App app!

Häj. Ursäkta dåligt bloggande!! Jag ska verkligen försöka bättra mig; pyssla mindre och blogga mer. Jag känner att mitt pysslande nästan antagit sjukliga proportioner, det är som en drog och jag vill bara ha mer. Smycken och ljuslyktor och små fulsnygga tavlor är det som gäller nu. Och det finns ju en gräns för hur mycket man kan ge bort till sina stackars oanande vänner i julkapp. Jag ska sälja en del på min kompis galleri i Nyköping (Galleri Handmade på Bryggeriet) i advent, förstås.

Och vet ni, nu finns min snajsiga julkalender att ladda ner igen. Enda appen du behöver i livet, jag lovar. Här kan du kika på den. Spread the word, så är du, som ungdomarna säger, hygglo!

Nu ska vi strax äta död oxe med svamsås. En delikat anrättning som doftar frestande in i arbertsrummet.

Ha en fin vardagskväll i timmerkojan!

Krux

Kreativt kaos?

Tjenamoss! Annars mår ni? Hoppas ni inte stormar bort! Här i Sörmland blåser det inte så farligt, än i alla fall. Men nog om vädret.

Vi har verkligen mycket att stå i. För vi ska flytta. Jepp, vi ska lämna Oxelösund som blivit mig så kärt. För Göteborg! Mitt i allt vemod och alla sorgliga avsked, så känns det härligt spännande. Maken har fått jobb i staden, och jag känner ju redan trevliga hedersknyfflar där, min förläggare till exempel.

Krux nummer ett är att vi ännu inte har någon lägenhet där. Och Kim börjar nya jobbet i februari. Krux nummer två utgörs av det faktum, att vi, för att kunna göra denna lägenhet intressant för köpare i dessa krisens tider, måste röja bort allt personligt. Det kommer nämligen en fotograf på tisdag. Krux nummer tre: vår skruttiga handikapphiss, som i vanliga fall går i ca 1 km i timmen, om man håller hissen nedtryckt under hela färden, har nu bestämt sig för att inte gå alls. Alltså kan vi inte ta hjälp av den för att få ner alla flyttkartonger med tung bråte i källaren.

Jag kan säkert komma på fler krux, men de får räcka for now. De räcker så bra för att göda min magkatarr.

Så; hektiskt, många känslor och ett enda (kreativt?) kaos. Dä ä vårt liv just nu, dä sä.

Idag känner jag mig upplyst

Åh vad känner mig kreativ just nu! Alldeles för mycket pyssel i nyporna för mitt eget bästa. Jag har extremt mycket jobb, så det finns verkligen ingen tid över till att tillverka smycken, eller mitt senaste projekt; fulsnygga ljuslyktor. Jag får muta mig själv, och ge mig själv som morot, att när jag jobbat x antal timmar, får jag pyssla en stund.

Vi har grejat här hemma halva dagen. Så har det varit julmarknad i stan, och det ville jag ju förstås gå på. Bästaste Caroline hängde på. Efter lite lussekattsshoppande och allmänt rotande, hängde jag på henne in till stan, och kikade förbi Annica på galleriet. Hon var mitt i julstöket och jag hjälpte henne hänga upp ljusgirlander i lokalen. Så hann jag med en tur till ett lördagstomt gym (jag har joggat!! fatta att min kropp kan jogga!). Jepp, en übereffektiv dag. Och nu MÅSTE jag jobba lite. Nej Malin, inte pyssla halva natten, JOBBA!

Känns som att jag är tillbaka på banan igen.

Aldrig mer japanskt

Den här lille herren har jag lärt känna idag. Äckligt söt! Som en liten varm, luden bulle att ha i famnen och pussa på.

Annars har det varit en seg dag, med en släng av mild matförgiftning. Jippi! Machomännen har rätt om sushi; Det ÄR farligt att käka rå fisk.

Så nu ska jag inta horisontalt läge igen, och begrunda detta faktum. Aldrig mer japanskt!

I adventsstjärnans milda sken

Den här illustrationen gjorde jag till barntidningen Tivoli i helgen. Till en dikt om en fjäril som flyger till Änglaland och suger på en blomma.

Uj vad man blir obehaglig till mods av att vakna på soffan framför något dåligt amerikanskt vid halv ett-tiden på natten! Varför ska det vara så infernaliskt skönt att somna där i första början, kan någon svara på det? Särskilt när man, nyduschad och nyäten efter träningen, kurar ihop sig under filten bredvid sin käre.

Får se när nästa sovtåg går. Jag får passa på att jobba lite till dess. Säkert rakt emot vad alla sömnexperter skulle föreslå, men det skiter jag i.

Det är otroligt intensivt på jobbfronten nu, så mycket, att jag inte riktigt hinner med allt. Men med bra planering (och färre sovtimmar på soffan, och fler i sängen) så går det.

I morgon ska jag fara in till stan och träffa bästaste Caroline och hennes vovve. Kanske, om jag känner mig dekadent, så blir det en tur till Clas Ohlsson också, ska okynnesshoppa en rulle bubbelplast (man har inte roligare än man gör sig). Det är så mysigt att gå på stan nu, särskilt när det skymmer. Med julskyltning och vacker belysning överallt. Jag väntar in julstämningen. Den har inte riktigt infunnit sig ännu, men jag tänker tvinga fram den med en rejäl dos O, helga natt med Håkan Hagegård. Och vår finska julskiva O, jouluyö förstås. Vackert så det förslår, men jag blir så frustrerad av att inte kunna sjunga med. Det enda jag kan i textväg är just frasen "O, jouluyööööö" men den skrålar jag med i så det vibrerar i fönsterrutorna.

Nu ska jag färglägga lite strippar innan läggdags, i adventssjärnans milda sken.

Puss på er!

En gudomlig tragedi

Bertil Enstöring. Jag förstår honom.

Idag är jag snällare. Jag blir det när jag får skrota runt hemma för mig själv, bocka av grejer på jobblistan och bara gå i mina egna tankar. Inga hurtiga lappar eller dumma doktorskommentarer. Skulle lätt kunna bli eremit. Älskar självvald ensamhet. Men kan däremot bli tokig när jag är på socialt humör och ingen har tid att umgås. Den formen av ensamhet är hemsk.

Gick förbi det som måste vara tionde kretsen i Dantes helvete; äldreboendet uppe i backen.

Ett helvete som invånarna inte gjort något ont för att hamna i, bara blivit gamla och skruttiga i största allmänhet. Jag får alltid kalla kårar när jag går förbi och kikar in. Där sitter de gamla som små fågelungar i vibrerande lysrörsbelysning. En och en, utspridda i sin ensamhet. Men ulliga huvuden, som guppar till då och då. Ghaaaa! Ta med dom ut på en blomsteräng, som i Rännstegsungar ungefär (fast med pensionärer i stället för små ariska barn), anställ folk som sitter och sjunger små trevliga visor för åldringarna och ger dom försiktiga kramar då och då. Ge varje liten gubbe och gumma en tjock, randig katt att ha i knät. Släng ut de dammiga plastblommorna och riv ut de slitna linoleumgolven. In med levande växter och liv i största allmänhet. Låt dom i alla fall sitta i uppehållsrummet tillsammans i en klunga och samtala med varandra, inte utspridda i små uråldriga öar av ensamhet (där fick jag till det). Ingen är värd ett sånt öde. Inte ens den allra jävligaste syndaren.

Det är vad jag vill kalla en gudomlig tragedi.

PMS-häxan svarar

Säger skåpet på gymmet.

"Skit på dig!" svarar PMS-häxan.

Grrrr!

Fördelen med att ha gått ner 32,5 kilo på relativt kort tid, helt på egen hand, är att jag numera blir bemött i vården, när jag söker för något helt annat än min vikt (onödigt att tillägga) med "Du är överviktig!"

Tidigare var det "Du är väldigt överviktig!".

Jag älskar hur läkare kan få en att gå från att tycka man är rätt snajsig, som skaffat nya, hälsosamma vanor, till att bara känna sig som en klump fett.

Respekt.

Ser fram emot att gå ner ytterligare. Eftersom jag aldrig kommer (eller vill) bli så smal att jag passar in i BMI-normen över hur en kvinna ska vara för att duga, lär det bästa jag får höra av doktorerna bli : "Du är lätt överviktig!" För tänk om man är så korkad att man inte själv förstår att man är tjock?

The times they are a' changin'.

Efter regn kommer solsken?

Roland. Min plastmammas kille Peters pappa känner killen som figuren är baserad på. Han bor i Karlstad, hemma hos sin mamma och har en gillestuga helt i furu.

Vilken seg dag! Det evinnerliga regnandet har gjort att jag aldrig riktigt vaknat till. Trots det så har jag jobbat på så gott jag kunnat, och trotsat ovädret för en kvällspromenad. Kombon glasögondag och promenad i mörker och ösregn var ingen höjdare. Jag hade knappt ledsyn där jag tultade fram i vätan. Rena turen att jag inte blev överkörd. Det är sådana kvällar som man lätt hör musik spelas i huvudet; "Det är dååå som det stoora veeemodet rullar in", osv.

Men nu sitter jag med en halvbra ljudbok och lite julmust, och låter det stora vemodet rulla bäst det vill där ute. Här inne är det i alla fall rätt trevligt så här framåt kvällningen. Och i morgon kanske solen skiner igen.

Efter regn kommer solsken, som Roland säger.

Monicas vals

Har precis kommit hem efter en lång, skön kvällspromenad och sitter och lyssnar efter nygammal musik på Spotify. Just nu är det Iggy and the Stooges. Det har varit en sådan där dag som inte stuckit ut på något sätt; jag har gått upp någorlunda tidigt, och jobbat, jobbat, jobbat. Samt fixat en del såna där vuxna vardagssysslor. Sjungit lite för mig själv i tvättsugan (jag gör det både när jag är glad, och när jag vill muntra upp mig själv). Lite jazz, för jag var på det humöret. En av mina absolut bästa jazzskivor (ja, inte min, strictly speaking, utan Monica Zetterlunds och Bill Evans) är Walz for Debbie. Det var en av alla de triljoner plattor jag köpte när jag var ny i Malmö, ung, dum, och härligt oförstörd (detta faktum var jag dock ovetande om själv. Då. Sån klokskap kommer alltid i efterskott. Och då är det ju så dags.).

Det fanns ju så många bra skivaffärer i min nya hemstad, och jag hade ett nätt litet arv att slösa bort (jättebra kombo: ärva pengar just när man ska flytta hemifrån och lära sig pengars värde). Just Walz for Debbie har jag extra starka minnen till. Den spelades i vår ateljé på Östra Grevie, i mitt sovrum om natten, när jag inte kunde sova, och i köket när jag och min nya vän Stella satt och rökte åt Mariekex.

Jag skulle inte vilja återvända till den tiden, det var så mycket dumt man skulle hitta på, och så många lärdomar att göra. Skönt att ha den biten avklarad. Ändå kan jag bli lite nostalgisk när jag lyssnar på Monica Zetterlund, särskilt den här låten. Det var ju sagolikt spännande tider också, alldeles fantastiskt omtumlande och knasiga.

Och man lär så länge man lever (sade hon lillgammalt). Idag har jag helt skippat cigaretterna och mariekexen. Men musiken har jag kvar.

Försöka förstå

Egentligen skulle jag ha varit på Serieteket i Stockholm idag, men tyvärr mäktade jag inte med det. Jag fick ett väldigt tungt besked igår, som gör att det kanske dröjer lite innan jag kan skriva så glatt här i bloggen. Som tur är får jag massor av pussar och tröst från min Käre. Det hjälper. Jag gillar inte att ställa in sådant jag är inbokad på, men ibland kommer livet och sorgen i vägen, och man tvingas stanna upp och bara försöka förstå. Ni behöver inte vara oroliga, det är ingenting med min hälsa eller så, nej, men en som var mig väldigt kär.

Nu ska jag dricka julmust och titta på Skrotnisse med min make. Puss!

Snölängtan

Hej på er! Det bidde visst ingen snö idag, som de pratade om på Nyhetsmorgon (innan de testade underlig mat som nån hipster-kock med pipskägg lagat till, och de artigt låtsades att det smakade gott). Jag som sett fram emot dessa första flingor! Körkorts-och hus-lös som jag är, har jag inte samma snöbekymmer som er vanliga dödliga. Gillar när det börjar tändas julbelysning i stan och allt lyser vitt. Och jag har redan införskaffat ett par rejäla pjucks i näbbskomodell att inviga snön i. Ja, sannerligen, vintern kan komma!

Nu ska jag strax kika på Det okända och prata med Greger. Sedan väntar några timmars tuschande och idékläckande innan snusardag.

Pöss!

Kompisar från förr

Nalle-Molle är han med koftan. Mininallen i hans knä vet jag inte vad han heter, har aldrig kommit mig för att fråga.

Det har varit en pissig helg. Rätt überpissig faktiskt. Jag kan inte gå in på några detaljer här, för det finns gränser för hur privat jag vill vara på nätet. Men usch, jobbigt är bara förnamnet.

Bättre nu, dock, och jag börjar så smått återhämta mig, har jobbat lite och tittat en hel del på teve, med Nalle-Molle i knät. Ibland behöver man sin nalle, även när man är 32. Turligt nog har jag en man som också han förstår att uppskatta nallar (på ett gulligt, och inte läbbigt sätt ska tilläggas!!), så det är helt ok att ta fram min kompis de dagar livet suger i största allmänhet. Hans "Nille" är lite luggsliten, men har sin plats hos Molle. Jag tror de för djupa, givande samtal med varandra.

I början gjorde jag, som jag tror många tjejer med mig gör, gömde stackars Nalle-Molle så fort det kom karlfrämmande. Så även med min Käre. Tills det kom fram att han tyckte om nallar, och Molle kunde komma fram ur garderoben.

Missförstå mig nu inte, jag har ingen nalle-fetisch, bara en kärlek till min äldste vän. Min tröstnalle. Jag hade många gosedjur som barn. Till slut hette de alla Linus (det var ett namn som var på modet bland kvarerets ungar och efter den hundrade "pappa har dåligt samvete för dålig närvaro-nu ska jag köpa mig kärlek-nallen" börjar fantasin att tryta). Massor av fina leksaker. Men bara en Nalle-Molle, bara en jag kunde berätta mina innersta tankar för, bara en som verkligen lyssnade och tröstade.

Även Greger har en uppstoppad vän, han heter Nicke och är en fruktansvärt läskig (i mitt tycke) sönderälskad apa, vars halva ansikte bara är sågspån. Greger må vara gothare och stentuff men nåde den som vågar vara taskig mot Nicke.

Molle har en fin stickad tröja, med knappar som ser ut som godisar, och stora mjuka öron att lyssna med. Som tur är behöver jag inte honom så ofta nuförtiden. För livet blev rätt bra trots allt. Men ikväll tänker jag prata en stund med min Nalle-Molle.

Då känns det bättre efteråt.

the Others

Åh vad jag älskar min nya ljudbok Sågspån och eld! Bra uppläst, och härligt proletärt. Kan inte bli bättre. Upp till kamp emot kvalen och allt det där.

Dagen har jag spenderat i Norrköping och pratat serier på Arbetets museum (kan det bli bättre med tanke på ovanstående rader?). Och träffat trevliga eldsjälar. Jag hade med en väska böcker och de sålde slut allihop, extra skoj.

Nu ska jag och maken (som är hemma igen, hurra!) snart äta kvällsmat. Sedan blir det en spökfilm, det är perfekt väder för det; dimmigt och rått. Ungefär som det är i the Others, när stackars Nicole Kidman ger sig ut att posta ett brev, eller vad det nu är, och hon i stället mitt i tjockan stöter på sin äkte man, som varit försvunnen, förmodat stupad, och han säger "Sometimes I bleed", helt random och ser konstig ut. Sånt väder är det ikväll.

Dataprat

Sitter här och är gräsänka. Lite tomt känns det i lägenheten, men jag tröstar mig med att min käre kommer hem redan imorgon. Så passar jag på att bara sitta med jobb och ljudbok hela kvällen, när det inte finns någon man vill vara social med därhemma. Just nu lyssnar jag på den efterlängtade sista boken i trilogin om Bricken på Svartvik, av Vibeke Olsson. Mycket, mycket bra!

Vad kan jag mer säga om dagsformen? Jo, idag stör jag mig nåt ofantligt på att mellanslagstangenten är så trög, så attman måste slåtilldenskithårtannars sättsallaordihop. Motsatsen till särskrivningar typ. Tror jag måste ha ett nytt snack med min dator. Passar på med det också nu när jag är gräsänka. Det är lite lättare att prata med maskiner när ingen är hemma och kan höra det.

Pöss!

Så här snygg känner jag mig idag.

Bara brillorna som är snygga. Men så har jag ju också trailer trash i släkten!

Häj

Häj häj!

Ville bara ge ett livstecken ifrån mig. Det har varit dåligt med bloggandet sista tiden, men skärpning utlovas.

Skriver mer ikväll.

Pöss å häj

Av hela min själ

Dagens fniss fick jag i vårt trapphus. Å Algot ba' : "Nej, Greta, hoppa ner! Du vet att det inte är tillåtet att skjutsa på rollatorn!"

Gokväll gokväll! Hur har ni det? Jag är trött, men nöjd med min dag; en fin blandning av jobb, träning, kompisdejt och äktamanspussar. Då ska man inte klaga. Enda grejen jag är missnöjd med är att jag försov mig i morse. Jag gör aldrig det! Men bara för att jag skulle upp extra tidigt och jag hade en tid att passa, så var det klart att detta skulle vara undantaget. Skulle in till min nya vårdcentral och ta blodprov. De har drop-in en timme, okristligt tidigt på morgonen. Och ska jag tajma en buss härifrån så måste jag knata upp vid sex. Det visar sig vara nästintill omöjligt för mig att klara det så här års, när man nattugglat alltför sent och hela kroppen skriker efter mer sömn. Nästan så man längtar tills man blir en liten tant, en sån som vaknar fyra på morgonen och är pigg som en lärka. En sån som rusar till vårdcentralen så fort de öppnat, helst köar utanför nån timme innan. Och somnar framför Doobidoo. Om nu Doobidoo visas på teve när jag är så gammal.

Jag hoppas av hela min själ att det inte gör det.

Denna sköna söndag

Min gårdag i bilder; Jag tränade och jag träffade en alldeles särskilt trevlig liten hundherre. Idag har jag mest städat, och det är ju inte så skoj att fota, så håll te godo!

Jag har en bulle i ugnen. Eller; en paj i alla fall. Den är snart klar. Helt slut är jag efter att ha svettats i köket för att försöka åstadkomma något i matväg till mig och maken. Hoppas den inte smakar skit. Jag har en känsla av att den kommer göra det. Det brukar göra det. Men hoppet är det sista som lämnar en dålig kock.

Så har jag fått ett städryck också av det mer extrema slaget (för mig i alla fall). Jag har fejat här hemma från golv till tak, så nu är här så rent att man skulle kunna äta från vilken yta som helst. Kanske skulle jag tvinga min käre att dinera från golvet, bara för att det går? Nä, stackarn är fortfarande sjuk, och då är det ju så jobbigt att inte få sitta till bords.

Och så har jag jobbat en del mellan varven, samt maktgått en sväng.

Mer än så blir det inte innan soffdags denna sköna söndag.

Rätt gött på något vis

Idag har jag ritat Fröding. Fast jag visar inte hela serien här än, den kommer i Nya Wermlands Tidningen till veckan.

Jomen hej. Upptäckte just till min förvåning att jag har färg på händerna! En hudton, alltså. Tänk, jag visste inte att jag kunde ha hudfärg på händerna, trodde de alltid varit så där grådassiga och lätt nikotingula. Jag har också börjat få ett helt exeptionellt luktsinne. Det var bra, även när (och fastän) jag rökte, det har jag ärvt efter morsan, men nu, oj oj, jag kan urskilja minsta doftnyans i mina medpassagerares andedräkt på bussen, känna det unkna frityroset från vagnen på torget som säljer munkar, ända upp och in i min studio, typ hundra meter bort och ana stanken av svettig gubb-nylonskjorta under en stängd vinterjacka, i andra änden av mataffären där nån oren farbror står och rotar bland falukorven. Men även goda dofter, vilket är trevligare. Så, idag känner jag att det är fler fördelar än nackdelar med att inte röka.

Maken är sjuk och uschlig, ligger och snörvlar i sängen ovanför med feberrosor på kind. Jag har tagit hand om honom idag; köpt nässpray och blåbärssoppa. Och en massa lakrits. Det sistnämnda tror jag är extra effektivt mot förkylning.

Jag har hunnit jobba en del också, samt tagit en maktpromenad på kvällskvisten. Stötte på en fantastiskt tjock röd katt på vägen och var förstås tvungen att stanna och prata en stund med honom, jag älskar allt med päls (utom fågelspindlar och jakar). Det är väl i stort sett hur social jag varit idag. Eftersom maken inte orkat samtala så mycket. En stillsam funderardag.

Men det är rätt gött på något vis.

Ännu en dag i Paradiset

Se så snajsigt de har det bland tama tigrar och koalabjörnar!

Varför kan inte livet vara mer som en illustration i Vakttornet? Och då tänker jag inte på deras version av vad som väntar icke-Jehovas efter döden (för det verkar inge' sköj, där blir man rånad av svartmuskiga skurkar och allting brinner).

Nej, ni vet en sån där bild i äckelglättiga färger där människor av olika etnicitet och ålder spelar panflöjt och skrattar med varandra, medan lejon och taxar och sånt vankar runt i bakgrunden i total harmoni?

Min lilla kompis Aina hade haft besök av ett välklätt par, som gav henne massa lektyr. Jag fick kika på det när jag var och besökte henne. Aina är en snäll dam i sina bästa år. Hon nändes inte säga nej tack till de ivriga tu, men var artig nog att hålla tyst om att hon inte riktigt köpte idén om panflöjteriet och lejonen. Jehovisarna fick kaffe och sju sorters kakor och trodde de värvat ett lätt sektbyte. Det tror de nog ännu. Tänk om de vetat, att Aina bara lyssnade till deras sagor för att hon tyckte synd om dom, och för att de "ju var hela och rena". Då skulle de nog se lite mer purkna ut när de spelade panflöjt hemma i Paradiset.

Min arvedel

Den här käcka postern är vad som kommer upp om man bildgooglar på "arvedel". Undrar om jag kan få byta min mot deras? Har ju trots allt skrivit en bok om skogen!

En jobbig dag idag. Dag 18 i min rökfrihet. Och riktigt påfrestande mentalt att stå ut med abstinensen. Men jag är envis som en gammal get, ger mig inte i första taget. Jag ska inte tjata ihjäl er om min sluta röka-deppighet, men låt oss säga så här; Abstinens, abstinens är min arvedel. Så var det nog tjatat om det för den här gången.

Jag är nyss hemkommen från Uppsala, där jag besökte en kompis. Riktigt mysigt! Blev störtkär i hennes hund; nån sorts svart och brun jakthund, med kloka ögon och mjuka öron. Den gillade mig (fast säger inte alla hundägare så när de introducerar sin vovve för nya människor, för att vara snälla? Tänk om hon i stället skulle säga "Min hund hatar dig! Konstigt, han som älskar alla människor!"), slickade mig massor i ansiket.

Annars var det en hund med integritet, han hälsade och traskade sedan bort till sin korg och snusade. Vaknade till lite, gäspade, och slickade sig på snoppen (varpå jag fick en plötslig lust att tvätta ansiktet). Och snarkade vidare. En sjusovarhund, helt i min smak.

Pöss!