Ät och tig, kvinna!

En sak jag funderat mycket på de senaste dagarna, ja något som jag faktiskt tyckt varit oerhört trist ända sedan jag var gammal nog att lägga ihop två och två (enklare uträkningar behöver jag ingen revisor till. 3 plus 3 är värre), är varför kvinnor så gott som alltid måste beklaga sig/be om ursäkt/ haspla ur sig lite ångest över vad de äter. Jag talar nu inte om de med grava ätstörningar, det är en sjukdom och inget man kan rå för. Nej, det är alla damer och tjejer som egentligen är fullt friska, men ändå måste klanka ner på sig själva och sitt ätande var gång intaget inte består av två korslagda ärtor och ett salladsblad. I stället för att tyst avnjuta en chokladbiskvi MÅSTE man i andra kvinnors sällskap allt för ofta lägga till; "Ja jag ska ju jogga i morgon, eller "Usch! Så jag glufsar i mig!" I stället för ett, i mitt tycke, mycket mer lady-like: "Fy satan vad gött det här var! Detta var jag bannemig värd!". Jag vet, jag generaliserar hej vilt nu, men eftersom det här är min blogg tar jag mig friheten att göra det. Jag har nämligen själv varit där, och har, liksom så otroligt många andra kvinnor, en jäkla kaloriräknare inprogrammerad i skallen, efter år av tonårsdumheter (som i mitt fall tyvärr resulterade i ätstörningar, vilka tagit åratal att ta sig ur). Äntligen har jag kommit dit, att jag njuter av att ge min kropp bra, näringsrik och GOD mat utan att känna ångest. Tvärtom är måltiderna nu glädje för mig, och jag har gett mig löftet att aldrig beklaga mig över det jag äter! Om det inte är så att det smakar skit, förstås. Och aldrig, och då menar jag aldrig, yppa ett negativt ord om min kropp eller kalorier hit och dit inför tjejer på väg att bli tonåringar. Såna. Ord. Fastnar. Jag lovar! Snälla, ni kan väl hänga på! Och lova, att hädanefter prisa era kroppar, oavsett grad av frodighet och hylla varenda smaskig kalori. Njut av maten. Detta förstås, oavsett kön! Men framförallt, till mina medsystrar:

Ät och tig, kvinna!