Känslan efter att man klarat av en stor deadline:

(Minus löken, den kan jag gärna undvara.)

Stilla dig, kvinna

Inget får stå i vägen för en kvinna och hennes kundvagn. 

Snodd här

Den månatliga reningen (läs: att med vånda betala räkningarna) är över för den här gången. Jag känner mig fri och lätt till sinnes, och ångesten är ett minne blott. Urk för denna frilansarplåga, med många små fakturor att bita på naglarna för, inte alltid de kommer in i tid och då står man där (eller ringer mamma och bölar, om inte maken kan hjälpa till).
Men nu är det över för den här gången, och jag fokuserar på att bli klar med så mycket jobb jag kan inför nästa månadsskifte.
Samtidigt drömmer jag totalt oekonomiska drömmar om en tripp till Gekås, där jag vill tappa alla hämningar och skita i att vara förnuftig. Nej nej, stilla dig, kvinna!

Idag har det varit "caelum cacare" (latin för skitväder, red.anm), minst sagt. Blåst och spöregn och dimma i stort sett konstant sedan jag vaknade. Inte ens zumban hjälpte för att höja mitt humör, men jag stretade tappert både dit och hem i regnrusket. Dock, så känner jag att livsandarna börjar återvända lite nu, då jag känner frestande dofter av pannbiff och svampsås från köket.
Jag behöver något stärkande till livs efter dagens (och månadens) rening. 

Ledig kväll

Hur har ni det denna söndagsnatt/måndagsmorgon? Själv har jag tagit en ledig kväll, och har roat mig med att pyssla julklappar (varför vänta med roliga saker?) och se på Father Ted.
Gårdagskvällen spenderade vi med våra vänner, varma jättefamiljen Asprou, och firade invigningen av Rebeccas nya tatueringsstudio i Örebro. Så himla fin kväll! Efteråt gick vi alla (typ femton pers) ut och käkade grekiskt, samt pratade en massa och hade jäkligt kul.

Tack vare den extra sovtimmen som vintertiden gav oss i morse, var jag inte ett vrak när jag vaknade, men passade ändå på att sova nästan hela vägen hem i bilen. En fördel med att inte ha körkort.
Nu känner jag mig redo för en ny arbetsvecka. Ska göra klart min Galago-serie i dagarna, och rita färdigt en del till en broschyr om hälsa på högstadiet. Man kan ju inte vara ledig hur mycket som helst, det lär vara skadligt.
Häj.

Adrenalinstinn och bajsnödig

Kan ni också bli så där ivriga och till er i trasorna, att ni nästan blir lite bajsnödiga? Ni vet, när man vet att det väntar fynd, och lejoninnan i en (eller lejonet om man så vill, fast de är visst lite mer lata) känner vittring som får snålvattnet att rinna till!
Så var det för mig idag, när jag envist stretat den långa vägen till Emmaus Backaplan, och där fann ett paradis i loppisform. Tårögd, ivrig, adrenalinstinn och bajsnödig blir jag i såna lägen. Men alla triviala behov lade jag snabbt åt sidan, när jakten började.
 Åh, vad jag fyndade! Fina barnböcker, varav en från 1949 visade sig vare en riktig raritet, grejer att pyssla julklappar med (vad kan jag inte skriva här eftersom mamma läser min blogg. Hej, mamma! Nej, jag lovar, det blir inga julklappar som vi bestämt, men vi sade inget om födelsedagspresent!), en fin liten plåtburk med jordgubbar på, en grön halsduk som luktar lite unket, men det ska väl gå att fixa, samt en sån är snajsig cd-mapp eller vad det heter, med många fickor i.
Adrenalinet flödade efteråt så effektivt, att jag utan problem stretade kilometern tillbaka till spårvagnshållplatsen, och sedan upp för hela vår helvetesbacke därhemma, med två tunga Emmauskassar. Lejoninnan måste få hem sitt byte, ingen backe är för brant för djungelns drottning.

Nu ryter jag nöjt, slickar mina tassar (eller spritar dom snarare), och vakar i natten över mina fynd, med lysande gula ögon.

Morrrrrr!

Dagens Biller

Gniden serietecknare

Häj. Jag är inte lika självbelåten som jag ser ut. Mer uppgiven.
 Har ägnat en dryg timme åt att försöka ta ett hyfsat foto på mig själv, att använda i tidningssammanhang. En pressbild, typ. Min gamla är för gammal. Och jag är för snål för att anlita en riktig fotograf.
Men jäkla kamera, att vara seg! Det tar en mindre evighet för den att fatta att man vill ta ett kort, måste trycka hårt och länge på knappen. Vilket resulterar i, att man liksom skakar till kameran varje gång, med följd att varenda kort blir mer eller mindre suddigt. Inte blev det mycket bättre när maken försökte sig på att föreviga mig. Mycket kan han, men någon fotograf blir han aldrig.

Men jag ger mig inte! För eller senare ska jag få till ett skarpt kort, med bra belysning, om det så är det sista jag gör!

Fast å andra sidan, om det är så att det sitter någon äkta fotograf därute och mer än gärna vill donera sina tjänster till en gniden serietecknare, så är jag ju inte den som är den!

How about...a lovely horse?

Jag har ett Father Ted-revival, och det är jäkligt gött. Vet inte hur många gånger jag har kollat igenom min dvd-box nu, samt lyssnat på samtliga kommentarspår. Ändå tröttnar jag aldrig på Ted, Dougal, Jack & co. Bara man låter serien ligga och "gotta till sig" i perioder. Just nu är mitt favoritavsnitt A song for Europe. Night of the nearly dead är också jäkligt bra.
Blir lycklig bara jag hör signaturmelodin. Nu finns hela Father Ted-avsnitt på Youtube. Jag beordrar dig att plöja dom!

Jag är lite sliten ikväll, men på ett skönt sätt. Föreläste i Länsmansgårdens kyrka tidigare, och det gick bra. Träffade fina människor också.

Nu ska jag strax kika på Trinny & Susannah stylar om Sverige. Av någon konstig anledning har det blivit en favorit. Jag tror att det är för att folk blir fina, och glada. Något modeintresse har jag inte att tala om. Så är det alltid kul att se sitt land genom utlänningars ögon. Perfekt att stänga av hjärnan med efter en lång arbetsdag!

Titta nu på när prästerna från Craggy Island ställer upp i A song for Ireland, gör det!

Höstdrömmar

En ruta ur min nya serie till I väntan på tomten (Semic)

Herregud, vad bra och hemsk Torka aldrig tårar utan handskar var!! Se den, om du mot förmodan missat miniserien! 

När jag inte ser på webbteve, tuschar jag för brinnande livet just nu. Det är deadline för Billerstripparna. Lyssnar på en halvbra deckare i brist på annat. Ni vet ju, hur kräsen jag är när det gäller böcker, det ska mycket till, för att jag ska fastna i en historia. Och det hänger mycket på uppläsaren. Den här utspelar sig i Göteborg, så det är ju lite kul att kunna känna igen platserna som beskrivs. Även om Biskopsgården, där jag bor, beskrivs som ett hemskt ghetto, där det bara är en massa trafficking och droger. 

Jag tog mig också en promenad från Grönsakstorget till ateljén idag. Satt där några timmar och skissade Galago-serie. Så totalt uppslukad av berättelsen och musiken jag lyssnade på, att jag höll på att skita knäck, när min kollega Max kom och sade hejdå. 

Apropå knäck: visst är det härligt att det snart är advent! Jag har precis gjort färdigt en julserie till tidningen I väntan på tomten. Den blev rätt fin, handlar om ett spöke som bestämmer sig för att fira advent.

Det lyser i några spridda fönster i höghusen utanför. Som miljonprojekts-dockskåp, riktigt fina. Innanför de flesta fönstren ligger ghettots invånare och sover. Och drömmer höstdrömmar om soliga stränder och inoljade män i palmer. Det ska jag också göra nu. Eller inte. 

Här har ni en som nog gillar att olja in sig!

Natti!

Just nu plöjer jag:

Det är ok

Jag är helt slut. Äntligen färdig med mitt jobbiga manus. Eller, det ska finslipas lite, men skiten är ur mig nu. Skönt och totalt utmattande. Men någon terapi är det inte, terapi har jag fått nog av ändå. Jag ritar serien därför att jag tror att det är en bra berättelse. Och för att jag är just färdig med den känslomässiga biten runt minnet. Så färdig som jag nånsin kan bli.
Det känns som om det kan bli en bra serie.

Jag antar, att jag borde vara tacksam, att jag upplevt så mycket tufft i mitt liv, det blir ju rätt saftiga serier av det. Just när man är i det är man dock inte så tacksam. Posttraumatisk stress är heller inte en dans på rosor (om man inte gillar att ha noll tålighet för stress, att få stark ångest i vissa situationer, och att då och då, när det blir för mycket för en, få en släng av depp, för då är det riktigt lajbans!). Men allt jag varit med om har gjort mig till den jag är. Har kanske gjort mig lite mer ödmjuk inför livet och mer tacksam över det fina jag har. Det har tagit ganska många år för mig, att lämna offerrollen bakom mig, och bli hel. Att acceptera min PTSS. Den är en liten del av mig, och det är ok. Jag har slutat kämpa emot den. Ser den istället som den där lilla flickan jag en gång var. När hon gör sig påmind, tar jag upp henne i knät och tröstar henne, säger att det är ok. Det är ok att hon är rädd och orolig, jag lovar att inte rusa fram för fort. Det betyder inte att hon är svag, det betyder att hon är modig, som trots att hon är rädd, gör det svåra. Då går det lättare. Och så fixar jag de där läskigaste sakerna. Och den lilla oroliga flickan är glad och stolt och vill ha mer av livet.

Vilket gör att jag sällan mår dåligt nuförtiden. Att få bukt med mina hormoner har också varit en enorm hjälp. Det sistnämnda har jag fått kämpa mig till, tyvärr, sjukvården i Sverige är skrämmande okunnig och enkelspårig. Men jag kämpade vidare och till sist fick jag hjälp, när jag vågade testa nya vägar.
Den där flickan är jäkligt stark också, och envis så det skriker om det.

Hon är en överlevare.

Bunkrarbart

Som ni vet, är jag ju "som en tant, fast flicka jag är (som Evert Taube kanske skulle diktat om han var... flicka och inte en gubbsjuk liten trubadur i basker). Och det blir bara värre med åren det där, med dans och med jäntornas blig. Nä, med tantigheten alltså! Följaktligen, har jag redan börjat planera för mina julkappsinköp. Jag försöker låta bli, men den praktiska tantsidan i mig kan liksom inte låta bli att nypa i lämpliga gåvor jag råkar hitta i affärerna, och tänka "Den ska jag skriva upp på listan". Det lär väl inte dröja, innan jag börjar gå igång på stuvbitar. Fastän jag inte har någon symaskin. Reseneurotiker är jag ju redan, och måste vara ute i extremt god tid för att inte få hjärtflimmer.

Jag måste just nu, trots denna reseneuros, kämpa emot med hela mitt väsen, med varje cell i min tantkropp, att inte följa med vår lokala hyresgästförening till Gekås i Ullared om en vecka. Bunkrerskan och tanten i mig känner snålvattnet rinna till vid blotta tanken på det ENORMT praktiska, i att handla alla julklappar på en gång, plus bakplåtspapper!!! Men nej, så roligt ska vi inte ha. Måste hålla i pengarna. Inte bunkra inför Armageddon (vad snopet, om man som jag, bunkrat i huvudsak ekologiskt, och så går världen under ändå!). Det blir att stanna hemma vid min läst. Eller snarare mitt ritbord.

För vad är väl en dag på Gekås. Det kan vara tråkigt... trist... och alldeles... alldeles bunkrarbart!

Ni kan kalla mig Bildsköna Biller!

Sitter och ser på Leif GW när han pratar om ökända brottslingar på 30-talet.

Ikväll känner jag mig ungefär så här:

Här snodde jag bilden.

Bara därför, ska jag ta mig ett långt bad strax.
Är det någon mer än jag som är trött ända in i märgen? Alltså, vad är det här? Är det höstmörkret? Vad? Jag som knaprar vitaminer och mineraler i 180, tränar och har slutat röka. Hypokondrikern i mig vaknar (varför kan inte den gå i ide för??). Brist på järn? Brist på hjärna? Kronisk, hemsk sjukdom?

Apropå valross (Fotot- valross- the Beatles- I am a Walross, hänger ni med?), så hör jag att maken kikar på George Harrison-dokumentären nu. Den var så himla bra! Däremot gillade jag inte Beatlesdokumentären som Svt också visade i samma veva. Eller, det var väl inget fel på materialet i den, om hur det gick till när Beatles började. Men hur kul är det att se/höra en Beatlesdokumentär och de inte spelar en enda ton av Beatles musik? Snåljåpsdokumentär, sådana har jag sett förut, där de inte vill pröjsa för rätten att spela beatlarnas låtar, utan bara har lagt till några fattiga skiffle-trudelutter a'la hissmusik.

Musiknörden i mig blir helt kallsvettig. Hon är granne med den där hypokondrikern.

Och nu ska de bada tillsammans.

Dagens trams

Man kan inte ha roligt jämt

Jag lever! Det är sant. Här är jag nu, efter ett litet blogguppehåll (och en mindre matförgiftning). Egentligen skulle jag ha varit nere i Malmö i lördags för Lovisa Ståhls och mitt video/boksläpp, men thaigrytan ville annorlunda, och jag stannade hemma tyvärr. Jag har dock hört att det blev riktigt lyckat.

Nu mår jag bättre, men är rätt trött. Det har mest blivit skissarbete idag. Och så en lång pratstund med Greger. Ja, så har jag kollat på den fantastiskt fina dokumentären i två delar av Scorsese om George Harrison. Snyftade på slutet, det var så vackert. Se den medans tid är! Finns på Svt Play i några dagar till.

Innan mageländet, hann jag ha lite kul. Det var Kulturnatta i Göteborg. Jag fick möjlighet att sälja böcker och smycken tillsammans med några Optimal-vänner på Galleri Cosmopolitan. Det blev en väldigt mysig kväll!

Nu ska jag jobba med min nya Galago-serie. Den är jäkligt tung att rita, för den handlar om en sak ur mitt förflutna som jag aldrig vågat/klarat/orkat prata om tidigare (ja det finns mer, haha! Det trodde ni aldrig). Eller, inte kunnat berätta om utan att känna hat mot en viss person. Plågsamt och skönt och befriande på samma gång. En ex-pojkvän, stalker, psykisk misshandlare. Inte så muntert, men ett ämne som tyvärr alltid är aktuellt!

Ska sätta på låtlistan jag knåpat ihop enkom för detta jobb. Med musik jag lyssnade på 1998-1999.
Man kan inte ha roligt jämt, som förnuftiga medelålders kvinnor säger, och suckar.

Jakob och Henri har kul på Galleri Cosmopolitan.

 Tre andra människor jag gillar: Ingemar, Jenny och Joakim

 Max och Henri seriebattlar. Max, med sovande bebis på magen.

 Senare kände vi att det var skönare med en mer stillsam stafettserie. Det blev en serie med temat "Ingvar Oldsberg på LSD".

Over and out!

Till lasarettet

Inte för att vara elak, men jag vet inte om just Lillemors version var bäst...

Barnatro, barnatrooo, till himmelen du är en gyllne brooo.
Det stod ett gäng ursöta små frälsningssoldater inne i Nordstan och musicerade för ointresserade shoppande människor. Men jag stannade till och lyssnade lite, de var ju så rara, säkert minst 70 allesammans, sjöng med klara, darrande stämmor. Kanske är det just så en änglakör låter?

Jag har förresten fått ett jättesug efter smöriga gamla skillingtryck och visor. Så nu lyssnar jag på I en sal på lasarettet, på Spotify. Hemsk historia det där, men jag undrar om man tycket lika synd om den lilla lungsjuka flickan om hon var ful, haft spikrakt hår och varit elak. Då hade nog inte doktorn haft tårar i sina ögon när han vände sig för att gå.

Det här kan eventuellt gå till historien som den mest svamliga och flummiga inlägget i blogghistorien, men det bjuder jag på. Nej, jag är inte onykter, bara allmänt jobbslut i bollen.
Bäst jag lutar skriva, innan männen i vita rockar kommer och bär iväg med mig. Till lasarettet.

Den här tyckte jag inte blev så pjåkig.

Och visst är det en fin dikt!

När syndafloden kommer

Natti natti från vårt nya läs/mys/gäst-rum! Mest är det min lilla budoir, min trygga grotta, där jag kan kura ihop mig i soffan och varva ner efter en dags serieslit. Maken delar inte helt min vansinniga "plotter-artonhundratalssalong möter lantligt trettiotal-stil", men låter mig tålmodigt hållas, så länge jag lovar att inte plottra ner alla rum. Måste sitta på händerna. Varför bad jag mina kollegor om loppistips i stan??

Åhoj! Jag är trött. Måste verkligen vända tillbaka på dygnet (hur många gånger har ni hört mig säga det?). Men den sista tiden har varit slitig. Och kul.

Det mesta är uppackat nu. Vi börjar få det riktigt fint. Jag inväntar bara mina pepitarutiga gardiner från Ellos postorder, så är mitt nya arbetsrum komplett.
Maken och jag tog oss en sväng till Ikea igårkväll. Det var något mindre av en pärs än det brukar vara, för klockan halv sju en vardagskväll var det nästan inget folk där. Förutom i kön till korven, där hade alla samlats, bara för att jag för en gångs skull ville ha mig en plastig fransk hotdog.
Vi kom hem med nya gardinstänger till våra breeeeda fönster, förvaringsboxar, avfallshink, krukväxter och annat skoj. Och så okynneshandlade jag en liten lampa också, som kommer matcha mina nya gardiner (finns det någon bot mot denna tantsjuka?? Botox invärtes?). Nu känner jag en närmast euforisk tillfredställelse, nästan lika stark som den gång jag hängde med Greger till Gekås i Ullared, och kom hem med kassarna fulla av rengöringsmedel och plastpåsar. Jag bunkrar inför apokalypsen.
När syndafloden kommer vet jag en som i alla fall har ett rejält lager bakplåtspapper!

Flytta, äta, skita och sova

Då var man inflyttad. Så himla skönt. Nu är det bara några få kartonger kvar att packa upp, och lite förvaringsmöbler att införskaffa, så är vi klara. Det är så fint här! Känslan, att låsa upp sin ytterdörr och känna, Ah, vad skönt att komma hem... Den är fin. Så har vi inte känt på ett drygt halvår.

Mitt arbetsrum har en magnifik utsikt, den lär jag nog inte tröttna på i första laget. 

Egentligen har jag kopiöst mycket jobb just nu, men tiden har bara rusat iväg. Jag har så svårt att fokusera på det kreativa, innan jag fixat i ordning runt mig. Men nu så. Jäklar, vad här ska jobbas imorgon!

Så ni förstår säkert, att här har inte hunnits med mycket mer än att flytta, äta, skita och sova. 

 Jo, så tog jag en promenad till Coop på Backaplan också, för att inhandla förvaringsboxar och annat spännande. På vägen mötte jag en katt.

 Först spelade den svårfångad...

 ...Men sedan ville den absolut inte att jag skulle gå min väg. Var bra sugen på att plocka upp den och ta med hem. Den hade kunnat få bo i en flyttlåda.

 Så fotade jag vackra höstbilder och kände mig sådär "modsig" som jag ofta gjorde som tonåring, när jag gick i duffel bland höstlöven och drömde mig bort från Karlstad, till London. Det var mycket höstlöv på 90-talets indieskivor.

 Fast jag antar att dagens ungdom är såna där hipsters, och inte mods, och jag är osäker på hur "hipstrigt" det är med höstbilder. Instagramfilter, det är i alla fall nåt hipstrarna gillar!

Och nu sitter jag här och glor på min Neilbild och på Buddy Holly-dockan jag sydde i slöjden i åttan. Rätt mör men nöjd.

Pöss å gunatt!

Några snabba rader mitt i flytten

Vi springer upp och ner för trapporna och kånkar grejer till nya lyan. Den är så fin, och det ska bli oerhört skönt när allt är klart. Flyttgubbarna kommer imorgon, och tar alla kartonger. Men vi tänkte hinna bära dit småbråtet och krafset (for loss of better words) innan dess. Och så vill jag gärna få dit mina dyrbara jobbgrejer, är så nojig att låta andra bära dom.
Men jag återkommer med längre inlägg och massor av bilder i dagarna: Hej så länge!

Sammanfattar fyra dagar på Bokmässan i ett enda inlägg:

Böcker, böcker, överallt böcker. Här är en låda med mina!

 Jag delade min tid mellan att hänga i mina respektive förlags montrar och lulla runt i olika jobbärenden. Mest blev det nog hos Egmont, eftersom det är de som släpper min nya bok. Men gänget på Optimal känns som en del av min familj, de också. En fot i varje läger. Här står jag och kränger Allt för konsten X för fulla muggar. Jag har åter äran att få vara med i den, den här gången med en Frödingserie.

 I Värmlandsmontern är det alltid trevligt. Och de har gratis kaffe och kaka, bara en sån sak! Vi värmlänningar är äckligt stolta över vår kultur, det är därför vi har en så stor och flådig monter (säger jag, som om jag varit med och byggt den. Hej, lokalpatriot!).

 Den lilla tid jag hade mellan jobbrelaterade grejer, strosade jag runt och smygfotograferade kändisar. Nedan, Göran Greider. Han tycker jag är bra. Och så har han så fluffigt hår.

 Pirinen pratade i Svenska Tecknares monter. Det gjorde jag med, fast en annan dag.

 Det finns massor av folk i detta avlånga land, med hobbies. Som köper böcker om sina hobbies. Jag vill inte hamna bredvid dom på middagar.

 Ännu en... Nädå, men jag tvingade Jenny att ställa sig under Sveriges Frimärksungdoms skylt. Visst ser hon filatelistisk ut här! Det pekfingret är vant att ånga loss, och peta med små pappersbitar.

 Jag passade på, att äntligen köpa det Fröding-bokstöd jag så länge suktat efter. Och låtsades att det var  Frödingstipendiet jag höll i min hand (ähum ähum...).

Här och var gick det omkring zombies. De gjorde reklam för the Walking dead, som mina vänner på Apart förlag ger ut.

Mycket serietecknarhäng och minglade blev det. Fredrik Strömberg och Tony (min mentor på serieskolan) Cronstam hade kul.

Och så var det förlagsmiddagar på kvällarna. Jag har ätit gott och haft fantastiskt trevligt!

 Jag lydde order, men glömde visst hashtaggen, eftersom jag aldrig lyckats lista ut vad de ska vara bra för.

 Smygfotandet fortsatte Lasse Berghagen var så djupt försjunken i sitt signerande, att han inte alls märkte det.

 Kikade runt hos mina vänner på andra serieförlag. Här Kolik.

 Och så vilade jag mina trötta bokmässefötter hos Kartago en stund. Fick mig en fin pratstund med en tjej som tydligen gått på min gymnasieskola, så ritade jag en bild i vännen Henri Gyllanders bok.

Jag har också varit och lyssnat på fina Clara Lidström, a.k.a UnderbaraClara, när hon föreläste. Köpte hennes nya bok Vintagepimp och hemmafix, och fick den signerad av henne. Hon är så bra!

Mer då? Jag har hängt med min agent Eva, haft möte med min kontakt på Egmont, signerat, varit med i en paneldebatt om strippseriens framtid, och battlat mot mina kollegor på Serieateljén. Så har jag gjort en grej, av att säga till folk att jag tycker de är bra, såna jag inte känner alltså. För att sedan snabbt gå därifrån, så jag inte riskerat att de ska tro att jag är en sån där som vill klippa mig i samma frisyr och bli ny inneboende, alternativt koka kaniner. Bara lämna gåvan, att de är bra, och så, dra. Det känns fint.

Och så har jag haft det jäkligt kul. Det här var den bästa Bokmässan hittills.

Vilken ände ska jag börja i?

Med att berätta lite om releasefesten kanske? Den blev riktigt trevlig. Det var fina Jenny Berggrund och jag som hade gemensamt släpp för varsin bok. Hennes bok kan du köpa här (och min här). Våra vänner på Serieateljén hjälpte oss att ordna en mysig kväll. Och Lovisa Ståhl spelade så vackert att man fick noppeskinn!

 Helena Bergendahl från studion, hade hjälpt oss en hel massa. När vi inte trodde det kunde bli bättre, smög hon dit en godiskaktus och ett korvpiggsvin. Är det kalas så är det! Jag krängde en hel del böcker.

NWT kom förbi och intervjuade mig, det var sköj! Tur att man höll sig nykter hela kvällen, annars hade jag aldrig orkat med Bokmässans strapatser.

Tack fina vänner i ateljén och tack alla ni som kom och gjorde kvällen fin!

Update:

Den olyckliga rubriken är ändrad och jag har fått en ursäkt från tidningen!