Har precis kommit hem efter en lång, skön kvällspromenad och sitter och lyssnar efter nygammal musik på Spotify. Just nu är det Iggy and the Stooges. Det har varit en sådan där dag som inte stuckit ut på något sätt; jag har gått upp någorlunda tidigt, och jobbat, jobbat, jobbat. Samt fixat en del såna där vuxna vardagssysslor. Sjungit lite för mig själv i tvättsugan (jag gör det både när jag är glad, och när jag vill muntra upp mig själv). Lite jazz, för jag var på det humöret. En av mina absolut bästa jazzskivor (ja, inte min, strictly speaking, utan Monica Zetterlunds och Bill Evans) är Walz for Debbie. Det var en av alla de triljoner plattor jag köpte när jag var ny i Malmö, ung, dum, och härligt oförstörd (detta faktum var jag dock ovetande om själv. Då. Sån klokskap kommer alltid i efterskott. Och då är det ju så dags.).
Det fanns ju så många bra skivaffärer i min nya hemstad, och jag hade ett nätt litet arv att slösa bort (jättebra kombo: ärva pengar just när man ska flytta hemifrån och lära sig pengars värde). Just Walz for Debbie har jag extra starka minnen till. Den spelades i vår ateljé på Östra Grevie, i mitt sovrum om natten, när jag inte kunde sova, och i köket när jag och min nya vän Stella satt och rökte åt Mariekex.
Jag skulle inte vilja återvända till den tiden, det var så mycket dumt man skulle hitta på, och så många lärdomar att göra. Skönt att ha den biten avklarad. Ändå kan jag bli lite nostalgisk när jag lyssnar på Monica Zetterlund, särskilt den här låten. Det var ju sagolikt spännande tider också, alldeles fantastiskt omtumlande och knasiga.
Och man lär så länge man lever (sade hon lillgammalt). Idag har jag helt skippat cigaretterna och mariekexen. Men musiken har jag kvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar