Skam den som ger sig

Visst har han snälla ögon? Är det inte lite Ernst Kirchsteiger över honom, mysfarbror så där?

Var det någon mer än jag som såg Gadaffis "tal" (läs: crazeeee-talk) på nyheterna innan? Snart måste väl ändå någon vettig människa komma och ge honom en rejäl spruta i rumpan!

Har funderat en del på det där med att vara diktator och klamra sig fast vid makten. Nu har jag väl inte några direkta planer själv på att bli en sådan, har nog inte nerverna, men ändå. Okej, dessa män (nämn EN kvinnlig diktator i modern tid, gör det!) är fullfjädrade psykopater, och har öppnat inte bara en utan ett helt flak med "can of crazy", men ändå. Om det var jag, visst en massa pengar och makt är nog trevligt, men inte fan skulle jag vilja vara kvar om ett helt folk (mer eller mindre) gick ut och skrek på gatorna att jag sög. Herregud, det räcker ju med att någon sur gubbe i Nyköping säger att jag ritar dåligt, så är jag halv-knäckt. Skulle då hela Sveriges befolkning gå man ur huse för att skandera att jag är sämst i världen och att de hatar mig, skulle jag ju vilja gå och dra något väldigt gammalt över mig och aldrig mer visa mig ute i dagsljus. Kan det verkligen vara roligt att klamra sig kvar vid makten när ingen vill ha en?

Kanske tänker diktatorn; "Man kan inte älskas av alla. Oavsett hur mycket man torterar dom.", och så sörjer han lite. Men rycker sedan på axlarna och konstaterar "Ja, ja, man gör ju så ont man kan. Skam den som ger sig".

Vad tror ni?