En hel jäkla massa

Ungefär så här känner jag mig ikväll.

Ursäkta mig en stund, innan jag börjar skriva! Jag ska bara sätta på nån riktigt dålig musik på hög volym, för mina klampande grannar.

Såja.

Det har varit en lång men kul dag. Har hunnit med en hel jäkla massa. Såsom att träffa en personlig tränare på mitt nya gym (födelsedagspresent i förskott till mig själv), och få lite tips och råd. Jag kommer inte gå så ofta, men de pengar jag förr lagt på cigaretter kan gott gå till nåt vettigt. En investering i mig själv.

Så har jag gått lite ärenden, och spånat idéer på ett café med inte mindre än elva latte-mammor med barnvagnar och medföljande bebisklump av olika ljudkaliber. Det var något lättare att kläcka idéer på spårvagnen senare.

Och idag var första dagen i Serieateljén. Där tänkte jag sitta nån gång då och då, när jag vill ha lite folk omkring mig och byta jobbmiljö. Jättegoa människor (vad annars, det är ju Göteborg!). Så där kommer jag säkert trivas.

Nu ska jag byta musik, jobbar inget bra till Sir Mixalot's "Baby got back". Får nog bli First Aid Kit i stället (jäkla bra de där tösera!!) Sedan ska jag kasta mig över en hel massa strippfärgläggning.

Önskar eder alla en ytterst trevlig afton!

Världsliga saker

Jag filar och filar och putsar och putsar på förslag till bokomslag. Det börjar likna nåt nu.

Tror ni inte min dator kraschade igen?? Jepp. Och jag upptäckte, till min förtret, att jag missat att göra backup på en hel massa grejer. De är puts väck nu. Så det blir till att börja från scratch. Ja ja, vad ska man göra? Nu har jag en fungerande dator i alla fall, och har lovat mig själv, dyrt och heligt, att alltid ha backup i framtiden, samt inhandla en extern hårddisk. Men oj, vad allt blev försenat av detta datorkaos! Blir till att jobba in en hel massa.

Så nu är jag lite mör. Men bokslutet är färdigt, och jag börjar ha pejl på läget när det gäller mina deadlines igen.

Så, så särskilt mycket skoj har jag inte att berätta om. Just nu är det mest jobb, träning och webteve för att vila den överhettade hjärnan mellan varven, som gäller. Men jag ska inte klaga. Vad är väl en hårddisk, mot en när och kär av kött och blod? Så länge alla de mina mår bra, så är datorkrångel ytterst världsliga saker, som Karlsson på taket brukade säga.

klämkäckt värre

Hej vad det går. Nej, låt mig starta om, så där klämkäckt kan man ju bara inte inleda ett blogginlägg; Jag jobbar som en liten gnu just nu (det rimmade, herregud vad jag börjar bli övertrött). Har precis lagt sista handen på bokslutet (innan revisorn får rasket), skrivit en stipendieansökan, dansat zumba för första gången i mitt liv, tuschat strippar samt klurat på min nästa bok. Jag kanske ska utveckla det där sista: I höst kommer jag ut med en ny humorseriesamling på Egmont kärnan. "Allt du behöver" ska den heta och kommer inte likna något annat. Jag lovar återkomma om lite mer detaljer, just nu är vi bara i startgroparna, och jag håller som bäst på att formge ett omslag till den. Så himla kul att få göra en sån här grej!

Nu ska jag varva ner efter en lång dag, med en stund framför Äkta människor. Gillar den serien skarpt.

Och bara för att jag har åkt den idag, så avslutar jag detta klämkäcka inlägg med denna lilla snutt av Galenskaparna.

Pöss!

Så det så!

Tidningen Pondus firar 100-nummersjubileum i april. Jag fulmålade ihop denna Marilyn-transa numret till ära. Jag. Älskar. Photoshop.

Fy fan vad jag är bra

Oj. Oj. OJ. Mitt liv, min kärlek (kärrrleken, kärrrleken, kärrrleken som Ranelid rappade), mitt allt; MIN MAC har kraschat! Återupplivningen tog halva natten och många bittra tårar. Men nu, prisa Gud, så funkar den igen. Om jag sjöng på pikalurven med mössan på svaj, att "För vi har tagit stude-enten, fy fan vad vi är bra" på ett äckligt stolt vis, så är det ingenting mot den totala självgodhet som drabbar en efter att man på egen hand lagat en hårddisk. Jag ringde visserligen supporten tidigare igår, bara för att min dator var lite långsam. Supportkillen guidade mig steg för steg (förmodligen inte medvetet) mot en total krasch. "Oj..." var allt han sa när jag meddelade att min fina, om än långsamma dator nu var stendöd, med bara en underlig varningssymol på. Och "Oj..." sade han igen, när han fick ett nekande svar på frågan om jag hade backup på allt material i datorn. Hade jag vetat att han skulle kasta mig över ruinens brant, hade jag med all säkerhet ordnat med saken. 

Det är aldrig bra när en teknisk support-människa säger "oj...".

Men, som sagt, nu har jag fixat datorn. Jag har som tur är, en resedator som jag kan använda i nödfall. Och på den googlade jag mig genom djungeln av internetforum för datanördar. Och steg för steg, fixade jag min stackars hårddisk. Tack! Alla ni Jolt-cola-drickande ljusskygga individer!!

Nu har jag dock en hel massa jobb att ta igen. Måtte jag aldrig mer behöva gå igenom en sån här pärs. Och måtte mina grannar slippa att någonsin höra sådana svavelosande svordomar från mig igen; ord jag inte ens visste fanns i min vokabulär (frontallobs-demens på G??). Såna där ord som inte ens finns. För när fick det manliga könsorganet en ändalykt? Och vad i hela friden betyder "vaginalt träck" (ja, jag använder lite finare omskrivningar här, vill ju inte riskera att datorn kraschar igen i ren chock!)? 

Nej, inga mer svordomar här inte. Jo en... För nu sjunger jag, glad i hågen: För jag har lagat min Ma-a-ac! Fy fan vad jag är bra!

I'm happy on the shelf

Nu är allt vårt bråte, minsta lilla pryl, uppackade ur flyttkartongerna, och på sin rätta plats i nya lägenheten. Detta firar jag med en lite arty bildkavalkad från mitt sprillans nya arbetsrum. Välkomna in i mitt kreativa kaos!

Göte (har jag hittat på att han heter, räddade honom från en loppis för längesedan) ler lite snett mot mig från väggen ovanför tänkarsoffan.

Gammelgammelmorfar ler inte fullt lika mycket, men vakar över mig ändå. Han var tydligen en rätt knepig typ, som tvingade sina barn att dricka havsvatten varje dag. Men det lär väl vara preskriberat nu.

Är de större än Jesus? Ni får avgöra!

En massa mappar fulla av skisser och idéer.

Burt Lancaster is happy on the shelf. Ain't misbehavin', typ.

Trätomten i rallybil har hängt med i många år. Inköpt (bilen, inte tomten) på underbara guldgruvan Skröfs och prylar, i Malmö. Nu är Skröfsan död sedan några år och hennes fantastiska kaos till secondhand-affär borta.

Och slutligen; bevis (?) på att jag är läskunnig.

Här trivs jag.

Riktigt fint

Borta bra men hemma bäst.

Åååååh jag mår illa! Det är ingen höjdare att åka baklänges på X2000. Hej vad det går.

Jahopp, vad tyckte ni om Melodifestivalen då? Den där oreange karlen blir jag inte riktigt klok på, fast han verkar ändå rar på något sätt. 

Jag och en killkompis på Östra Grevie folkhögskola, skrev en schlager för längesedan. Du är min evighet, hette den. Riktigt bra låt, med fantastisk nödrimstext. Vi övade tillochmed  in en käck liten dans att använda vid framförandet. Men det blev aldrig av att vi skickade in den. Synd, den hade säkert vunnit hela skiten. 

Vet ni, det känns riktigt som att komma hem, att komma till Göteborg! Visst är det underligt?Men bra. Och jag lääängtar hem till mitt snajsiga arbetsrum nu.

Vi har minsann fått det riktigt fint.

Dagens diktator

En salt söndag

Nedan: En massa bilder från utställningen SALT:

Jag hade vimsat fel; Det var ju inte alls vernissage i Trelleborg igår, utan i Simrishamn! I juni vandrar utställningen SALT vidare till Trelleborg, och så Ystad, och sen uppåt tror jag. Tur att jag vimsade rätt i sista stund, för igår var ingen sån dag när man gärna vill åka till Trelleborg av misstag och stå utanför museet som en byfåne i snålblåst och skånskt regn (sånt där som verkar komma från alla håll samtidigt, och kryper innanför alla klädesplagg, red. anm.). 

Alltnog, det blev en fin tillställning på Österlens museum, där besökarna bjöds på saltlakrits och fick kika runt på utställningen. Efteråt fick jag skjuts till Malmö av min vän Annika och hennes sambo, så gick vi ut och käkade thaimat, ett gäng. Vi var så otroligt övertrötta allesammans att vi hade skitkul, fnissade så tårarna sprutade över allt och ingenting, och sa de mest politiskt inkorrekta saker ni kan tänka er (varpå vi fnissade ännu mer). 

Jag sov hos min namne, Malin. En överdos popcorn , samt melodifestivalstittande senare, sov jag sov en snarkande stock på hennes soffa. 

 Och vad sker idag? Kanske blir det lite träning på gymmet vid Folkets park. Sedan tänkte jag hänga en stund med Greger. Det verkar som om Malmö kommer bjuda på ännu mer av sitt mest karaktäristiska skitväder, så då passar det fint att sitta inne och kika på spökfilmer på Youtube. 

Önskar er alla en salt söndag!

Gällivarehäng på väg mot Malmö

Idag är jag på tramshumör. 

Guddagens! Jag sitter på ett tåg och har massivt gällivarehäng på mina leggings. Så där jobbigt, att jag känner att jag snart måste resa på mig och ta ett pinsamt grabbatag och dra upp härligheten. Men jag väntar lite till tror jag. Tänker i alla fall inte göra som min kära väninna alltid gör bland folk; ställa sig lite bredbent, ta ett rejält tag, och dra ut trosorna mellan skinkorna, lite när andan faller på. Visserligen kan man få god lust att göra det, åtminstone när man är på näsan i vädret-snork-ställen. Eller den enda gång i livet som jag bar stringtrosor. Hu! Måste nog göra en lång serie om den upplevelsen allena, det var ett trauma. 

Nä, nu ska jag lägga av att prata under bältet. Känner ett starkt behov att att avsluta det här inlägget med något intellektuellt... Men just nu har jag hjärnsläpp. Måste vara gällivarehängets fel.

Häj. Nu ska jag författa en krönika till Södermanlands Nyheter, och förbereda inför morgondagens möten.

Ät och tig, kvinna!

En sak jag funderat mycket på de senaste dagarna, ja något som jag faktiskt tyckt varit oerhört trist ända sedan jag var gammal nog att lägga ihop två och två (enklare uträkningar behöver jag ingen revisor till. 3 plus 3 är värre), är varför kvinnor så gott som alltid måste beklaga sig/be om ursäkt/ haspla ur sig lite ångest över vad de äter. Jag talar nu inte om de med grava ätstörningar, det är en sjukdom och inget man kan rå för. Nej, det är alla damer och tjejer som egentligen är fullt friska, men ändå måste klanka ner på sig själva och sitt ätande var gång intaget inte består av två korslagda ärtor och ett salladsblad. I stället för att tyst avnjuta en chokladbiskvi MÅSTE man i andra kvinnors sällskap allt för ofta lägga till; "Ja jag ska ju jogga i morgon, eller "Usch! Så jag glufsar i mig!" I stället för ett, i mitt tycke, mycket mer lady-like: "Fy satan vad gött det här var! Detta var jag bannemig värd!". Jag vet, jag generaliserar hej vilt nu, men eftersom det här är min blogg tar jag mig friheten att göra det. Jag har nämligen själv varit där, och har, liksom så otroligt många andra kvinnor, en jäkla kaloriräknare inprogrammerad i skallen, efter år av tonårsdumheter (som i mitt fall tyvärr resulterade i ätstörningar, vilka tagit åratal att ta sig ur). Äntligen har jag kommit dit, att jag njuter av att ge min kropp bra, näringsrik och GOD mat utan att känna ångest. Tvärtom är måltiderna nu glädje för mig, och jag har gett mig löftet att aldrig beklaga mig över det jag äter! Om det inte är så att det smakar skit, förstås. Och aldrig, och då menar jag aldrig, yppa ett negativt ord om min kropp eller kalorier hit och dit inför tjejer på väg att bli tonåringar. Såna. Ord. Fastnar. Jag lovar! Snälla, ni kan väl hänga på! Och lova, att hädanefter prisa era kroppar, oavsett grad av frodighet och hylla varenda smaskig kalori. Njut av maten. Detta förstås, oavsett kön! Men framförallt, till mina medsystrar:

Ät och tig, kvinna!

Bokslut och örongodis

Bildgooglar man på "bokslut" hittar man de mest infernaliskt tråkiga bilder. Som den här. Den är så fantasilöst ful, att den nästan blir vacker. Lite Piet Mondrian, fast gräslig.

Vad jag är glad att det finns människor i världen som INTE får ångest av att titta på sånt där, min revisor till exempel. Och vad hon måste vara glad, att det finns serietecknare som hatar allt som har med siffror att göra, så att hon har ett jobb! Ja, detta livets kretslopp!

Slut på bildtexten.

Januari-maj är nu ihoptejpade och satta i pärm. Ett jävla skit, det där kvittogrejandet. Men det måste göras. Just nu känns det som att jag ägnar min vakna tid åt att jobba, bokslutsgreja, träna, diska (vi har ingen diskmaskin ännu) och laga/mat. Tur att man ska ner till Malmö över helgen och får vidga sina vyer lite! Det är en blandning av jobb- och nöjesresa. Tar med laptopen så jag kan jobbgreja även i Skåne, men ska passa på att träffa min goa vänner också i dagarna fyra. Så blir det möte med Egmont, samt vernissage på utställningen Salt också.

Just nu har jag ingen bra bok att lyssna på. Plöjer radiodokumentärer men längtar efter att fastna i någon längre historia, med bra uppläsare. Får väl ta en tur till det lokala biblioteket när jag kommer hem, och se om de har något smaskigt örongodis (hette inte pianisten Lars Roos skivor så, på åttiotalet förresten? Vill minnas att morfar brukade lyssna på Örongodis 3 i bilen rätt ofta).

Nej go' vänner, nu måste jag kasta mig över en del skissarbete, innan läggdags. Kommer väl drömma mardrömmar om att jag blir jagad av skrynkliga kvitton, det brukar bli så så här års.

Gunatt!

Min fulmusik vill jag ha ifred

Änna serie, som inte har mä inlägget att göra. Men den är ny. Kan tillägga, att jag har en stark fobi mot saker som är inlagda i formalin!

Det övergår mitt förstånd, att många kopplar sitt Spotify-konto till Facebook! Det är ju så infernaliskt privat, vilken musik man lyssnar på. Jag skulle hellre vilja att det stod där längst upp till höger, så att alla kunde se, att nu bajsar Malin Biller Bredefeldt, hon har diarré. Eller liknande, beroende på dagsform. Det är mer intimt att berätta för kreti och pleti, vilken låt man spelar för tillfället. Jag skulle, till exempel hellre dö en smärtsam och utdragen död, än att avslöja att jag ibland lyssnar på fulmusik som Girls Aloud när jag tränar, hellre få skörbjugg och borelia och ett gäng andra oattraktiva sjukdomar, än att någon skulle veta att jag ibland lyfter skrot till tonerna Sugababes, och jag dricker hellre avslaget kamelkiss än låter mina avlägsna facebookkompisar invigas i hemligheten, att jag ibland har ett behov av att jogga till tonerna av Justin Bieber. Nej det betackar jag mig för.

Min fulmusik vill jag ha ifred.

Ni inser nu va, att med denna nya information jag gett er, måste jag döda er!

Vad säger man på det, glad Alla hjärtans dag kanske?

Pöss!

Då har man fulpysslat igen

Man har inte roligare än man gör sig

Och den som spar, han har. Dags igen för det årliga kvittokaoset, när jag ska sätta in alla viktiga papper i datumordning till min revisor. Varför göra det enkelt för sig, och ordna med det lite pö om pö? Äh sånt är för veklingar! Hellre en klump megaångest med tillhörande träsmak i röven, och så det enorma lättnaden när skiten är avklarad.

Jag organiserar det, som så, att de tre stora påsarnas innehåll först hamnar i mindre, datummärkta påsar, varpå de sedan tejpas in på vanliga A4-ark i en pärm, märkta med datum. Och ungefär där i inlägget, kände ni att det vore skojigare att läsa ingående om hur tapetklister torkar.

Sorry!

Flytta fokus

En sak som blev extra tydlig i Frankrike, var att det sågs som något oerhört exotiskt att det finns kvinnliga serietecknare. Jag kan bli så himla trött, inte på att vara kvinna, det har jag inget emot, jag är en stolt feminist, men på att det ska vara ett sånt jäkla fokus på kön! Jag är faktiskt ingen kvinnlig serietecknare! Jag är en serietecknare. Punkt. Mina bröst kan inte rita. Lika lite är Sahara Hotnights ett tjejband, the list goes on and on. För att inte skriva er på näsan, låter jag följande lilla text, som jag kladdade ihop på flyget hem, avlsuta detta inlägg. Med en önskan, att fokus ska flyttas från mitt täcka kön, förbi mina bröst, och upp till min inte så pjåkiga skalle.

Min dag som kvinna

Det slog mig igår morse, just i stunden mellan dröm och uppvaknande, att jag är kvinna! Har liksom inte tänkt på det förut, bara registrerat att jag månatligen blött ur slidan. Annars har ingenting direkt påmint mig om min x-kromosom.

Men nu insåg jag till fullo att jag hade bröst, och att jag därmed inte var som alla andra,

Herregud vilket uppvaknande!

Efter att ha intagit en kvinnlig frukost, bestående av två ägg och smörgås med kvinnligt pålägg, satte jag mig i vanlig ordning vid ritbordet för att arbeta. Men idag var jag en kvinnlig serietecknare, jag skulle göra kvinnliga serier.

Under fikarasten drack jag en kopp kvinnligt kaffe, tillagad på kvinnligt vis (med filter och kaffepulver). Jag ägnade sedan min aretsdag åt att; vara kvinna i största allmänhet, samt tänka ut kvinnliga idéer och skissa kvinnligt, ringa kvinnliga telefonsamtal till min kvinnliga bekanta, samt maila mina manliga uppdragsgivare med rubriken "JAG ÄR KVINNA"så att de skulle veta.

Jag satt hela lunchen som förhäxad av de två fettklumparna på min bröstkorg, så till den milda grad att jag inte kunde äta min kvinnliga sallad. När kvällen kom, var jag helt slut av att vara så oerhört mycket kvinna. Jag tog ett kvinnligt bad, läste en kvinnlig bok (av en kvinnlig författare), lyssnade en stund på ett tjejband och somnade slutligen i det tillstånd av total, intensiv kvinnlighet som bara en x-kromosom kan ge.

Ja, sannerligen, vilken dag!

Inte underligt att man känner sig lite seg!

La vie en serietecknare

Nu är jag, efter mycket om och men, hemma i Göteborg igen. Tänkte det var dags för en bildkavalkad från min lilla tripp. Håll te godo!

En munter dam utanför en annan Dame (strax innan en tant där inne skällde ut mig av okänd anledning på franska)

Ett rum med utsikt hade vi, fransk utsikt.

Knut Larsson hade gjort tjusiga väggmålningar på Svenska institutet.

Och Anneli Furmarks bidrag till utställningen var jättefint. Ja, alla bidrag var jäkligt bra förresten! På olika sätt.

Mitt såg ut sisåhär. Strindberg som transa, what else!

Och här sitter vi, ett gäng svenskt seriefolk och är franska i största allmänhet. På bilden syns eminenta: Knut Larsson, Fredrik Strömberg, Anneli Furmark och Josefin Svenske. Tack fina ni för trevliga dagar! Och tack Svenska Institutet, för resa, uppehälle och galej!

Får nog sticka ut näsan ändå

Bonjour! Idag känner jag mig lite snuvig, så jag låter nog bli att trava runt på stan. I stället tänkte jag sitta och skissa i lugn och ro, samt klura ut idéer till nya serier. Och i kväll är det vernissage för Strindbergutställningen här på Svenska Institutet, med buffé och grejer. Inte så dumt. Jag har tagit med mig mina finaste gåbortskläder dagen till ära. Tänkte kränga på mig ett par prickiga strumpbyxor för omväxlings skull.

Solen skiner över Paris och kanske är fransoserna lite snällare idag. Får nog sticka ut näsan ändå, och se efter.

Pöss!

En kall stad

Häj. Jag är i Paris och har pms. Och fryser. Har haft ett pms-utbrott (i min ensamhet på rummet, ska tilläggas, det drabbade ingen mer än väggarna) över 1. sura fransmän som skäller på franska, och 2. Air France, som bestämt sig för att strejka just när jag ska hem, vilket gör att jag måste boka om hemresan och åka via Köpenhamn.

Men i morgon räknar jag med att vara snäll igen. Då ska jag också ta på mig mina medhavda fleecetrosor, för dom glömde jag idag. Det är nog bra för humöret att vara varm om rumpan.

Förutom att ha haft pms-utbrott, har jag idag; travat runt på stan i timmar med min agent, tänt ett ljus för morfar i Notre Dame, ätit en helt ok omelett, haft möte med ett franskt förlag, käkat fin, fransk choklad av det mörka slaget, pratat med min käre i telefon, samt tittat på Det okända på Tv4 Play. Och nu ska jag strax krypa till kojs, och drömma om snällare fransmän.

Au revoir!

Jag packar

Och allt är en enda röra. I morgon bär det av mot Paris. Pirrigt värre!

Nu börjar här bli riktigt trevligt tycker jag

Redan härligt rörigt i mitt nya arbetsrum!

Goa gubbar och praliner i Götet

Lina väljer praliner i Saluhallen.

Hej kära vänner! Nu är jag tillbaka. Har varit så fullt upp de sista dagarna, att jag inte hunnit med nåt i jobbvägg känns det som. Så har jag haft min fina gamla vän Lina här på ett litet besök. Hon bor i Norge men hade vägarna förbi Götet, lagom tilll att iskylan satte sina klor i staden. Vi har traskat runt med röda näsor i dagarna två och gjort av med lite mer pengar än lovligt är på trevligt trams. Särskilt Saluhallen snodde våra slantar; där fanns en massa delikatesser som liksom bara måste med oss hem, en extra fin brieost och lite sånt. Och en ask praliner, icke att förglömma.

Jag har nästan lärt mig åka spårvagn, det är bara lite läskigt nu. Och i det stora hela, tycker jag att Göteborg är en riktigt trevlig stad. Här tror jag vi kommer trivas riktigt bra.

En jag inte kommer sakna i Oxelösund:

Den onda conehead-dockan i sybehörsaffärens skyltfönster




If looks could kill...