Tramstext

Ibland knåpar jag ihop saker jag för tillfället inte har någon som helst användning för. Idag bidde det en kärleksfull parodi på de proletärromaner jag läst och älskar. Kanske blir det en serie av den en dag, kanske nåt annat, eller ingenting. Det får vi se. Tills vidare får ni hålla till godo med detta lilla utkast:

Ett Elände

Mor stod tandlös och krokig vid spisen och rörde i kålrotsavkoket vi fått av fattigvården. Far var full igen och kråkorna kraxade över latrinen på gården.

Jag hade precis jagat råttor, 3 öre svansen, och kom in och snöt mig i kökshanduken. Snart var det allt dags att knuffa gamla farmor över ättestupan. Hon gjorde ingen nytta längre, och skråvet av henne kunde vi koka soppa på.

Mina arton levande syskon lekte i lorten, täckta av lus och skorv. Ytterligare en unge föll just ner ur mors kjolar med ett plask. Förmodligen dödfödd som de fjorton senaste. Mor märkte det inte ens.

Moster Kata låg på sanatoriet, helt förbi av lungsot. Annars var det hon som drog in pengarna till vår familj där hon svansade runt bland sjåarna nere i hamnen, en krona för en kyss.

- Såhär förr i tiden har vi det allt bra fattigt och iländigt, ojade sig mor i kålrotsångorna. Liaså bra att en får spanska sjukan som Sketa-Klas och slipper ifrå' allt ebarmeligt i jordelivet.

Jag kunde inte annat än hålla med. Tolv år fyllda och redan stora karln, med försörjningsplikten för hela familjen vilande på mina späda axlar, och ryggen krökt av fjortontimmars arbetsdagar i "Lusal-lorten", så kallades korvstånkeriet i stan. Men man skulle vara tacksam att ha arbete i dessa dagar, då brödet var av bark och goda råd dyra.

Kanske kunde mor steka upp några råttkräk till aftonen. För lite sovel måste vi ha till rötterna. Potatisen hade ruttnat på åkrarna och säden hade ryssen stulit.

Far satt där med buteljen och söp i sin stank. Det blev aldrig av med något julbad förra året, ty det stora bykkaret hade vi måst lämna in på stampen. Strax skulle han prygla oss med en slipsten.

Ja, det var då ett elände.