Snuskmat

Godkväll! Hur står det till med er denna afton? Själv håller min löpmage (kan även vara våmen) som bäst på att smälta en delikat nepalesisk måltid, bestående av nån sorts blomkålsröra av det kryddiga slaget. Maken och jag hittade en liten oväntad just nepalesisk (eller heter det nepalitansk?) restaurang ute på Hälsö. Det var en skojig meny, med många fula ord. Vi listade ut att "kukhura" betydde kyckling. Jag vill inte bli kallad något av det. Men min Käre intygade att hans tandoori-variant smakade riktigt bra.

Nu känns det att det börjar bli kyligare på kvällen, ganska snart blir jag tvungen att hålla arbetsrumsföntret stängt när jag jobbar, jag fryser så lätt om fingrarna och stela fingrar ritar inga bra serier. Det känns som om det kommer bli en bra höst, med releasefester (minst två ska jag ha, återkommer om det), boksläpp, Bokmässa och förhoppningsvis en massa föreläsningar/workshops också. Och psst, snart ska jag bli intervjuad i tyska der Weldt!

Vi avslutar väl med en magnifik kvällshimmel på det?

Dagens Biller

Mycket känslor i kväll

Jag är så trött! Det har varit en på många sätt fin dag, men ansträngande. Vi har röjt det sista i mormor och morfars hus. Det känns. Vemod blandas med kärlek och fina sommarminnen. I varje rum har jag minnen. Jag ska spara dom i hjärtat så länge jag lever, dom, och dofterna från där jag var som tryggast som barn. En speciell blandning av trä av olika slag, och så den där obeskrivbara doften av mormor och morfar, som bara är. Det doftar trygghet.

Hittade en fin bit papp på golvet, på den fanns lite av min kluriga morfar kvar; hans uträkningar och penseldrag. Ett av alla hans byggprojekt. Jag tog med den hem, den kanske verkar obetydlig för någon annan, men för mig är den så värdefull.

Så gick jag runt i deras sensommarträdgård, förmodligen för sista gången. 

Jag tror det här är en sådan dag jag alltid kommer minnas, in i minsta detalj.

Dagens Biller

I den runda gumpen

Av någon anledning, tycks jag alltid hamna framför en dokumentär om Nürnbergrättegången, när jag för omväxlingsskull ser på teve. Så även den gångna natten. Göring var sur och tjock (fast inte lika tjock som innan han blev fängslad, tydligen sväller man av morfin, och knarkomanen fick inget sånt i finkan). Han ångrade ingenting och var läskig i största allmänhet, precis som i de andra dokumentärerna jag sett. Och så tog han en cyanidkapsel och sade "Pilutta er!". Vart han hade denna kapsel innan han, så att säga, förtärde den, är ett stort mysterium. Jag tror det var i rumpan. Han hade ju så mycket "stoppning" i den runda gumpen, att en liten kapsel mer eller mindre väl inte kunde kännas. Om han inte var tvungen att hålla inne en stor fis, förstås, då kanske kapseln spruckit i förtid. Fast varför skulle Göring vilja hålla inne en fis förresten? Han var väl inte den mest hänsynsfulla människan i världshistorien?

Om sådant tänker jag när jag sitter på min kammare. Och på min nya bok förstås! Fick hem ett ex igår. Snart är den ute i handeln, och jag kommer tjata om den regelbundet här. Så blir det även en massa skoj på min facebooksida, lagom till boksläppet; tävlingar och lite annat.

Ha en fin kväll och kläm inte för hårt om cyanidkapslarna!

Dagens Biller

Nu haver jag skrivit en krönika. Håll i hatten och läs!

Gammal och bortglömd

Härom natten hade jag någon sorts apokalyptisk mardröm. Jag vaknade kallsvettig, med bultande hjärta. I drömmen var jag ensam kvar, alla mina nära och kära hade dött. Jag var alldeles ensam.

Nej, världen hade inte gått under, det var vare sig ett kärnvapenkrig som spårat ur (har hört att de har en tendens att snabbt göra det) eller någon enorm naturkatastrof som blivit följden av att värdens ledare vägrat ta klimathotet på allvar. Det var för att jag, i drömmen blivit gammal.

Jag är nu 33 år, den åldern efter vilken det visst börjar bli rynkigt och slappt. Åldern då de flesta fortfarande är starka och friska.

Ålderdomen känns rätt avlägsen. Men min sommar som vårdbiträde i hemtjänsten fick mig att se lite annorlunda på livet. Det var ett slitigt jobb, rent fysiskt, och gillar man inte bajs, så är det inget yrke att satsa på. Men det fysiska slitet vande man sig vid, likaså stressen, att hinna jäkta mellan vårdtagarna, ge dem (alltför lite) tillsyn, och helst hinna säga ett vänligt ord till dem också. Det var den känslomässiga biten som var värst, att se dessa gamla sitta där dag ut och dag in. Ensamma. Kanske hade de familj någonstans, men jag såg då aldrig till någon. Att sitta ensam, fånge i sin skröpliga kropp och i sin instängda lägenhet, efter att man stretat och knogat ett helt liv, kanske gett liv till en ny generation, gjort sitt bästa, det är inte värdigt!

Jag såg att teveserien Ung och bortskämd ska komma med en ny säsong. Så att folk kan förfasa sig över lata och bortklemade ungdomar på bästa sändningstid. Varför ska de få ännu mer uppmärksamhet? När det finns de som bättre förtjänar det. Kan inte Svt i stället göra ett program som heter Gammal och bortglömd? Men det ska inte vara nån förnedringsteve, nej, där ska gamlingarna få massor av omsorg och kramar. Knubbiga barn att ha i knät, någon att prata med under långa mörka nätter.

Välfärd för de som faktiskt byggt upp den en gång.

Det skulle jag vilja se!

Kommer i SN.