran och plastmorsan mfl. Det är ju så mycket behändigare att ta sig hit från Göteborg, ja att ta sig överallt förresten. Raka spåret. Och är det bara inga byten att stressa upp sig för, så är jag betydligt mindre tågneurotisk. Kan nästan tycka det är trevligt att bara sitta och vila sig en stund. Men bara nästan. Oftast smyger sig någon oangenäm doft från en medresenär in i min meditativa tågresarbubbla, och sabbar alltihop.

Nä, go'vänner nu måste jag bege mig, innan jag snöar in på tågåkares stank. Vi ska traska ner på stan och käka nåt i vårsolen nämligen och då vill man inte tänka på tåbira.

Puss på er!

På allmän begäran...

...Kommer här två strippar ur arkivet, eftersom det är kvinnodag idag och jag fick ett sånt fint mail från en finsk läsare (som pratar svenska, ska kanske förtydligas). De här är till dig, Johanna! Och till alla mina medsystrar. Vi fick en dag, njut nu för fan! Känner ni hur oerhört jämställt samhället blivit sedan igår? Passa på nu!

I morgon är det patriarkatdags igen.

Klicka på dom, så blir de större!

Puss från Hisingens högborg (A.k.a vårt lilla fulsnygga hyreshus från -62, med skogen som närmsta granne)!

Ute on the skogspromenad

... Strax innan två stavgångande tanter stirrade konstigt på mig för att jag stod och tog arty kort på mig själv mitt i elljusspåret.

Vi har en stor skog som granne, perfekt att rensa serietecknarskallen i.

Denna trötta tecknare

Jag är inte så förfärad som jag ser ut.

Annars mår ni? Själv är jag gött trött. Så där som man blir efter ett väl utfört arbete och ett träningspass (som vi alla vet, är den grund varpå samhället vilar). Så en hög laxpytt på det och Unga mödrar på webteve. Kan man bli annat än nöjd? Trodde inte det.

Nöjd bidde jag också med mitt senaste inköp; två anteckningsböcker med Beatles på- på REA!

Ni förstår, vilka snajsiga idéer man kan skriva in i en sån fin bok!

Nu ska jag lyssna vidare på Att människan levde (boken som Maria Larssons eviga ögonblick är baserad på), samt färglägga en hel massa strippar. Sedan ska denna trötta tecknare krypa till kojs.

Hö hö hö

Favorit i repris, i väntan på att allt nytt fulpyssel ska bli klart.

Det luktar fisk i köket. På ett bra vis. Det är annars en doft som kan vara lite speciell. Men nu ska jag inte gå in på några detaljer.

Sitter här med antydan till en migrän efter att ha stressat hela dagen. Jag måste lägga av med det! Men det är så lätt att man halkar in i att vardagsstressa om de mest fåniga saker; jag måste hinna diska på tio minuter, annars missar jag första delen av Det Okända (när man vet, att det nuförtiden går alldeles utmärkt att titta på teve på nätet, när man vill), bara för att. Så far man runt som en skållad råtta helt i onödan och hispar upp sig. Men jag vägrar erkänna att jag har ett livspussel! Det hävdar jag fortfarande bestämt är för folk i Hammarby Sjöstad, såna som har hemhjälp och massa rut-rot-rit-och-ret-avdrag eller vad det heter i sina deklarationer.

Jag har gjort ett. Det är jag inte så stolt över. För flyttstäd av lägenheten i Ockle. Men det får jag ta med St Per när den dagen kommer, och han spänner ögonen i mig och dundrar "VARFÖR SVEK DU DINA IDEAL, DIN KANALJE?". Eller heter det "kanalja" i femininum? Nä, på Andra sidan är vi alla en hen, helt könlösa, tror jag, så det spelar ingen roll.

Där är det ingen som luktar fisk.

Nu snackar vi låg humor på hög nivå. Hö hö hö.

som en svettig get

Åhåj! Har suttit och skrämt upp mig själv med en gammal skräckis och har precis slitit mig från teven, för att färglägga strippar. Det där Hill House var inget mysigt ställe!

Jag lyckades försova mig i förmiddags och missade makens första gudstjänst. Riktigt surt! Jag försover mig i stort sett aldrig, och jag hade så gärna velat höra honom. Men det var inte mycket att göra. I stället har jag ägnat dagen åt att jobba som en liten gnu, och träna (som en svettig get?). Nån sorts dans bidde det. Sh'bam hette det visst. Enkla steg för såna med koordinationsförmåga. Dvs andra än mig. Men jag löste det hela genom improvisation och att bara röra på benen, inte armarna, samt att koncentrera mig så hårt att jag fick ont i tinningarna. Såg förmodligen inte klokt ut. Men skoj var det. Så lite styrka på det, innan det var dags att ta spårvagnen hem till Länsmansgården igen, och ägna ett par timmar åt att färdigställa bilder till utställningen "Carema, min vän" på Virserums konsthall (behöver jag påpeka att titeln är ironisk?). Vi är ett gäng serieskapare som skildrar vårddebatten/skandalen i serieform. Ovan kan ni se ett av mina bidrag.

Så har jag för hundraelfte gången försökt installera min skruttiga scanner i Photoshop Cs5. Men nähää, det har nissarna på Adobe gjort riiiiiiktigt omöjligt (har läst en hel massa hårslitarkommentarer på olika nätforum i ämnet). Livet ska inte vara lätt. I stället fick jag installera ett separat scanningsprogram för 600 pix.

Och detta, mina vänner, var dagens i-landsproblem.

Bevara min nya iMac

Oj. Oj. Oj. Vilka kaos-dagar! Min dator är nu officiellt stendöd, beyond saving (eller, det går eventuellt att få liv i den, men till nästan lika högt pris som att köpa en ny). Jag blev så ledsen! Har suttit i timtal och pratat med olika datasupportmänniskor. De har visserligen varit snälla och hjälpsamma, men de har ju inte kunnat rädda min kära dator. Och jag inser mer och mer, att jag själv är rätt haj på datorer.

Men vet ni, jag har världens finaste man; När jag kom hem igår kväll efter en våndans dag (hade varit på Macforum och fått klart för mig, att jag, jo-tjena, inte bara måste lägga ut för en ny mac, utan också måste köpa till nya versioner av dyra program eftersom Adobe är ett skurkföretag som vill krama ur så många ören de kan ur sina stackars kunder. Lite lustigt, för när jag stod och trampade på crosstrainern på gymmet efter det besöket, kunde jag se att min puls gick upp varje gång jag började tänka i banorna "datorn är död- jag måste lägga ut en förmögenhet- och allt strular- vart ska jag få pengar NU??" Lång parentes det här), då kom han hem med en dator till mig. Plus Officepaketet och Apple Care-försäkringen. Det enda jag behövde göra sedan, var att ladda ner en uppdatering av Photoshop, och installera alla program och drivrutiner i nya datorn.

Nu har jag också supersnabbt internet, efter att ha bytt operatör. Även detta har jag installerat. Känner mig som en lyxhustru. Ser framför mig, att tv3 startar en såpa som heter "Hisingenfruar", där jag kan klicka runt i höga klackar och se blåst ut med en hund i väskan (och en jäkligt snygg dator).

Men nu är jag hjärtligt trött på strul och allehanda installationer. Universum, jag har lärt mig det jag ska nu; jag vet att jag kan fixa en hel jäkla massa själv i teknikväg. Nu får det vara bra, tack så mycket! Ge mig bara lugn och arbetsro. Inget mer får gå sönder.

Käre gode Gud, bevara min nya iMac, amen!