Snusardags för serietecknare

Innan jag "ritar fint", brukar jag göra ett eller flera skissförslag åt uppdragsgivaren, som sedan godkänns eller får arbetas om. Det kan se ut till exempel sisåhär, om det är till Kyrkan. Frågor på det?

Jag luktar gammal strumpa. När det till och med är så att man själv känner sin egen doft, då är det illa. Men duscha är så trist, jag gör det om en stund. Så får både jag och maken stå ut med att det luktar pubertetspojksomklädningsrum en stund till. Och ni får stå ut med vetskapen om hur jag luktar om fötterna efter några timmar i gympadojor. Sorry!

Idag har jag arbetat med ett seminarium jag ska hålla för Illustratörscentrum till veckan, och så har jag tuschat strippar och gjort ett skissförslag till Svenska kyrkan i Oxelösund (lite aktuellt det där mä vatten för oss oxelösundare). Så har jag twittrat lite, något jag lätt glömmer. Jo jag finns där med, och där heter jag malinbiller. Kort och gott. Och så har jag tränat förstås,

dans a´la Michael Jackson, i grupp. Gick sådär men var rätt skoj. Och svettigt. Så styrketräning på det. Jojomensan.

Alldeles strax vankas det aftensmad, och det ska bannemej bli gött, jag är vrålhungrig efter all moonwalk. Så lite stripptuschande till efterrätt och ett trevligt prat i telefon med Greger. Sen är det snusardags för serietecknare.

Dagens konst

© Malin Biller 2011

Pinuppa Biller-style

Dä var min dag dä

En sån där serie

Då var det pysslardags igen. Jag har just knåpat ihop lite beatlessmycken att pråla med på Bokmässan. Känns mer som jag än den där röda fodralklänningen i kondommaterial från Bon Prix.

Annars då? Jag har varit inne och tränat en sväng, dans bidde det den här gången. Och så har jag haft min väninna Aina här på eftermiddagsfika. Jag hade slängt ihop en äppelpaj som bara var lite bränt, och så något vispad vaniljvisp till det.

Och så har jag skrivit en krönika och ritat såna där serier förstås, samt ätit smarrig kyckling som min make tillagat.

Dä var min dag dä. Hur var eran?

Lycka är att hålla i en väldigt liten katt

Bildbevis...

...har efterlysts. Så vassego: mina bisarra smycken! Ska försöka kränga dom på nåt vis framöver tänkte jag, ska bara pyssla lite fler först. Gött! När det beslutet är fattat, känns pysslandet plötsligt mer legitimt.

Pressmeddelande från rymdvarelserna

Vi inser att omprogrammeringen vi utfört på Malin Billers hjärna vid förra nattens kidnappning, inte var så lyckad. Hon kommer därför inom kort återföras till rymdfarkosten och återställas till normalt sunkfeministläge.

Vi beklagar det inträffade.

HJÄLP!!!

Jag kan inte bestämma mig för vilken av följande fyra outfits jag ska bära på Bokmässan! Det är ju liksom årets viktigaste event och jag vill ju göra gott intryck på kollegor och jobbkontakter. Se sådär schysst professionell ut typ, liksom. Jag är ju tjej, så det spelar ju absolut ingen roll vad jag typ åstadkommer i min yrkesroll, hallååå! Det är ju vad jag har på mig som är viktigt! Och att jag är antingen helt luktlös, eller med en svag doft av rosor och sockervadd, och helt fri från generande hårväxt, typ ögonbryn.

Vilken tycker ni är mest jag? Själv lutar jag nog mest åt det tighta röda fodralet. Stylish liksom!

Tror även att the red dress kommer passa SÅ bra när jag ska föreläsa om min bok och hålla seriösa workshops.

Sometimes it's hard to be a woman hi hi.

Toodiloo, hädanefter är det såhär jag kommer blogga, guys :)

Pysseldrog

Vem vill inte hänga en sån här brud i öronen?

Varför är det så lätt att fastna i pysslandet? Drygt tre timmar av min arbetsdag gick till att skapa smycken istället för serier, visserligen kluriga, bisarra smycken, men ändå, inget jag har användning för i jobbet. Ja ja, det var kul i alla fall. Så får jag väl jobba några timmar extra imorrn istället.

Nu ska jag titta på ett avsnitt till av unga mödrar, sedan är det dags att snusa om jag ska orka upp och pyssl... eh jag menar, jobba imorgon.

Natti!

Var inte ledsen Khadaffi, det är insidan som räknas!

Äh, det var inget förresten...

Gregers buss-otur

Jag har otur med tåg. Greger den stackarn har buss-otur. Nu bor hon ju inte i världens trevligaste buss-stad till att börja med; le mot en av Malmös busschaufförer och du får en snyting, typ. Men nog råkar hon oftare illa ut på sina resor till och från jobbet, än andra. En gång blev hon utskälld av chauffören för att hon inte tackat honom för att han stannat vid hennes hållplats, t.ex. Men oftast är det medresenärerna som är orsaken till hennes vånda. De luktar sött, om de är gamla (med ett stråk av blöja), svett och öl om de är "kollibösere" (jag gillar inte att använda ordet alkis), svett om de är pubertetskillar osv osv. Jag får ofta förtvivlade små sms från henne när hon sitter på bussen. Favoriten var nog den kvinna som stod och snorade framför Greger en stund, varpå hon tog upp ett päron, snöt sig på det och åt upp frukten. Greger har snorfobi. Hon nästan grät när hon ringde mig den kvällen. Eller den gången hon råkade sätta handen på en petflaska varmt kiss i sätet bredvid en sen kväll. Det finns också en figur som ofta åker hennes busslinje som hon kallar Petmannen. Jag har sett bildbevis på hans upptåg, hon smygfotade hans skugga när han är på väg att sträcka ut handen och peta på henne. Det är liksom hans grej. Att peta. När han tror ingen ser. Var och en blir salig på sin fason.

Ja, stackars Greger!

En helt vanlig sms-konversation mellan mig och Greger

Effektiva klubben

Ungefär såhär ser jag ut när jag är arg.

Idag har jag varit supereffektiv; städat, jobbat, grejat, handlat mat, bakat bröd (som jäst, hurra! Har läst nånstans att bröd gärna ska göra det, men det lyckas mig sällan), vatt och lyssnat på maken i kyrkan, hängt med fina Caroline och skrivit en text till Sköldkörtelföreningen. Nu är jag taggad att sätta mig och skissa, för jag är rätt mör i kroppen. Ska passa på att ringa lilla Greger under tiden, för tack vare headsetet kan jag utan problem rita och prata i telefon samtidigt. En väldigt avancerad form av telefonklotter. Serier kallas det. Idéerna är nämligen redan kläckta, så det är rent hantverk.

Känner dock att jag måste ta mig ur mitt Unga mödrar-beroende tämligen snart. Det är rätt deprimerande i längden. Och så blir man så röksugen av att titta på det. Hade tänkt lägga av med det beroendet i alla fall, så får vi se hur det blir med teveserien. Det är så himla störigt med all reklam också. Jag får krupp om jag måste se den där jäkla dreglande ungen som suktar efter Max hamburgare en gång till, eller den där "beeeeeebisen" som ser hela världen som en lekplats (kan det ha varit så att farsan hans lagt något hallucinogent i barnmaten, som får pöjken att se en rutschkana i trappan?). Gillar inte att bli attackerad av reklam, jag vill själv välja när jag vill ha information. Därför avskyr jag att bli påhoppad av käcka försäljare på stan, och telefonförsäljning ska vi inte tala om. Då blir jag folkilsken, även om, det ska erkännas, jag är alltför snäll för att riktigt visa hur ilsk det gör mig. Men de som känner mig väl kan nog ana att jag är arg, för mitt ena ögonbryn åker upp en aning och så kniper jag ihop munnen.

Dags att baka ut den jästa degen och slå en pling till Greger. Pöss å kräm på er!

Rätt gött, med andra ord

...Och här kommer (som ungdomarna säger) en helt random bild på ett marsvin, bara för att de kan se så tramsigt förvånade ut i vissa vinklar.

Jag har gjort det igen; jag har i sann rock 'n' roll-anda somnat i soffan klockan halv elva en lördagskväll. Känns coolt på nåt vis. Jag menar, hur rock 'n' roll är det inte att, som jag, däcka, helt utan heroin eller annat knarkbajs, utan bara till en väldigt tråkig actionfilm om fiske (Perfect storm, tror jag den hette)! Jävligt tungt på nåt sätt. Där kan Jimi Hendrix dra nåt gammalt över sig. Och så slipper man ju kvävas av de där retfulla knarkspyorna också, när man är tung soffsnarkare.

Det om detta.

Har skissat strippar och retuscherat serier till Sydsvenskan hela dagen, samt tagit en långpromenad bland enorma mördarsniglar. Ser fram emot ännu en lugn ritardag imorgon.

På helgerna försöker jag dra ner på kraven, och sålla bort några måsten, så kan jag ägna mig helt åt utvalda viktiga saker, i lugn och ro. Mitt jobb kan vara väldigt splittrat och schemalagt annars. Vilket också är rätt trevligt i veckorna, så blir jag inte för flummig i allt detta serieskapande.

Och nu ser jag fram till att min kvinnogrupp börjar igen, så att jag får träffa tjejerna regelbundet. Och i veckan hoppas jag få umgås med bästaste Caroline, bara hon är frisk från sin sjuka.

Rätt gött, med andra ord.

Glöm the Shining, Sjätte sinnet och the Others...

- Det här skrämmer verkligen skiten ur mig!

Livlig fantasi

Greger som ett mähä utanför Oxelösunds kommunhus. Notera spyan på dörren!

Jag är tröööött. Ska bara kika på ett avsnitt till av Unga mödrar i Danmark, sedan är det dags att göra min snusande make sällskap. Jäklar vad de unga morsorna bolmar på sina barn! De små krakarna är helt nikotingula i skinnet. Uschamäjen!

Här och var i stan står stora, inplastade vattenbehållare där vi kan hämta färskt vann. Fast nu har jag fått en noja; där står de, helt oövervakade. Hur lätt skulle det inte vara för nån ensam galning att t.ex kissa lite i dom, bara för att jävlas! Eller spotta. Eller värre. Inte för att man egentligen i vanliga fall kan ha fullständiga garantier för att vattnet som kommer ur kranarna är helt fritt från gubbkiss, men ändå. Näe, det känns inte helt ok att gå och hämta vatten utanför kommunhuset. Tänk om någon av våra förtroendevalda fått tuppjuck och kastat vatten i vattnet!

Ibland har jag lite för livlig fantasi för mitt eget bästa.

En skitsak

When at Polarmuseet i Gränna, eller : Man har inte roligare än man gör sig.

Passade på att kika in på utställningen om André på vägen hem. Fick se de sonkiga kläder som han dött i, och annat muggigt. Mycket intressant!

Nu är jag tillbaka igen, likaså vattnet. Ni kan inte ana vad skönt det var att få duscha igår! Var värt trippen till Norrköping. Att man ska ta vardagslyxen för givet på det viset. Men nu spruttar det glatt i våra kranar, och toan spolar bort allt vårt bajs. Och vi är så tacksamma. Att vi sedan måste koka allt dricksvatten för oviss framtid är ju en skitsak (eller kan bli, om man dricker av det utan att koka bort kolibakterierna...)

Stackars maken, han är hur sjuk som helst. Och jag mår pyton jag med. Så vi hasar runt här hemma med plågade ansiktsuttryck och suckar på martyrers vis. Trots lyckan över vattnet.

Ändå har jag lyckats skissa en serie till Handelsnytt och klämt några idéer till strippar. Helt ledig kan aldrig en serietecknare bli.

Nu ska jag slappa i soffan framför en film. The pianist, kanske. Den är jävligt bra. Och hemsk. Jo, så får det bli.

Gönatt!

Dirty

Häj häj. Tänkte bara skriva några korta rader innan jag och maken tar vår tillflykt till Norrköping. På grund av ett antal (?) vattenläckor är hela Ockle med omnejd utan vatten. Har ingen aning om när det kan tänkas komma tillbaka, så tills dess far vi till mer vattenrika trakter för att äta och sköta vår hygien. Ett sånt elände hörrni!

I'm feeling dirty.

Jag blev ingen rättegångstecknare

Här blir inte många barn gjorda, ska jag säga. Mår sisådär, och då gör jag inte många knop. I morgon går färden hemåt igen. Ska bli mysigt att få pussa på min Käre (utan att ge honom några bacillusker får jag hoppas), och sätta mig i rithörnan med en god ljudbok. Samtidigt är det alltid lite vemodigt att skiljas från mamma och Skattegården. Men snart är det ju Bokmässa och då får jag ju chans att kika förbi igen. 

 Ja jävlar, Bokmässan... Är bortåt skogen sen med att fixa inför den, vad det gäller boende och tågpillett i alla fall. Resten brukar falla på plats ändå. 

Ja ja, det ska väl lösa sig. Jag hoppas få kvarta hos min vän Maja, som bara bor uppför backen från Svenska Mässan. Hon är rar hon.

Nu ska jag plöja ytterligare några avsnitt av Unga mödrar Danmark. Tur att det är textat, för det är otroligt vad dessa mammor är dåliga på att artikulera. Jag har nog aldrig sett människor som rör så lite på munnen när de talar. Nästan som buktalare. Och så inleder de varje mening med "Jamen jeg/det/han (osv), och avslutar den med ett "Ik´"..." Men jag kan inte rå för att jag tycker om de stackars små liven. Kan inte vara lätt att vara ung, arbetslös och morsa, utan pengar eller trygghet. Fast det är ju klart, inom buktalandets sköna konst måste det ju finnas en del jobb.

Apropå arbeten som det krävs särskilda talanger för; Jag anmälde mig ju till en statistförmedling för länge sedan, för att tjäna lite extra pingar. Var på en audition, men tappade sugen och sket i att fortsätta. Trodde de tagit bort mig, men så ringde de från ett mediabolag härom veckan. De skulle filmatisera en Liza Marklund-bok och behövde en rättegångstecknare. Så hade de letat med ljus och lykta innan de fann mig på statist-tjosanet. Det var ju dumt av mig att inte ta reda på detaljerna innan jag tackade ja, men jag satt i bilen och jag tänkte ju, naiv som jag är, att detta är ju ett jobb som inte vem som helst kan göra, självklart är det om inte jättebra, så i alla fall hyffsat betalt. Dagen därpå fick jag ett mail, där det stod nåt i stil med "kul att du kunde ställa upp! Du kan tyvärr inte få någon reseersättning, men vi bjuder på lunchbuffe. Arbetstiden är 8-00-17.00. Lön: 350 kr."

Öööh? Jag tänkte, läser jag rätt? Har de missat en nolla? Men nej. Det jobbet tackade jag med gott samvete nej till, särskilt som jag skulle ha gått back på det hela och förlorat minst tio timmars jobb i min verksamhet. Förmodligen trodde de att vem som helst skulle nappa på ett sådant erbjudande, det är ju "så roligt att synas". Men nej, det är inte alls roligt att synas. Det är roligt att få skäligt betalt för jobbet man utför. Jag har inget som helst intresse av att visa min nuna i teve, annat än för att prata om mitt skapande. Skulle vilja se den "rättegångstecknare" de lyckas locka fram från under en sten för 39 kronor/timmen. Åh, nu vet jag precis hur bilden kommer se ut. Så här, ha ha:

Just nu är jag jäkligt trött på att min inbox, trots filter, fylls av det här:

Please Fleece Me (Oh yeah and I'll fleece you)

Det är både mysigt och lite småläskigt med svarta, lantliga fönster. Tänk om Arns ande hoppar upp bakom mig och trycker sin ruttna näsa mot rutan i natt!

Hallihallå! Här sitter jag och kurar, klädd i fleece, medan den västsgötska natten sänker sig utanför fönstret och klockan tickar rofyllt på köksväggen. Jag är hos mamma och styvfar. Och här är gudagott att vara. Blir en snabbvisit den här gången, jag åker hem redan på söndag. Men det var så länge sedan jag var här nu. Blir så när ens familj och vänner är utspridda över landet; man har inte tid och råd att hälsa på dem alla så ofta som man skulle önska.

På vägen hit hann jag träffa min vän och partner in crime, Helena. Det var mycket trevligt och vi hade ett kort, men givande möte angående en planerad föreläsningsturné. Och tågresan gick faktiskt helt ok (om man bortser från syrebrist och ett antal skräniga barn som smaskade kexchoklad med öppen mun så det luktade jolmigt av uppblött kex och mjölkchokladssaliv i hela kupén). Så nog får jag säga att idag varit en bra dag. Och ännu är det inte över, inte riktigt än. Jag hinner färglägga strippar en stund till, ackompanjerad av köksklockan och ett stilla regn mot Skattegårdens gamla rutor.

Ett halvt inlägg

Bara för att jag inte ritat nåt fint idag att visa upp, och för att det är så härligt skitnödigt att publicera bilder på sina tjusiga spellistor, kommer här (håll i hatten); braiga låtar, b-c.

Då var det snart dags att ge sig ut på vägarna igen. Imorgon bär det av till lilla mamma, med ett stopp i Katrineholm på vägen, där jag ska träffa min vän Helena och prata lite föreläsningar. Så nu ikväll försöker jag jobba undan lite innan resan, samtidigt som jag packar och grejar med lite av varje, alltmedan jag lyssnar på braig musik.

Det är så skönt att vara hos mamma på landet. Farligt skönt. Himla lätt att sunka ner sig och bara hasa runt i myskläder, eftersom man slappnar av lite för mycket, får maten serverad och allt. Men denna gång tänkte jag faktiskt motionera en del också (har liksom inte haft den hobbyn vid tidigare besök). Finns säkert nåt bra gym inne i Lidköping som jag kan svettas en stund på. Jag har också stämt träff med en trevlig tjej på Lidköpings kommun, angående ett eventuellt samarbete. Så det blir nytta med nöja på denna tripp.

Ja, jag hade kunnat skriva mer, men nu får ni ursäkta, mig! Jag fick ett plötsligt behov att att okynnes-pilla mig i öronen med tops.

Häj!

Dagens fulpyssel

Bevingade ord

Ibland blir jag helt yr av att vara så ofantligt intöl..intelä...intlektu...

Ja ni vet vad jag menar.

Så det skvätter om det

Två Huven. John å jag.

Häj. Är ni blöta? Här har det regnat hela dagen och halva kvällen, så jag tror hela stan ska flyta bort. När jag var ute på min "maktgång" fick jag kryssa mellan stora, slemmiga sniglar som slafsat sig ut på den regnvåta vägen, till synes utan mål och mening. Annat än att vara äckliga. Jag är paniskt rädd för sniglar. Och spindlar. Ett gäng enorma spiders hänger nere i vår källare. Jag undviker detta utrymme, men idag var jag tvungen att trotsa fobin och gå ner där. Sprang in, över och förbi de lömska krypen, och kastade mig in i vårt förråd (efter att jag förvissat mig om att där var spindelfritt). Adrenalinet pumpade, men jag fixade det. Bara för att sedan, i lägenheten, få sällskap av en stor sprattlande best när jag satt på dass i godan ro. Den mötte sin baneman i vår snajsiga handdammsugare, med ett sluuurp. Moahaha. Skiter i om det betyder att det ska regna ännu mer. Det är bara gött att få sitta inne och kura vid ritbordet med en god bok i öronen och inspiration så det skvätter om det.

Silly walks

På ett vis gillar jag urfåniga löpsedlar, det betyder att ingenting riktigt jävligt hänt i världen (eller, det betyder det väl inte, jävligheter händer hela tiden, men inget kvällstidningarna vill skriva om i alla fall). Men den här tar väl ändå priset! Visserligen har jag inte läst tidningen och därför inte tagit del av mysteriet i hur man gör när man går. Jag är rätt bra på att promenera utan att pröjsa för kunskapen. Ändå sitter jag här och undrar; Vilka är de tre sätten?

... Är det det här?

Och detta?

...Och kanske det här?

Med det sista alternativet tappar man nog sju kilo, minst!

En virrpannas önskan

Kim Peek, en jävligt cool kille. Han minns allt han läser. Verklighetens Rainman. Det ni!

Sitter och nattsuddar och lyssnar på Mysmusik (ja, spellistan heter så); en salig blandning av Cornelis, Fred Åkerström, Chet Baker och Leonard Cohen. Det passar liksom en sådan här natt, när det är ruggigt ute och det luktar lite höst i luften.

Vad har jag hittat på idag? Tja, jag har målat en hiskeligt ful tavla med motiv ur Om någon vrålar. Ser ut som ett demonbarn redo att börja kaskadkräkas grönt. Trist nog upptäckte jag inte att den var ful förrän den var klar, och då var det ju så dags. Får se om jag kommer ha med den på utställningen om några veckor (serieutställning på Lokstallarna tillsammans med eminenta serieskapare som Åsa Grennvall mfl). Kanske passar en demonunge till resten av bilderna, de är ju lite småmörka.

Vad har jag mer gjort? Jo, jag har rotat. Efter teckningar (hittade ungefär hälften, jag har så ofantligt många, på massa olika ställen) och efter lite klädpaltor. Tycker inte om att leta efter saker, det kan göra mig tokig. Viktiga papper ska vi inte tala om. I alla fall de som har några år på nacken och som man sällan har någon användning för, gamla betyg typ. Då blir jag folkilsken och vill bitas (eller varför inte kaskadkräkas grönt). Den som ändå var riktigt organiserad och ingen virrpanna! Man kunde ju vara en sån där savant. Vad gör det att man på kuppen har grava kognitiva brister och inte kan bortsa sina egna tänder, och måste äta fiskpinnar med tandpetare varje tisdag. Skönt att slippa bry sig om vad andra tycker. Fiskpinnar är ju gott. Och palla bortsa tänderna varje kväll! Man minns i alla fall var man har lagt sina gamla arbetsgivarintyg. Inser här att jag med detta inlägg kanske kan reta Mats Gellerfelt och hans gelikar, om de nu vill tolka in att jag driver med handikappade (det gör jag inte! Jag tycker savanter är coola!) Suck. En anledning att vilja bli savant, så god som någon.

Nu ska jag sudda vidare. Pöss å gunatt!

Tramstext

Ibland knåpar jag ihop saker jag för tillfället inte har någon som helst användning för. Idag bidde det en kärleksfull parodi på de proletärromaner jag läst och älskar. Kanske blir det en serie av den en dag, kanske nåt annat, eller ingenting. Det får vi se. Tills vidare får ni hålla till godo med detta lilla utkast:

Ett Elände

Mor stod tandlös och krokig vid spisen och rörde i kålrotsavkoket vi fått av fattigvården. Far var full igen och kråkorna kraxade över latrinen på gården.

Jag hade precis jagat råttor, 3 öre svansen, och kom in och snöt mig i kökshanduken. Snart var det allt dags att knuffa gamla farmor över ättestupan. Hon gjorde ingen nytta längre, och skråvet av henne kunde vi koka soppa på.

Mina arton levande syskon lekte i lorten, täckta av lus och skorv. Ytterligare en unge föll just ner ur mors kjolar med ett plask. Förmodligen dödfödd som de fjorton senaste. Mor märkte det inte ens.

Moster Kata låg på sanatoriet, helt förbi av lungsot. Annars var det hon som drog in pengarna till vår familj där hon svansade runt bland sjåarna nere i hamnen, en krona för en kyss.

- Såhär förr i tiden har vi det allt bra fattigt och iländigt, ojade sig mor i kålrotsångorna. Liaså bra att en får spanska sjukan som Sketa-Klas och slipper ifrå' allt ebarmeligt i jordelivet.

Jag kunde inte annat än hålla med. Tolv år fyllda och redan stora karln, med försörjningsplikten för hela familjen vilande på mina späda axlar, och ryggen krökt av fjortontimmars arbetsdagar i "Lusal-lorten", så kallades korvstånkeriet i stan. Men man skulle vara tacksam att ha arbete i dessa dagar, då brödet var av bark och goda råd dyra.

Kanske kunde mor steka upp några råttkräk till aftonen. För lite sovel måste vi ha till rötterna. Potatisen hade ruttnat på åkrarna och säden hade ryssen stulit.

Far satt där med buteljen och söp i sin stank. Det blev aldrig av med något julbad förra året, ty det stora bykkaret hade vi måst lämna in på stampen. Strax skulle han prygla oss med en slipsten.

Ja, det var då ett elände.

Prisent

Min fine vän Anders hittade en gammal dagbok där han skriver om våra eskapader 1992. Stackarn! En hamburgare är ju inte mycket till "prisent". Tydligen var vårt gemensamma mål som trettonåringar att bli riktigt kända, "Det arbetar vi för varje dag". För vad framgår inte av dagboksanteckningarna. Fine lille Anders, som blivit så stor och fortfarande är en av mina närmsta vänner. Numera utsätter jag honom dock inte för shoppingrundor. Men om han kommer hit ska han få tio hamburgare, minst.

En kopp brunt på Mårbacka

Hej å hå Jungman Jansson, redan friskar morgonvinden. Typ. Ja något måste man ju inleda ett inlägg med. Och snart är det faktiskt morgon även i Oxelösund. Om några timmar ska nattskiftarna på SSAB fara hemåt och dra ner rullgardinen, och avlösas av dagsarbetarna. Tror jag i alla fall, jag är inte helt insatt i stålverkets rutiner, trots flera år i stan.

Vi är hemma nu och det är både skönt och lite jobbigt. Skönt att tvätta alla kläder och att få sova i sin egen säng, och jobbigt för att vardagen liksom väller över en med alla krav. För att göra mitt fattiglappsliv lite roligare, damp det idag också ner en räkning på drygt fem papp som ska vara betald inom tio dagar. Jahopp. Jag måste skratta åt eländet (efter att ha bölat och tyckt synd om sig själv en stund, man är ju inte mer än människa), och lita på min egen förmåga att lösa situationen på något vis. Underligt att man kan ha så fullspäckat jobbschema, och ändå ha det så knapert i perioder. Men jag har en gång för alla valt livet som serietecknare mm, och inte för allt i världen vill jag byta. Och det är ju behändigt att ha många strängar på sin lyra. Jag är ju inte bara mamma, jag är ju illustratör, föreläsare, skribent och workshop-hållare också. Eller nåt. Minus det där med mamma då förstås.

Dags att snusa. Ska upp i ottan för att hinna till Postens företagscenter. De har nya öppettider: kl 8.30-9.30, från att ha haft öppet 9-18. Jag kallar inte det öppettider, det är "en öppettid". Sedan ska jag fara till Stöckhölm och ha möte med min agent.

Bilden ovan är från ett somrigt Mårbacka, där jag och min Käre stannade och fikade på vägen hem. Dä ä grannt hemma hos Selma.

Pöss!

CSI-gängets dröm

Inte helt fult här i Värmland. För att uttrycka sig på norrländskt underdrift-maner.

Sitter på ett sporthotell utanför Torsby, nåt sorts vandrarhem där sportiga mäniskor och deras telningar håller till när de vill vara extra hurtiga. Att finna ett ledigt rum till en billig penning i sista minuten under högsäsong i Värmland är inte det lättaste, därav sportigheten. Men det är helt ok, fräscht och fint. Till skillnad från det stället vi bodde på igår, i Sollefteå. Fy.Fan. Vad vidrigt. Har ni sett Lilja 4-ever? Tänk hennes lägenhet i Ryssland, och lägg till lite mer äckelpäck, så har ni vårt vandrarhem. Väggarna var inrökta och flottiga, det var trångt i vårt rum, med en skranglig säng, ett litet solkigt bord, en Disney-plansch anno 1993 på sniskan, samt en sjuttiotalsgräslig soffa, även den med fläckar, och sist men inte minst en broderad påskbonad med minst två decennier på nacken, smakfullt gulnad av tobaksrök, med bruna smutsstråk på, även den helt på sned. Apropå fläckar, så var bäddmadrasserna så fulla av kroppsvätskerester och hudavlagringar att jag drömde mardrömmar. Släpp in CSI-gänget där, så har de att göra i en månad. HUUUUUU! Sov till sist några timmar, trots allt mög, men var jäkligt glad att lämna stället.

Och nu, efter ett antal timmar i bilen (med mig skrålande till musiken), är vi alltså i Värmland. Maken har inte upplevt dess skönhet, så imorgon, på hemvägen gör vi några små avstickare till Alsters Herrgård och Mårbacka. Innan färden går vidare hem mot Ockle, och vi kan tvätta av resdammet och sova i vår egen, übersköna, otroligt fräscha säng.

Natti.