Hej på er! Åh vad jag vill må bra! En dag i taget blir det nu, och i morgon ska jag försöka få tag på en läkare som jag blivit tipsad om. Den sista månaden har jag känt att mycket gammalt skräp, som jag trodde var bearbetat, kommit upp till ytan. Och jag måste ta tag i det NU. Har därför börjat gå hos en kognitiv terapeut. Hon är guld! För jag vill ju kunna hjälpa andra med mina erfarenheter i samband med att Skogen-boken släpps. Jag ska ju till att börja med hålla föredrag i Örebro den 3e! Och då vill jag känna mig så hel som det bara går. Samma sak med den biten, som med de fysiska krämporna; måste ha tålamod. Jag skulle önska att det blev mindre skamfyllt och tabubelagt, det där med att inte må bra psykiskt. Det är ju så oerhört vanligt! Och det är precis det jag vill säga med boken, att det är ok att må skit ibland, man är inte "konstig" eller galen för det. Därmed inte sagt att man måste gå omkring och må som en påse skit hela livet, bara för att man har traumatiska upplevlser i ryggsäcken (i mitt fall tror jag det är en Fjällräven Kånken). Men att mörker och ångest är naturligt att känna då och då. Jag vill faktiskt vara ärlig med det här, det skulle vara falskt av mig att försöka skoja till det och inte prata om hur jag verkligen mår här i bloggen. Hoppas att ni också vågar det!
Kvällen ska jag ägna åt att skissa lite på förslag till bokomslag för den finska varianten av LyckoBiller. De vill ha en annan omslagsbild än den svenska utgåvan.
Min snälla svärmor skickade hem artikeln ur Helsingin Sanomat, där jag pratar serier och strunt. Bilden blev riktigt kul; jag står bland en massa nyttigheter och tjuvkikar på folk inne på Ica Kvantum. "Blyg feminist pussar prästen i grönsaksdisken" löd rubriken. Hmm, inte kan jag rå för att min käre sambo råkade komma förbi när vi stod och fotade! Det går liksom inte att låta bli att pussa på honom, se...
Här är en bild av en man som inte hade det så lätt, men som under sin levnad skapade oerhört vacker musik, sådan som tränger in i själen och lenar. Vissa låtar är kanske lite dystra, men oj, så vackra. De gör gott att lyssna på tycker jag.
2 kommentarer:
Åh, Nick Drake, hans musik är verkligen sorglig och trösterik på samma gång.
Är sen länge ett stort fan av dina serier. My my hey hey (out of the blue) är något av det starkaste och mest välberättade jag läst.
Jag håller tummarna för att du ska må bättre; inte för att du ska orka med boksläppet utan för din egen skull. :)
Du får må dåligt! Både i kropp och själ! Och det är bra om du kan fixa det i Örebro, men där om någonstans kommer du vara med människor som fattar att man inte alltid har det så lätt.
Att erkänna att man mår dåligt är första steget mot att må bättre. Det är jag övertygad om. Kram.
Skicka en kommentar