Yes we can, typ

På bilden ser ni ungdomspersoner, sådana som behärskar sociala medier. Men inte mycket mer. Ett klick, och serien är läsbar!


Jag sitter här och grunnar. Det gör jag rätt ofta. Ibland glimrar det till och blir till nåt bra. Men nu går jag visst bet. Kanske ni kan hjälpa mig? Jag ska ju släppa en ny humorsamling till hösten; Allt du behöver. Och jag vill ju förstås att den ska sälja riktigt bra (och få finfina recensioner, få Mats Gellerfelt på SVD att göra små glädjekrumbukter och utbrista "Ack! Hur kunde jag skriva så elakt om denna begåvade människa? Jag måste genast göra bot och lära mig en del om serier!", bli riktigt snygg och bra och, ja, ni hajar!). Så jag tänkte göra som Obama, att utnyttja sociala medier. Yes we can, typ. Men hur fasen gör man?? Jag blir mest stressad av Twitter och Instagram är kul därför att jag inte ser någon prestation i det hela. Annars tycker jag mycket är som lågstadiets gympalektioner; en del är väldigt poppis, och andra blir alltid valda sist till laget. Eller på skolgården, där de coola ungarna hängde i klungor och hade massor av kompisar. Jag känner mig mest misslyckad och får prestationsångest bara för att andra har såååå många följare och är snajsiga på alla vis. Nåväl.
Jag blir inte klok på hur man gör för att bli stor på nätet, trots att jag ju bloggar och vet hur man använder en dator. Och Google och jag är tajta.

Så ni kloka ungdomar, hjälp en 33-årig tant att sprida reklam för sin bok, "online" som ni visst säger! Och kom med matnyttiga tips!
Som tack får ni här en favorit i repris:

-Nick Borgen med superhiten World Wide Web.

Så kanske ni kan reda ut det där "internätet" för mig!