Ännu en dag i Paradiset

Se så snajsigt de har det bland tama tigrar och koalabjörnar!

Varför kan inte livet vara mer som en illustration i Vakttornet? Och då tänker jag inte på deras version av vad som väntar icke-Jehovas efter döden (för det verkar inge' sköj, där blir man rånad av svartmuskiga skurkar och allting brinner).

Nej, ni vet en sån där bild i äckelglättiga färger där människor av olika etnicitet och ålder spelar panflöjt och skrattar med varandra, medan lejon och taxar och sånt vankar runt i bakgrunden i total harmoni?

Min lilla kompis Aina hade haft besök av ett välklätt par, som gav henne massa lektyr. Jag fick kika på det när jag var och besökte henne. Aina är en snäll dam i sina bästa år. Hon nändes inte säga nej tack till de ivriga tu, men var artig nog att hålla tyst om att hon inte riktigt köpte idén om panflöjteriet och lejonen. Jehovisarna fick kaffe och sju sorters kakor och trodde de värvat ett lätt sektbyte. Det tror de nog ännu. Tänk om de vetat, att Aina bara lyssnade till deras sagor för att hon tyckte synd om dom, och för att de "ju var hela och rena". Då skulle de nog se lite mer purkna ut när de spelade panflöjt hemma i Paradiset.