Ibland är det lite vingligt här i livet.

Ännu en dag i Paradiset. Som tv-Sally brukade inleda med.
Nädå, idag är det faktiskt lite bättre. Jag är kanske inte så skojfrisk ännu, men känner sakta men säkert att krafterna börjar återvända. Det är inget kul att dippa, men det är bara att acceptera att det är så ibland. Just nu längtar jag efter att få skratta riktigt mycket, för nu har jag gråtit ur mig en hel massa gammalt skräp. Dags att gå vidare helt enkelt. Ett litet steg i taget.

Igår var jag på en skitintressant föreläsning hos Sköldkörtelföreningen. Det var riktigt givande, och en skön utflykt med mina väninnor (även de krassliga). Jag har sagt det förr och jag säger det igen; VARFÖR ska så många kvinnor behöva ha det såhär, helt i onödan?

Dagens bästa fråga fick jag av en välmedicinerad tandlös tjej på stan; "Är du också inkontinent?" Var inte direkt beredd på att bli tilltalad av henne, och än mindre på frågan, men sansade mig och svarade ärligt "Nej". Hon delade sedan med sig av besvär med blöjor som kommit på sniskan, och att kissa på sig-problemet bara blev värre för varje dag. Det är så man får perspektiv på saker tror jag. Jag har i alla fall inte blöja, och jag kan gå på dass själv, och det är en stor tröst.
En annan favoritkommentar jag fått, av en förvirrad dam, efter att hon råkat hälsa på mig av misstag var; "Oj förlåt, jag trodde du var två andra som jag känner!". Jag har aldrig varit lik två personer samtidigt förut. Blir nyfiken på vilka dessa mystiska människor är, och hur det går ihop, rent praktiskt.