Pyssel och mylingar

Full pysselkaos

Usch! Har suttit uppe och kollat på spökprogram igen och är allmänt uppskrämd. Jag lär mig aldrig! Särskilt små spökande barn tycker jag är läskiga (myyyyylingar...) och just ett sånt var det på teve ikväll. Var tvungen att sätta mig och pyssla en stund för att få tankarna på annat håll. Lite armband bidde det. Och nu tänkte jag försvinna in i ljudböckernas och strippskissandets magiska värld innan det är dags att sussa.

Och hipp hurra! Jag är klar med hela förra årets pappersarbete, intejpning av kvitton i datumordning och sånt otyg. Två tjocka pärmar blev det. Har visst ökat omsättningen i firman (läs; shoppat åt helsike för mycket). Så i morgon bär det av till min revisor i Nyköping för att lämpa av eländet. Det ska bli SÅ skönt.

Kan ni också bli vansinnigt trötta på de där vardagliga hygienprocedurerna som man måste genomföra varje dag för att inte lukta asgam? Jag tycker att det är så otroligt trist att borsta tänderna och ta min kvällsduch. Om man bara kunde variera det något. Typ stå på händer samtidigt som man borstar (blir dock svårt att hålla i tandborsten) och låta en pygmé iklädd latexdräkt och en tokig hatt tvåla in en i duschen. Jag ska bestämt gå och letar eda på en pygmé på en gång. Eller kanske en liten myling? Fan också, nu TÖRS jag inte gå in och duscha!

Kalajs

Man blir glad av AkwardFamilyPhotos.com.

Så, nu är jag på bättre humör. Lite kramar och pussar av min man, samt en tupplur i tevesoffan gjorde susen. Ska försöka att inte fokusera på det negativa här i världen. Det blir man så trött av.

Oj oj oj, vilken grej den där landshövdingsmiddagen var! Jag hade skitkul. Tjusigt värre med celebra gäster och fin mat. Man klagar ju inte direkt. Kändes något overkligt och jag satt där och funderade på om det verkligen inte hade blivit ett misstag när inbjudningskorten skrevs, vad hade jag och maken gjort för att platsa i detta gäng? Hursomhelst var det en häftig upplevelse. Det bästa av allt var de enorma chokladpralinerna som bjöds till kaffet och avecen. Jag har möjligen smugglat med en näve i handväskan, men jag skulle aldrig erkänna det.

Vi tackar paret Könberg så hjärtligt för detta kalajs!

Denna afton ägnar jag åt att rita serier till Sydsvenskan och arbeta med Vändpunktens bilder (Ersta diakoni). I morgon hoppas jag hinna en massa barnboksritande och annat smått och gott som hamnat på efterkälken. Ingen tid att förspilla med andra ord.

Pöss pöss

Ett brandtal

Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva detta inlägg för att undvika att låta som en martyr som fastnat i offerrollen. Men jag är SÅ TRÖTT på människors elakhet. Det är ingen vacker värld och som överviktig känns det ibland som att den bara är en stor skolgård och att livet är en lång förhatlig rast. I alla fall när man lämnar tryggheten hemma och sticker näsan utanför dörren. Det händer gudskelov inte så ofta nu som när jag bodde i Malmö, och nästan aldrig i Oxelösund. Att folk skriker elaka saker om mitt yttre. Men så ikväll på väg till Ica kom ett "FAN VAD FUL DU ÄR DITT JÄVLA FETTO" och träffade mig som ett knytnävsslag i magen. Ett gäng killar. Ja ja, jag veeet, det är synd om dom egentligen, bla bla bla. Men det är ingen ursäkt att medvetet såra andra. Och det är långt ifrån bara ungdomar som tar sig friheten att skrika okvädesord efter oss överviktiga. Jag accepterar inte det här, kommer aldrig att göra det. Man har lust att vråla i huvudet på dessa idioter: "Tack vare att jag blev så jävla mobbad som barn fick jag ätstörningar, som i sin tur ledde till att min sköldkörtel tog skada. Min ämnesomsättning är helt rubbad, jag KAN INTE GÅ NER I VIKT UTAN ATT SVÄLTA MIG SJÄLV! Och det tänker jag aldrig mer utsätta mig för. JAG DUGER SOM JAG ÄR!" Det har tagit mig trettio år att fatta det. När ska omvärlden göra detsamma? Eller; när ska världen bli en vackrare, snällare plats där vi vill varandra väl och aldrig någonsin talar nedsättande till någon som inte passar in i den jävla normen av hur en människa ska se ut? Övervikt är en sjukdom. Vi är inte korkade, lata, glupska, okunniga om näringslära (det kan jag säga, att har man haft anorexi redan som elvaåring så vet man exakt hur mycket kalorier vartenda livsmedel innehåller per gram)etc etc. Vi är tänkande människor med känslor, som råkar bära på ett antal kilo för mycket av olika anledningar, oftast beroende på en evig ond cirkel av omvärldens elakhet, självförakt, och oräkneliga misslyckade bantningskurer som bara leder till mer övervikt. Mobbingen på skolgården måste få ett slut. Inte bara mobbingen mot överviktiga utan mot alla som på något vis sticker ut ur normistråkmassan.

Är ni med mig?

Nöff

Häj! Det bidde inget bloggande igår, jag slocknade på soffan när jag kom hem från Katrineholm och vaknade mitt i natten. Men föreläsningen gick bra. Trevligt att få komma till Kulturhuset Ängeln.

Ikväll ska jag och maken på tjusig middag hos landshövdingen. Eller, jag vet inte om det är tjusigt, för jag har aldrig ätit i Residenset förut, men det låter tjusigt att skryta med, tycker jag. Varför vi blivit inbjudna vet vi inte. Kanske är det för att jag är så bra på att imitera Sven Wollter? Har inte så många andra partytrick. Men det ska bli kul i vilket fall.

Ska strax rafsa igenom min extremt oorganiserade strumpbyxröra för att se om jag kan hitta nåt utan maskor att tvinga ben och rumpa i. Och en klänning på det, samt lite gegga i ansiktet, så är jag redo att möta landshövdingsparet i Nyköping. Maken har ingen mörk kostym (det var order om det) så han ska ta kaftan. Hi hi, det blir roligt. Hoppas han skippar elva-kragen, den är inte så sexig.

Är ni också såna som lätt halkar in på sjuka grejer på nätet? Särskilt på YouTube. Vet inte hur det gick till, satt och kikade på ett klipp om en rolig uggla och så ser jag en konstig bild till höger, och vips har jag hamnat i ett äckligt klipp om ansiktstransplantationer och kan inte sluta titta. Så nu mår jag lite illa, men är samtidigt glad att jag har mitt eget ansikte i behåll. Skulle ICKE vilja att de sydde dit nån döings fejs på mig. Då fick de hellre ta nåt djurhuvud bland slakteriavfallet och tråckla på. Varför inte från en gris?

Nöff!

En sa' ente klaga

Idag har jag ritat små, små bilder till kyrkan.

Gokväll i stugan! Sitter och suttar på en syrlig karamell och försöker att stressa ner något. Just nu är det så mycket jobb att jag faktiskt inte hinner med allt hur jag än vrider på det. För att inte tala om alla de "hobbyprojekt" jag vill få tid att pyssla med. Idéer och inspiration saknas inte med tiiiid. Ja ja, en sa' enta klaga, som min västgötske styvfar så klokt säger.

I morgon bär det av till Katrineholm för en föreläsning på Kulturhuset Ängeln. Ni som är i trakten är hjärtligt välkomna vid sjusnåret! Det blir en intervjuvariant, och det är skönt, kräver mindre förberedelser och så tycker jag det blir mer intressant och spontant på det viset. Det enda jag ska tänka på är väl att inte få tourettes eller ha en alltför stor snorkråka dinglande i näsborren när jag sitter och pratar.

Nä, det ska bli riktigt trevligt.

Nu ska jag strax muta mig själv med en hel näve karameller innan det är dags att ta sig an högen av skrynkliga kvitton som min nya revisor vill ha upptejpade i prydlig datumordning i en pärm. DET är däremot inte särskilt bra för kreativiteten!

Sutt på er!

Skam den som ger sig

Visst har han snälla ögon? Är det inte lite Ernst Kirchsteiger över honom, mysfarbror så där?

Var det någon mer än jag som såg Gadaffis "tal" (läs: crazeeee-talk) på nyheterna innan? Snart måste väl ändå någon vettig människa komma och ge honom en rejäl spruta i rumpan!

Har funderat en del på det där med att vara diktator och klamra sig fast vid makten. Nu har jag väl inte några direkta planer själv på att bli en sådan, har nog inte nerverna, men ändå. Okej, dessa män (nämn EN kvinnlig diktator i modern tid, gör det!) är fullfjädrade psykopater, och har öppnat inte bara en utan ett helt flak med "can of crazy", men ändå. Om det var jag, visst en massa pengar och makt är nog trevligt, men inte fan skulle jag vilja vara kvar om ett helt folk (mer eller mindre) gick ut och skrek på gatorna att jag sög. Herregud, det räcker ju med att någon sur gubbe i Nyköping säger att jag ritar dåligt, så är jag halv-knäckt. Skulle då hela Sveriges befolkning gå man ur huse för att skandera att jag är sämst i världen och att de hatar mig, skulle jag ju vilja gå och dra något väldigt gammalt över mig och aldrig mer visa mig ute i dagsljus. Kan det verkligen vara roligt att klamra sig kvar vid makten när ingen vill ha en?

Kanske tänker diktatorn; "Man kan inte älskas av alla. Oavsett hur mycket man torterar dom.", och så sörjer han lite. Men rycker sedan på axlarna och konstaterar "Ja, ja, man gör ju så ont man kan. Skam den som ger sig".

Vad tror ni?

Dålig kvalitet

Åh! Satt just och tänkte på detta glimrande uttalande av Kvinnan på gatan. Kommer ihåg det som om det var igår. Glömde dock tyvärr att riva ut och spara det då det begav sig. Vilken tur att någon annan gjort det och lagt ut på nätet!

Kan man annat än hålla med?