När den här kåken byggdes kunde man inte blogga. Bara spatsera runt och konversera, och dricka thé med lillfingret spretande. Om man inte var fattig förstås, då var det barkbrödsbak och spinnhus som gällde. Ändå tycker jag det är alldeles infernaliskt fint.
Det obligatoriska nakna, åmande fruntimret. Ingen rosenträdgård utan nakna tanter!
Blomsterprakt i kubik.
...Och så ett skirt, grönt lövtak som avslutning.
Idag har jag traskat runt i en fantastisk park; Trädgårdsföreningen. Jag hade en stark längtan efter att få uppleva natur och blommor, så det var perfekt. En oas mitt i stan, med rosenträdgård, charmiga fik, och fågelkvitter. På ett ställe satt det till och med ett new age-igt barfotabarn med dreadlocks i skräddarställning och mediterade/pratsjöng (är osäker på exakt vad damen gjorde, för jag ville inte störa henne och fråga), och det måste vara ett gott betyg! Eftersom hon satt mitt i gången, var jag dock tvungen att kliva halvt över henne för att komma förbi. Jag ursäktade mig lite besvärat men hon fortsatte bara blunda och le sådär inåtvänt som bara andligt upphöjda människor och de som röker ajabaja-tobak i Christiania gör. Och pratsjöng nåt i stil med "Aaaaavamavalagagafata oooooooo".
Efter min välbehövliga naturkontakt, tog jag mig till gymmet. Dessa livets kontraster! Svettiga karlar doftar ju inte rosor direkt. Men min själ var i sån harmoni att jag nästan inte stördes alls av oljud och dofter.
Så bjöd jag maken min på restaurang Solrosen efteråt. Perfekt avrundning på kvällen. Älskar det stället! Lugnt och skönt och anti-snoffsigt, och jäkligt vällagad, prisvärd mat.
När det plötsligt klampade in ett sällskap på tjugo tyska tonåringar, hade vi lämpligt nog ätit upp, och drog oss hemåt i kvällssolen.
Nu varvar jag färgläggning med att kika på ytterligare en fantastisk brittisk dokumentär, om en familj som får leva precis som under den viktorianska eran, med allt vad det innebar. Tror nog vi kan konstatera, att det var inte bättre förr. Men de byggde jäkligt vackra växthus.
