Jag vill inte gå och lägga mig!

Så jag skriver ett inlägg till, bara för att det är roligt och för att en av vuxenlivets fördelar är att ingen kan bestämma åt en när man ska sova (det, och att man får äta snask när man vill).

Nu har jag dock avgett ett löfte till, vi kan kalla henne H. H är en mycket duktig ayurveda"doktor" som jag besökte härom veckan. Ja, jag ska villigt erkänna att jag är skeptisk till mycket sånt, men så risig jag har varit sista året, är jag beredd att testa det mesta, utom tarmsköljning i grupp.
Hon gick ingående genom min livssituation, min avföring (dess konsistens, tidpunkter för dess sk utträde ur kroppen mm), och alla mina krämpor. Rökningen (som jag bävat mest för att hon skulle hacka på) var inte så farlig. Värre att sluta NU, när min kropp är så stressad. Dock fick jag stränga direktiv att gå och lägga mig tidigt och helst gå upp klockan sex (det var något med pitta och kappa och grejer). Den domen mottog jag lite lätt nedslagen. Det är ju på natten jag är kreativ, och klockan sex på morgon är det inte värt att jag går ut bland folk, för då skulle jag kunna utföra barnamord.
Helst ska jag inte äta efter klockan sex. Vettigt, inget att säga emot där. Men SEN stack hon verkligen en kniv i mitt hjärta; jag får ALDRIG mer drick Pepsi Max, för det är ett gift och en drog och ondska på alla sätt. Då kan hon aldrig ha öppnat en iskall burk cola när hon varit riktigt törstig, tagit en stor klunk av det bruna guldet,och känt explosionen av välbehag i gom och kropp... åh, vad jag kommer sakna mina colaorgasmer...
Bara kokt vatten med honung och ingeföra får jag hädanefter inta oralt (ja, förutom käk då). Jag är mycket skeptiskt till att varmt vatten stillar törst. Men vad fasen, i morgon har jag bestämt mig för att börja hålla mitt löfte. Kanske kommer min skeptiskhet på skam. Det vore roligt.
Gonatt, nu ska jag sussa

Allmän brainstorming

Ur serien Kajsas kassaovanor

Idag har det hänt grejer; Helsingin Sanomat var här och intervjuade mig. Riktigt kul! Fotosession nere på ICA Kvantum följde, där jag fick stå bland frukten och låtsas tjuvlyssna på folk runtomkring. Det är ju liksom så jag får mina uppslag, genom att tjuvlyssna, så det var en smart idé av fotografen.
Trevliga gossar från Finland må jag säga. På något underligt sätt känner jag mig mer hemma i Finland- Känns som om det finns lite mer utrymme att vara jag där. För jag är rätt lågmäld sådär in person, kanske man inte kan tro när man läser mina serier, och rätt blyg ibland, samtidigt härligt knepig.
Ett land jag vantrivs och känner mig helt borttappad i är USA. Tyvärr, för där finns mycket att se. Men bland självsäkra, högpratande amerikaner blir jag så otroligt blygsvensk och vet inte hur jag ska bete sig. Och inte förstår de sarkasm och tystlåten ironihumor heller. Nä, tacka vet jag Finland, där är det normalt att vara mysigt lågmäld i nyktert tillstånd.

Annars har jag inte stuckit min lilla serietecknarnäsa utanför dörren i onödan, bara suttit inne och ritat. Här är riktigt äckligt väder. Eller, ja, jag gillar den här sortens väderlek, den är kravlös på något sätt. Mycket värre att känna sig eländig när det är varmt och solen gassar. Skulle man få en släng av depp nu, kan man alltid skylla på skitvädret. Och så kan man sitta inne och pula med gott samvete.
Idag har jag även ritat en ny serie till Handelsnytt, fixat lite inför en utställning jag ska ha i Örebro om en månad (med bilder ur Om någon vrålar i skogen), grejat, donat och varit flitig i största allmänhet. Och, ja just det, jag har köpt mig en ljusterapilampa. Blir tokig av detta gråmörker dag efter dag. Ett av mina bästa köp på länge, bortsett från de stickade tantskorna!
Nu blickar jag framåt. Med hjälp av enträgenhet, listor, utskick till olika tidningar mm, har jag gett mig fan på att det ska gå att få in Biller i en stor svensk dagstidning igen! Ska försöka klura ut något genialt sätt att få maximal spridning på mina böcker och serier. Förslag mottages tacksamt! Vassegoa, brainstorma med mig!

Dagens boktips

Vad är väl trevligare såhär i höstmörkret än en god bok? Jag kan starkt rekommendera denna klassiker.

Ta bara detta stycke:
"...Turen till Longbourn var i det stora hela behaglig, förutom en kort konfrontation med en liten flock zombiebarn, utan tvivel härstammande från mrs Beechmans hem för föräldralösa barn- vilket nyligen hade dukat under tillsammans med hela S:t Thomas församling. Mr Bingleys kusk var tvungen att kräkas över hela sin kravatt vid åsynen av de pyttesmå fanstygen som betade soltorkade lik på ett närbeläget fält. Elisabeth hade sin musköt i beredskap, ifall de skulle närma sig. Men försynen var med dem, och de fördömda barnen tog ingen notis om vagnen."

Fantastiskt!

Akward kid

Usch, jag är rastlös och har sådär tråkigt som man hade när man var liten och ingen mer än Therese (hon som brann i kuvösen ni vet) ville leka med en. Jag har massor att göra, det är inte det, men bara jobb och nyttiga saker. Sambon arbetar sent och ska på möte i bostadsrättsföreningen sen (jag hade kunnat hänga på, men vet inte om jag skulle överleva spänningen). Alltså sitter jag här själv i fleecejackan och surar medan det skymmer över ICA Kvantums gråa tak en onsdag i november. Enda trösten är att det är True Blood på teve ikväll. Och ja just det, sidan AkwardFamilyPhotos.com piggar ju också upp i mörkret! Eller vad säger ni om den här rödhårige skönheten?

Lite kvällskonst

En liten emogubbe

Tåg-thriller

Åh vad jag hatar att åka tåg! Kanske beror det på att jag har en sån extrem tåg-otur här i livet. Då inte bara med förseningar och trasiga tågtoaletter, utan främst med mina medresenärer. Jag minns särskilt en resa mellan Karlstad och Uddevalla, då jag hamnade inklämd intill en enorm, psykiskt funktionshindrad kvinna med pippilotter och mjukisbyxor. I tre timmar satt hon och petade på mig med sitt knubbiga, hårda finger, bara för att om och om igen vråla frågan "HAARRR DU VAARRRIT I ÖXNERRRRED?" i mitt stackars öra.

Jag förstår inte folk som tycker det är avkopplande och mysigt att sitta instängd i en kupé med en bunt osande, snarkande främlingar i timtal. Sträckan Malmö- Nyköping har jag åkt några gånger nu, och den blir inte kortare. Särskilt outhärdligt blir det dagar såsom denna, då en unge sitter och spyr i sätet bakom mig. (Varför ska alltid barnfamiljer ut och resa? Vaaarför? Stanna hemma tills ungarna blir myndiga, snälla!). Ljudet...doften... Plötsligt är den torra ostbaguetten från Pressbyrån på Centralen inte lika lockande längre. När sedan barnfamiljens senaste tillskott sätter igång med att skrika och bajsa samtidigt, känner jag paniken börja komma.
Nästa Alvesta.
Alvesta? Inte ens halvvägs? Alvesta känns som en störig, tämligen onödig stad.
Mannen bredvid mig har somnat. Jag ser hans ulliga huvud sänka sig och glida närmare och närmare min axel. Jag vill inte vara här! Jag vill ha mitt eget concordeplan, och aldrig mer behöva sitta instängd med andra människor på ett tåg.
Först i Norrköping får jag chans att hämta andan, och ta en välbehövlig cigg. Väntar sedan, frysande intill märgen i en kvart, innan det anslutande tåget mot Nyköping rullar in. Sedan 40 minuter tåg till.
Nu är jag äntligen hemma. Men det tar nog några dar innan jag blir mig själv igen.

Om att vara duktig

Jag är nog inte ensam om det där att alltid vilja vara så förbannat duktig. Eller; jag kanske inte vill vara det, inte intellektuellt sett, ändå är det det jag hela tiden strävar efter. Duktig flicka, duktig flicka, prestera, prestera. Är verkligen usel på att vara helt ledig. Då skapar jag ju inte något, och vad har jag då för värde?
Men sista tiden, med krasslighet och grejer, har jag tvingat mig själv (ännu en prestation?) att faktiskt stanna upp och bara vara. Stanna i en känsla, utan att rusa från den, bara sitta och glo, och kanske vicka på tårna. När jag åkte till Malmö härom dagen kändes det "fel" i magen, dvs jag ville dit för att träffa mina kollegor och vänner, och för att jag lovat min redaktör det. Men jag var trött i kroppen. I stället på att lyssna på denna "svaghet" bestämde jag mig till sist för att köra duktighetsracet och åka ner ändå. Kanske låter jag dramatisk nu, det är inte så att min vistelse här är katastrofal på något vis, men efter den här helgen har jag lovat mig själv att lyssna mer på kroppens signaler (orkade ju bara med en dag på mässan, och är helt slut idag), och att det faktiskt är ok att inte ställa upp jämt. Jag sviker ingen genom att ärligt tacka nej till något jag inte orkar, bara mig själv, om jag går emot min magkänsla. Nej, nu vill jag koncentrera mig på att skapa nya serier, och fokusera min duktighet på att kämpa mot ett mål; att åter få in min serie i dagspressen här.
Men idag ska jag inte göra något, bara tillåta mig att känna mig lite ledsen och besviken över förlorade jobb. Och samtidigt vara glad över det jag har. Om jag bara får rita och göra min grej, kan jag leva på nudlar. Och rita serier, dä ä mitt liv dä sä!
Nej, nu känner jag att ni får en överdos av klokskap och självinsikt snart, så det är bäst jag slutar. Goder afton på er!