Kanske är det Nangijala

Idag bjuder jag på små ryska gummor med svensk text.

Häj. Ursäkta bloggtystnaden! Jag är inne i en oerhört intensiv jobbperiod, med flera stora deadlines (varav jag just avverkat en. Phu!). Men nu börjar jag se ljuset, typ som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta. Kanske är det Nangijala. Eller så är det bara en ytterst välbehövlig helg hos mamma på landet. Samma sak ungefär. Fast hos mamma slipper man den elake tyrannen Tengil i Törnrosdalen. Dock har jag hört att det finns en rätt sur gubbe i grannbyn. Men jag tror inte att han har en drake, eller Per Oscarsson inspärrad i en liten bur för den delen. Nä, nu spårade jag ur.

Det har varit en strålande dag! Jag har ägnat den med Helena och nya vänner, i föreläsartagen. Munkedal var det den här gången. Hoppas det kan bli fler tillfällen runtom i länet med samma gäng till hösten! Jäkligt goa människor. Och väldigt fin publik idag, som brydde sig om ungarna de jobbar med. De kan göra skillnad, det vet jag. Det kan räcka med så lite för att hjälpa en liten ledsen människa; Att bara finnas där och lyssna en stund räcker väldigt långt.

Så nu är jag trött men nöjd. Ska varva ner med en stunds webteve. Nej förresten, först ska jag hänga tvätt. För man kan inte ha roligt jämt. Det är en dag i morgon också, som mammas generation suckande brukar säga när det blir för skoj. Kan vi det här eller?

Och så vidare.

Pöss!

I öppna landskap

Var jag inte grann? Allt klär väl en skönhet typ? Till och med en ekologisk lermask. Nu när den är borttvättad är jag däremot mindre fager, för den var visst inget vidare mot min stackars torra blandhy. Nu är jag röd och fnasig och inte särskilt aptitlig att beskåda. Men miljön mår bra och det är ju alltid nåt.

Dagen har jag annars ägnat åt idogt tuschande. Ska leverera två serier de närmsta dagarna så jag har att stå i! Men med en bra ljudbok och raster så går det. Åkte in till gymmet och sprang av mig en stund, för ett tag kröp det i kroppen av stillasittandet. Mycket skönt och sedan gick det desto bättre att tuscha vidare. Träsmak är serietecknarens fiende nr ett!

Kan för övrigt berätta, att jag haft ännu mer otur med mina spårvagnsmedresenärer idag; en mamma satt och petade näsan PÅ sin son, och sprätte iväg kusarna allt eftersom, på sätena runt sig. Jag skrek på insidan. Sedan gick det på en askalas-packad/påtänd, öl-luktande varelse, som klämde ner sin berusade lekamen bredvid mig och satt och skrikpratade nåt i stil med "Hugga bugga baaaa gugga gugg!", vilt gestikulerande hela vägen in till Lilla Bommen. Det är i dessa stunder jag skulle vilja kunna teleportera mig långt bort, där det inte stinks, skriks, snorsprätts och bråkas. Kanske till öppna landskap där själen kan få ro. Fast det är bäst jag låter bli att brygga mitt brännvin själv och krydda med johannesört, för gör jag det, kan jag slå vad om att fyllekajan knackar på och skränar "Hugga bugga baaa!".

Har bara en sak att säga:

VI VAAAAAAAAAAAAAAAANN!

Idag har jag:

Slagit rekord i antal skissade seriesidor (tio!) På bilden syns dock bara mina fulskisser, jag skissar "rent" också.

...Ätit bär i stora lass; Är helt beroende, för det är SOMMAR! HURRA HURRA!!!

...Lagat mat och förundrats över den "lockande" texten på olivoljeflaskan... Gräs, liksom...

...Tagit en maktpromenad (hatar ordet "powerwalk") i solen och luktat på syréner (min älskingsdoft)...

...Druckit massor av svart Zoegas och njutit av varje droppe. Samt blivit rätt speedad...

... Bakat en low carb-paj i värsta farten, för att sedan sitta och grunna lite bakom den skira spetsgardinen.

Och nu är det dags för Eurovision! Vi ska bannemig vinna det här, eller hur!!
 Euphoooooria på er!

Ni kan kalla mig...

... Och har man inget bättre för sig framåt nattkvisten, så kan man ju alltid testa Öfverklassgeneratorn.
Ni kan kalla mig "Muffsan!"

Något att tänka på

Jag hoppas jag kommer slippa denna hemska sjukdom. Eller; slippa att själv bli sjuk, alltså. För jag har redan drabbats av den vid två tillfällen i livet, då närstående till mig blivit sjuka. En av dom, min pappa, förlorade kampen mot cancern. Det var ingen vacker och värdig död, jag önskar ingen på jorden det lidandet.
Så vänner, låt oss göra något för att bekämpa detta elände!
Bli månadsgivare i Cancerfonden!

Snorsprättaren

Bevismaterial A

Ett moraliskt dilemma till er kära vänner; Säg att ni tar femmans spårvagn en stekhet majdag in mot stan. Ponera, att vagnen är nästintill fullsatt (så det går inte att byta plats). Föreställ er vidare, att där går på en liten man, som så snart han satt sig (en liten bit från dig, i profil, dock ej helt bredvid), harklar sig så där slemmigt ("Hrghscgh") och spottar vit/gult slem i papperskorgen framför sig några gånger! Efter det lutar han sig tillbaka igen, för att med omsorg peta näsan, noggrant undersöka sina fynd, varpå han sprätter iväg dom, en efter en, runt sig i vagnen.

Ha nu i åtanke att det med femmans spårvagn tar ca 20 minuter in till stan, 20 minuters snorkusesprättande och grävande. Halvvägs går det på en oskydig tjej, sätter sig en bit från mannen, medförande förtäring. Hon är precis i snorsprättarens line of fire, men ser inte hans grävande, efterom hon är vänd lite bortåt och är helt inne i en mobildiskussion. Men du ser allt.

 Frågan är nu; Vad gör du? Säger du till gubben? I så fall hur? Tar du till våld? Hur mycket? Sprätter du snor tillbaka? Och varnar du tjejen? Vad är civilkurage i denna fråga?

Eller gör du som konflikträdda Biller, och snörper på munnen med äcklad min, ger onda ögat, men håller käft ända från Länsmansgården till Brunnsparken, för att sedan ondgöra sig över den folkvettslöse i sin blogg?

Oh, vad ska en stackars flicka göra?

I lied...

Häj. Det är söndag. Har ni helgat vilodagen? Det har inte jag. Och tror ni inte jag försov mig till makens mässa till råga på allt? Det är ingen ordning på denna prästfru, det är ett som är sant. Dock har jag varit ute i Guds vackra skapelse; den fantastiska, kvittrande skogen vi har om knuten (ni vet, där jag sprang och fes härom dagen!). Det var härligt. Fattar ni, det är sommar nu!! Vem kunde tro det? Jag var så religiös och lycklig tills sinnes av allt det vackra att jag helt glömde ta kort på grönskan.
Men här kommer en videosnutt till. Thriller a'la Bollywood.
Bara för att jag är en opålitlig jäkel till prostinna.
Molimatt på er!

I don't wanna lose you tonight

Okej, en sista video bara! Jag vet att det är tröttsamt i längden att överösas med folks YouTube-favoriter. Men oj, jag kan inte få nog av denna donna. Det ä så bra. Eller, det är ju absolut inte det minsta bra, tvärtom, just därför är det så fantastiskt! Se själva, så förstår ni...

...Och när jag ändå är igång:

Det dansades bättre förr.

Älskar särskilt delen från 1:49 och framåt! 

Ejdermannen

Nu mina vänner, kan jag lägga ännu en lustig gubbe till minnesbarkssamlingen! Möt "Ejdermannen! Såg honom idag i Nordstan, där han stod rätt upp och ner med skyltar både bak och fram. På dom stod det att ejdrarna svälter. Samt en radiostyrd ejder han byggt (nu gissar jag, kanske går de att köpa färdiga i Tyskland där han tydligen kommer ifrån.) Vågade inte fota honom, så jag snodde bilden här. Där kan man också höra honom uttala sig om det han brinner för.
Kurt, du och din leksaksejder är mina nya idoler!

Dagar som dessa älskar jag mitt jobb

- När jag får rita Irlands böljande kullar.

Den här ska vara bakgrund i Lovisa Ståhls video.

För alla trevnad

Åh vad jag älskar dessa dagar varje månad! Not. Innebrännarna som ploppar upp likt ovälkomna gäster, humöret som åker ondsint bergochdalbana, suget efter choklad och egentligen allt som är det minsta onyttigt, de små härliga aggressionsutbrotten som kommer när man minst anar det och drabbar allt och alla som råkar vara i ens väg (idag vår tvättkorg. Skönt att få skälla utan att någon ger svar på tal), ja the list goes on and on. Man känner sig så svullen och tjusig, ungefär lika tjusig som en belgian blue. En belgian blue med finnar.

När ska det inrättas speciella pms-iden för oss arma varelser av det täcka könet, att krypa in och sova bort eländet?? För allas trevnad. Bara en tanke.

Jag får så galna idéer när jag har pms.

Givmild

Det syns kanske inte på bilden, men här sprang jag och laktosfes innan idag. 

Det är tur att ingen satt en tändsticka till min gump idag, för då hade där blivit en explosion som skulle skakat halva Hisingen. Jäklar i min lilla låda, vad jag varit gasig. 

Som värst pruttade jag när jag skumpade runt i skogen på joggingtur, då var det ingen hejd på gasandet. Jag tror jag skrämde en stackare där på stigen, för att inte tala om hennes schäfer. Vissa stunder i livet är det helt enkelt omöjligt att hålla emot.

Hoppas ni tackar mig ordentligt för denna information! Det är min gåva till er.

 Visst är jag givmild!

Dagens ostbågsproblem

Det måste vara nåt fel på mig; Jag är hungrig precis hela tiden!! Den här tiden på månaden finns det ingen botten i mig. Helst av allt skulle jag vilja fullkomligt
en stor påse ostbågar i detta nu, men min nya livsstil tillåter inte det. Det är inte ofta jag känner längtan efter onyttigheter nuförtiden, GI-metoden är så snajsig på det sättet, att man håller sig mätt och nöjd. Bara dessa dagar varje månad, när hormonerna stökar till min aptit. Då drömmer jag om ostbågar på natten. Hur sjukt är inte det? Finns ju liksom inget att kompensera just ostkrokar med, inget smakar "nästan" som ostbågar (eller? Jag tar gärna emot tips!!). Frukten jag nu knaprar på gör det definitivt inte.

Och det, mina vänner, var Dagens i-landsproblem.

Från det ena till det andra: Den här ger mig noppeskinn på ett behagligt vis.

Pöss!

Ännu ett smakprov ur nya boken

Klicka på'n så går den att läsa!

Blir nog aldrig en dam av mig

Låt inte den övre bilden missleda dig! Det har rakt inte varit någon trist och eländig dag idag, utan en alldeles förträfflig en. Jag hade äran att få komma till Kinna och föreläsa tillsammans med Helena Wannberg, för folk som arbetar med barn och unga på olika sätt. Dagen bjöd på envist hällregn, men det gjorde inte så mycket, eftersom vi ändå var inomhus hela tiden. 

Jag gillar regndagar. Som omväxling, de är så skönt opretentiösa. Och så tycker jag det är ganska vackert med de där dämpade färgskalorna. Snällt för ögat på nåt vis. Och så uppskattar man ju desto mer när solen skiner. Efter regn kommer sol, som Roland sa.

Och when in Kinna, passa på att äta på restaurangen med landets bästa namn: Herr Ober, schnitzel bitte! Kan det bli bättre? Trodde knappast det. Mysigt ställe ser det ut att vara... Helena kunde dock intyga att schnitzeln var välpanerad, hon passade på att käka där innan hennes tåg gick. 

Himla störigt; jag har så jäkla långa naglar att det är hopplöst att skriva på tangentbordet. Bara varannan bokstav kommer med, så får jag gå in och renskriva tio gånger innan jag publicerar inläggen. Och inte kan jag klippa av fanskapen heller, för de är så jäkla tjocka. Testade att fixa till dom hos en nagelspecialist för första (och sista) gången i mitt liv. Med sån där akryl och lös-schottafränger. Tjusigt värre, men så jäkla opraktiskt i mitt jobb. Det blir nog aldrig en riktig dam av ig. Äsch: MIG.

Schnitzel på er!

Yes you can!

Fan vad bra gjort av Obama! Modigt och bra. Hur coolt är det inte, att Amerikas president sitter och säger att han är för samkönade äktenskap!! Nu lär han väl få massor av skit från den ultrakonservativa högern. Men ändå, han sade det! Go Obama!

En och annan kaka

Har ni, som jag, lätt att fastna i grejer när ni egentligen borde göra något helt annat? Jag har en tendens att göra det, särskilt när jag är stressad. Då slår det liksom slår över i nån sorts mild autism, så det inte blir nåt gjort, utan jag bara försvinner in i en rosa bubbla. Igår var en sån dag. I stället för att jobba hela kvällen, fastnade jag framför någon konstig ätstörningsdokumentär om en kille som bara kunde äta småkakor. Vad annars han än försökte stoppa i munnen, kom upp igen med ett hulk. Annars var han till synes helt normal på alla vis. Med experthjälp lärde han sig dock under programmets gång att tugga på annat än hobnobs. Nån sorts diestist/terapeut matade honom med små bitar frukt och sade att han var duktig. Jag kunde verkligen inte slita mig från teven! Måste se hur det skulle gå för kakmannen och vad han skulle äta när han var färdigbehandlad, som finaluppgift. Det blev fisk. Så nu vet ni det. Men han erkände, att han då och då fortfarande unnade sig en och annan kaka.

Detta var långtifrån den konstigaste dokumentär jag sett. I topp där ligger nog Pojken som födde sin tvilling, och Trädmannen (ni vet han som såg ut som en stock). Jag får aldrig nog. En dag, när jag blir stor, ska jag börja njuta lika mycket av att titta på dokumentärer om Trustorhärvan eller franska revolutionen, sådant som normala människor gör.
Tills dess är jag ett hopplöst dokumentär-freak.

Den här killen skulle behöva grymt mycket terapi!

Ge mig macaroni

Annars mår ni? Jag är speedad efter en kvälls extremt intensivt arbete. Det är sluttampen på nya boken nu. Behövs bara ett förord samt några små illustrationer. Och så ett jättejobb att sålla material förstås och att korrekturläsa allt. Men det får jag hjälp med som tur är.
Så till bokmässan, finns Allt du behöver ute. Hoppas den ska sälja riktigt bra och få finfinaa recensioner!

Och nu känner jag att det kurrar i nattjobbarmagen. Inte blev det bättre av att jag nostalgikikade på denna trudelutt:

Får nog ta mig lite canneloni macaroni.
... Och lasaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaagne!

Full av färgläggning

Klicka på'n så går den att läsa! 

Idag har jag varit ute en hel massa, precis som figuren ovan. Det är så jäkla skönt att det är grönt och sådär kvittrigt ute! Snart är det sommar hörrni!

När jag är inne, är det intensivt jobb som gäller. I dagarna måste jag leverera ett gäng strippar i gråskala till finländska Hufvudstadsbladet. Sedan ska jag färglägga samtliga också, och skicka till övriga tidningar.

 Nu strävar jag och min agent mot att få in Biller i fler stora dagstidningar. Det hade ju varit toppen med GP, så här innan boksläppet i början av hösten... Håll tummarna, eller ännu hellre; Maila de stora tidningarna och kräv att de ska ta in Biller omgående! Så lovar jag en blöt puss i nacken på Bokmässan (om du sköter din personliga hygien, vill säga, jag har extremt känsligt luktsinne.)

Nej nu känner jag att det är dags för lite kvällsgröt! Det lägger sig så fint i magen lagom till läggdags. I morgon är en ny dag, full av färgläggning.

Pöss!

Nej, vadå? Är Facebooks reklam riktad?

Det måste vara en slump! Inte kan de väl veta att jag är en kvinna i trettioårsålden? Åh vad jag älskar att bli generaliserad!

På kullen vid fritids

Nu har jag suttit uppe för länge igen! Jag är en obotlig nattuggla. Men fullt så här sent vill jag inte vara vaken, jag mår bäst om jag kryper till innan ett på natten. Ja, ursäkta mig Intresseklubben, jag inser att ni måste få slut på anteckningsblock vid det här laget!

Det har varit en strålande vacker dag här i Göteborg. Dock har jag ägnat mestadels av den inomhus vid ritbordet. Fast jag tog mig en liten idékläckar-runda i skogen förstås. Och så blev det en tur in till gymmet. Där var det dock inte så mycket fågelkvitter, utan mest toner av dunka dunka-musik och klonk från maskiner. Men det har ju också sin charm.

Vad kan mer sägas om dagen? Jo, min fine vän Anders fyllde 33. Det är inte klokt att vi blivit så infernaliskt gamla, han och jag! Fine lille Anders, vad hade livet varit om vi inte börjat prata på kullen vid fritids den där dagen? Tack för att du är min vän!

Nä, nu ska den här nattugglan gå och lägga sig. Ho hoo på er!

Två av mina bästa vänner i världen. Anders är han utan grön luva.

1:a maj i bilder

Först dånade det uti rättens krater. Sedan fikade jag och maken med vår kompis Maja i vårsoles glans. Stefan Löfven var en liten prick med röd slips.

Mot kvällningen tog jag en tur i skogen till fåglarnas drill. Det luktade varma tallbarr och upptinad jord och överallt lyste små vita sippor. Det är vår nu.

Och lite senare dinerade jag och min käre, varpå jag satte mig att tuscha strippar en stund. Och snart ska uppbrottets timma stå.
Läggdags typ. 

Man ska leva för varandra

Idag har jag sett Honom. Och då syftar jag inte på Stefan Löfven (honom såg jag också), utan denne figur. Jag inte bara såg, framförallt hörde jag honom. Jag hade ju hört sägner om denne Göteborgsmusikant och äntligen stod han där på Avenyn med bandspelaren i famn. Det lät inte särskilt rent, inte särskilt bra, men äkta på något vis, och från hjärtat. Såna här små original förgyller min vardag. Avenyn-mannen och hans gelikar berikar mitt liv. Som små levande seriefigurer att bära med sig i hjärtat. Visst, jag fnissar lite åt dom, men på ett kärleksfullt sätt.
Man ska leva för varandra helt enkelt!

Elak och mensig

Nu, go'vänner, så finns jag även på den där nymodigheten Instagram. Där heter jag malinbiller (tänk om jag kallat mig till exempel Rune Johansson, så förvirrande det skulle bli!), och jag tar nya bilder titt som tätt. Så följ mig, den som törs!

Från det ena till det andra, så känner jag mig elak och mensig idag. Annars skulle jag aldrig avsluta ett inlägg med en sån här bild (googla på "worst ever" så får ni se. Det här var "worst portrait ever":

Stackars unge! Moahaha.