Känslan efter att man klarat av en stor deadline:

(Minus löken, den kan jag gärna undvara.)

Stilla dig, kvinna

Inget får stå i vägen för en kvinna och hennes kundvagn. 

Snodd här

Den månatliga reningen (läs: att med vånda betala räkningarna) är över för den här gången. Jag känner mig fri och lätt till sinnes, och ångesten är ett minne blott. Urk för denna frilansarplåga, med många små fakturor att bita på naglarna för, inte alltid de kommer in i tid och då står man där (eller ringer mamma och bölar, om inte maken kan hjälpa till).
Men nu är det över för den här gången, och jag fokuserar på att bli klar med så mycket jobb jag kan inför nästa månadsskifte.
Samtidigt drömmer jag totalt oekonomiska drömmar om en tripp till Gekås, där jag vill tappa alla hämningar och skita i att vara förnuftig. Nej nej, stilla dig, kvinna!

Idag har det varit "caelum cacare" (latin för skitväder, red.anm), minst sagt. Blåst och spöregn och dimma i stort sett konstant sedan jag vaknade. Inte ens zumban hjälpte för att höja mitt humör, men jag stretade tappert både dit och hem i regnrusket. Dock, så känner jag att livsandarna börjar återvända lite nu, då jag känner frestande dofter av pannbiff och svampsås från köket.
Jag behöver något stärkande till livs efter dagens (och månadens) rening. 

Ledig kväll

Hur har ni det denna söndagsnatt/måndagsmorgon? Själv har jag tagit en ledig kväll, och har roat mig med att pyssla julklappar (varför vänta med roliga saker?) och se på Father Ted.
Gårdagskvällen spenderade vi med våra vänner, varma jättefamiljen Asprou, och firade invigningen av Rebeccas nya tatueringsstudio i Örebro. Så himla fin kväll! Efteråt gick vi alla (typ femton pers) ut och käkade grekiskt, samt pratade en massa och hade jäkligt kul.

Tack vare den extra sovtimmen som vintertiden gav oss i morse, var jag inte ett vrak när jag vaknade, men passade ändå på att sova nästan hela vägen hem i bilen. En fördel med att inte ha körkort.
Nu känner jag mig redo för en ny arbetsvecka. Ska göra klart min Galago-serie i dagarna, och rita färdigt en del till en broschyr om hälsa på högstadiet. Man kan ju inte vara ledig hur mycket som helst, det lär vara skadligt.
Häj.

Adrenalinstinn och bajsnödig

Kan ni också bli så där ivriga och till er i trasorna, att ni nästan blir lite bajsnödiga? Ni vet, när man vet att det väntar fynd, och lejoninnan i en (eller lejonet om man så vill, fast de är visst lite mer lata) känner vittring som får snålvattnet att rinna till!
Så var det för mig idag, när jag envist stretat den långa vägen till Emmaus Backaplan, och där fann ett paradis i loppisform. Tårögd, ivrig, adrenalinstinn och bajsnödig blir jag i såna lägen. Men alla triviala behov lade jag snabbt åt sidan, när jakten började.
 Åh, vad jag fyndade! Fina barnböcker, varav en från 1949 visade sig vare en riktig raritet, grejer att pyssla julklappar med (vad kan jag inte skriva här eftersom mamma läser min blogg. Hej, mamma! Nej, jag lovar, det blir inga julklappar som vi bestämt, men vi sade inget om födelsedagspresent!), en fin liten plåtburk med jordgubbar på, en grön halsduk som luktar lite unket, men det ska väl gå att fixa, samt en sån är snajsig cd-mapp eller vad det heter, med många fickor i.
Adrenalinet flödade efteråt så effektivt, att jag utan problem stretade kilometern tillbaka till spårvagnshållplatsen, och sedan upp för hela vår helvetesbacke därhemma, med två tunga Emmauskassar. Lejoninnan måste få hem sitt byte, ingen backe är för brant för djungelns drottning.

Nu ryter jag nöjt, slickar mina tassar (eller spritar dom snarare), och vakar i natten över mina fynd, med lysande gula ögon.

Morrrrrr!

Dagens Biller

Gniden serietecknare

Häj. Jag är inte lika självbelåten som jag ser ut. Mer uppgiven.
 Har ägnat en dryg timme åt att försöka ta ett hyfsat foto på mig själv, att använda i tidningssammanhang. En pressbild, typ. Min gamla är för gammal. Och jag är för snål för att anlita en riktig fotograf.
Men jäkla kamera, att vara seg! Det tar en mindre evighet för den att fatta att man vill ta ett kort, måste trycka hårt och länge på knappen. Vilket resulterar i, att man liksom skakar till kameran varje gång, med följd att varenda kort blir mer eller mindre suddigt. Inte blev det mycket bättre när maken försökte sig på att föreviga mig. Mycket kan han, men någon fotograf blir han aldrig.

Men jag ger mig inte! För eller senare ska jag få till ett skarpt kort, med bra belysning, om det så är det sista jag gör!

Fast å andra sidan, om det är så att det sitter någon äkta fotograf därute och mer än gärna vill donera sina tjänster till en gniden serietecknare, så är jag ju inte den som är den!

How about...a lovely horse?

Jag har ett Father Ted-revival, och det är jäkligt gött. Vet inte hur många gånger jag har kollat igenom min dvd-box nu, samt lyssnat på samtliga kommentarspår. Ändå tröttnar jag aldrig på Ted, Dougal, Jack & co. Bara man låter serien ligga och "gotta till sig" i perioder. Just nu är mitt favoritavsnitt A song for Europe. Night of the nearly dead är också jäkligt bra.
Blir lycklig bara jag hör signaturmelodin. Nu finns hela Father Ted-avsnitt på Youtube. Jag beordrar dig att plöja dom!

Jag är lite sliten ikväll, men på ett skönt sätt. Föreläste i Länsmansgårdens kyrka tidigare, och det gick bra. Träffade fina människor också.

Nu ska jag strax kika på Trinny & Susannah stylar om Sverige. Av någon konstig anledning har det blivit en favorit. Jag tror att det är för att folk blir fina, och glada. Något modeintresse har jag inte att tala om. Så är det alltid kul att se sitt land genom utlänningars ögon. Perfekt att stänga av hjärnan med efter en lång arbetsdag!

Titta nu på när prästerna från Craggy Island ställer upp i A song for Ireland, gör det!