Åh vad jag hatar att åka tåg! Kanske beror det på att jag har en sån extrem tåg-otur här i livet. Då inte bara med förseningar och trasiga tågtoaletter, utan främst med mina medresenärer. Jag minns särskilt en resa mellan Karlstad och Uddevalla, då jag hamnade inklämd intill en enorm, psykiskt funktionshindrad kvinna med pippilotter och mjukisbyxor. I tre timmar satt hon och petade på mig med sitt knubbiga, hårda finger, bara för att om och om igen vråla frågan "HAARRR DU VAARRRIT I ÖXNERRRRED?" i mitt stackars öra.
Jag förstår inte folk som tycker det är avkopplande och mysigt att sitta instängd i en kupé med en bunt osande, snarkande främlingar i timtal. Sträckan Malmö- Nyköping har jag åkt några gånger nu, och den blir inte kortare. Särskilt outhärdligt blir det dagar såsom denna, då en unge sitter och spyr i sätet bakom mig. (Varför ska alltid barnfamiljer ut och resa? Vaaarför? Stanna hemma tills ungarna blir myndiga, snälla!). Ljudet...doften... Plötsligt är den torra ostbaguetten från Pressbyrån på Centralen inte lika lockande längre. När sedan barnfamiljens senaste tillskott sätter igång med att skrika och bajsa samtidigt, känner jag paniken börja komma.
Nästa Alvesta.
Alvesta? Inte ens halvvägs? Alvesta känns som en störig, tämligen onödig stad.
Mannen bredvid mig har somnat. Jag ser hans ulliga huvud sänka sig och glida närmare och närmare min axel. Jag vill inte vara här! Jag vill ha mitt eget concordeplan, och aldrig mer behöva sitta instängd med andra människor på ett tåg.
Först i Norrköping får jag chans att hämta andan, och ta en välbehövlig cigg. Väntar sedan, frysande intill märgen i en kvart, innan det anslutande tåget mot Nyköping rullar in. Sedan 40 minuter tåg till.
Nu är jag äntligen hemma. Men det tar nog några dar innan jag blir mig själv igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar