Om att vara duktig

Jag är nog inte ensam om det där att alltid vilja vara så förbannat duktig. Eller; jag kanske inte vill vara det, inte intellektuellt sett, ändå är det det jag hela tiden strävar efter. Duktig flicka, duktig flicka, prestera, prestera. Är verkligen usel på att vara helt ledig. Då skapar jag ju inte något, och vad har jag då för värde?
Men sista tiden, med krasslighet och grejer, har jag tvingat mig själv (ännu en prestation?) att faktiskt stanna upp och bara vara. Stanna i en känsla, utan att rusa från den, bara sitta och glo, och kanske vicka på tårna. När jag åkte till Malmö härom dagen kändes det "fel" i magen, dvs jag ville dit för att träffa mina kollegor och vänner, och för att jag lovat min redaktör det. Men jag var trött i kroppen. I stället på att lyssna på denna "svaghet" bestämde jag mig till sist för att köra duktighetsracet och åka ner ändå. Kanske låter jag dramatisk nu, det är inte så att min vistelse här är katastrofal på något vis, men efter den här helgen har jag lovat mig själv att lyssna mer på kroppens signaler (orkade ju bara med en dag på mässan, och är helt slut idag), och att det faktiskt är ok att inte ställa upp jämt. Jag sviker ingen genom att ärligt tacka nej till något jag inte orkar, bara mig själv, om jag går emot min magkänsla. Nej, nu vill jag koncentrera mig på att skapa nya serier, och fokusera min duktighet på att kämpa mot ett mål; att åter få in min serie i dagspressen här.
Men idag ska jag inte göra något, bara tillåta mig att känna mig lite ledsen och besviken över förlorade jobb. Och samtidigt vara glad över det jag har. Om jag bara får rita och göra min grej, kan jag leva på nudlar. Och rita serier, dä ä mitt liv dä sä!
Nej, nu känner jag att ni får en överdos av klokskap och självinsikt snart, så det är bäst jag slutar. Goder afton på er!