Höstminnen

Sitter här och lyssnar på Simon & Garfunkel. Vilka minnen! Det finns ingen bättre höstmusik. Under hela gymnasiet hade jag dom i freestylehörlurarna, vart jag än gick, dom och Beatles.
När jag ser ungdomar nuförtiden, kan jag inte hjälpa att jag tycker vi var lite snyggare back in the days. Då fanns det inget emo-trams. Nä, jag försökte mig på att vara mods. Det gick sådär, mina polare var mer indie på riktigt, jag lyckades aldrig. Hade inte rätt byxor tror jag. Stuprör och päronrumpa har aldrig varit en lyckad kombination.
Men vad är mer indie än att gå i duffel bland höstlöv och vara melankolisk? Och det konststycket bemästrade jag bra. Olyckligt kär och jävlig. Ibland önskar jag att jag kunde färdas i tiden och hälsa på mina forna jag, bara för att säga "Du, det blir bra, jag lovar! Försök tycka om dig själv lite mer under tiden, så blir du snart vuxen!"
Det var under hösten i ettan på gymnasiet som min pappa blev sjuk i cancer. Han bodde i Uddevalla på den tiden, och jag hälsade mest på honom under helger och lov. Kanske var det för att jag inte såg honom varje dag, som det kändes som att det gick så snabbt för honom att förtvina och skrumpna ihop av sjukdom. Följande höst dog han.
Jag visste inte riktigt hur man gjorde när man sörjde, var ungefär lika dålig på det som på att vara mods. I stället fokuserade jag på att tycka illa om mig själv och min kropp, och, som sagt, vara olyckligt kär. Först i vuxen ålder har jag kunnat ta itu med sorgen. Det mesta är lättare när man är vuxen. Mindre hormoner och förvirring, och mer självinsikt. Ändå blir jag fortfarande lite ledsen när jag minns hur det var att gå där i höstlöven och vara bedrövad med Simon & Garfunkel i öronen. Så kommer det nog alltid att vara. Och det är ok.