Ny favvoblogg om progg (bland annat)

Får jag presentera min nya favvoblogg!




Fy fan vilken rolig blogg! Upptäckte den av en slump när jag nostalgigooglade på favvoboken Lotta i Hallonby. Och här fann jag en massa om böckerna, plus en hel del smaskigt om andra proggbarnböcker! Han har en lista, där han går igenom ett stort antal vänstervridna bilderböcker för barn, och skriver på ett fantastiskt roligt sätt små analyser om dess innehåll. En detalj jag som barn inte lade märke till var att Lotta i sitt flickrum hade en affisch med Karl Marx över sängen. Eller, jag visste väl inte vem han var ändå (trots att jag var ett oooooerhört begåvad unge), men tanken var väl att jag skulle fråga min kära mor, och att hon mer ingående skulle förklara kommunismens fördelar för mig. Och sedan hamnade jag ju till vänster i politikens skala som vuxen... får mig att undra, var det verkligen jag som själv hittade dit... eller blev jag, liksom så många andra stackars barn, hjärntvättad? Tanken är för stor att greppa. Det är ett under att jag inte bor i kollektiv och äter kikärtssoppa till frukost lunch och middag med en massa andra smutsiga människor i stickade koftor i växtfärgat garn, som pratar om kapitalismens fördärv och luktar otvättad armhåla och kikärtsandedräkt, och odlar mina egna grönsaker! Men demonstrera brukar jag ju göra... Kanske är det för att min kära mor bara var lite light-progg och lyssnade på ABBA i smyg. Tack lilla mamma, det har nog räddat mig!
Ja, jag ska inte snacka för länge om det här, läs den lysande bloggen istället. Då jag ännu inte lärt mig länka här, får ni kopiera texten och klistra in i adressraden, så fixar det sig nog:
http://kulturarbete.blogspot.com

Nedan kommer lite bilder ur en annan av mina favvoproggböcker av det trista, socialrealistiska slaget (som jag snott från den lysande bloggen). Den handlar om lilla Charlotta som vaknar extra tidigt en dag och bestämmer sig för att gå ut i sin kortkorta lilla klänning helt ensam, bort till ålderdomshemmet. Där träffar hon farbror Knut och får vara med om allt "roligt" de gamla gör där på dagarna. Håll i hatten:



Sandpappra hans "köttyxa"????


Jamen det är väl helt normalt att en liten flicka ligger i en säng med en gammal gubbe hon nyss har lärt känna! Eller...eh...never mind!

dokumentärkärlek och progg

Lotta i Hallonby, av Ulf Hultberg och Behn Edvinsson


Jag är så trött idag. Kanske inte direkt oinspirerad, men irriterande orkeslös. Just nu är det så mycket att göra att jag går på knäna. Visserligen roliga saker, men det tröttar.
Som tur är kan jag frossa i podradions dokumentärer. Så mycket smaskigt det finns. Nu senast tog jag del av historien om seriemorden på Malmö Östra sjukhus på sjuttiotalet. Vilken läskig historia! En ung manlig skötare giftmördade över tjugo patienter innan det äntligen uppdagades. Den var bra. Nu är jag på jakt efter något i samma smaskighetsgrad, för ikväll krävs det lite extra stimulans om jag ska orka jobba. Gärna mord, gärna nåt äckligt eller bara om hur lungsjukt och eländigt det var förr i tiden. Drömmen vore ju att hitta nåt om spöken, men där går jag nog bet. Jaja.
Vad jag älskar dokumentärer! Vet inte hur jag ska kunna få er att förstå exakt HUR mycket jag älskar den sortens program. Räcker det om jag vrålar ut det?
JAG ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLSKAR DOKUMENTÄRER!!!!
Nu kanske ni fattar?
Finns det något bättre än sanna historier? Jag tycker inte det. Har aldrig varit mycket för sagor, inte ens när jag var liten. Min favoritbarnbok/serie (det fanns fem stycken Lotta-böcker tror jag) hette Lotta i Hallonby och handlade om en flicka som bodde i en grå förort med sin ensamstående mamma. Det var kanske inte en sann historia, men vardags(diskbänks)realismen stod högt till tak. Jag minns särskilt när de i en bok gick till kommunfullmäktige och demonstrerade för att de ville ha ett kommunalt daghem där i Hallonbergen. Mamma kunde läsa den hur många gånger som helst för mig, jag var lika fängslad varje gång.
"Läs om kåmmu´fumäktie, mamma!" utropade det lilla trinda, plyschtäckta proggbarnet varje kväll .
En annan bok av det realistiska slaget som jag däremot inte uppskattade lika mycket handlade om Nagasaki eller om det var Hiroshima. De illustrationerna etsade sig fast i mitt minne och finns där än idag i all sin läskighet. Det var något med 70-talets barnbokslitteratur; inte tuta i barnen massa sagor, utan ge dom den bistra verkligheten, och gärna något i brunt och oreange om krigets fasor. Minns vagt texten också. "Det började brinna i huden på oss...mamma tappade huden och kräktes...sen dog hon...pappa hostade blod sen dog han också.
Min mamma nekar bestämt till att någonsin ha läst en sådan barnbok för mig. Det kan hon då i alla fall inte minnas. Nej mamma, du är inte traumatiserad, men JAG är det!
Apropå traumatiserad, nu tror jag bestämt att jag ska lyssna på en dokumentär om den svenska psykvården. Och så lite tuscharbete till det.
Natti natti!

Dagens trams

Blackie å jag

Låt mig introducera en kompis: Blackie (döpt av Benny, en mycket rar lokal drinkare). Blackie är en vildkatt som tycker om att prata. Han jamar varje gång man går förbi hans buske, sådär hjärtskärande och på samma gång uppfodrande. "Har du nån mat till mig, va?!". Hans gömställe är mycket smart placerad, precis där folk går från Ica med fyllda matkassar. Var orolig att Blackie inte skulle klara den långa, kalla vintern, men han fick visst flytta in på Anhörigcentrum strax intill. Nu är han lite rundare om magen, och inte lika skygg. Klappa honom får man inte dock, även om det kliar i mina fingrar av gosarlust.
Ni får ursäkta min läskiga "nu ska jag ställa mig in hos ett djur så jag låter som en bebis-röst"! Samt att filmen är lite på sniskan!

Har tyvärr inte hunnit blogga innan idag, och måste sluta nu, är jag rädd. Ska nämligen retuschera fem bilder tills i morgon.

Gonatt på er! Vi hörs imorrn.

Tradera+Malin=löööööv

Jag har funnit en ny kärlek: Tradera!! Farligt, för det var väldigt vad det var lätt att lägga bindande bud på en massa billiga saker, innan man kollat fraktkostnaderna... Nåväl, har förlorat några auktioner, men även vunnit; ett par leopardmönstrade ballerinapjucks, två trevliga kjolar och det bästa; rockabilly-örhängen i form av gula plektrum! Noterade dock att det inte är små gitarrer i mitten, det ser mer ut som fioler, och dom spelar man väl inte på med plektrum? "En sån där bas som paul McCartney spelade på kanske?" föreslog kärleken. Men då tittade jag överlägset på honom och fnös på jobbig musiktjejs-vis: "Han använde INTE plektrum när han spelade bas, han använde fingrarna!" Det är sådana stunder jag inte är så stolt över mig själv efteråt. Gick ner och handlade en stor påse med K´s favoritgodis, så nu känns samvetet lite bättre.

Ja, jag ska vara ärlig; det blev en påse till mig själv också. Den knaprar jag i mig nu, eller dess innehåll i alla fall (visst är det skoj med syftningsfel!).
Det blir en intensiv jobbarkväll/natt. Ska skriva adresser på ca 100 pressutskick, rita om serien jag började på igår (kom på att jag vill använda en helt annan teknik), fila på Sommarpratet och, ja, sedan återstår väl inte så mycket mer än att däcka frampå småtimmarna, förhoppningsvis nöjd efter ett gott dagsverke.

I morgon ska jag ha mina snajsiga nya örhängen på mig. Möter ni mig på stan då, vet ni vad ni ska kalla mig:
RockaBiller.
Ska bara kika in snabbt på Tradera igen, tio minuter, max! Jag lovar!!!!
Hej!

Årets första glass (en sanning med modifikation)

God kväll i stugan!

Har just inmundigat hemmagjorda revbensspjäll, ytterst delikat. Sitter och ritar på den där serien till den tjeckiska tidningen och är allmänt solmosig och söndagsseg. Årets första glass (ja, utomhus alltså) förtärdes i solen i Nyköpings hamn i eftermiddags. Dä ä sommar på gång!

Hör hur Kärleken tittar på nån smaskig dokumentär om Andra världskriget därute... nej, disciplin, Malin!
Men oj, jag såg en sån bra film härom dagen: Precious. Den måste ni se, om ni inte redan har gjort det! Gud vad bra den var! Blev väldigt glad när jag googlade fram en liten dokumentär om inspelningen av filmen också. Sånt gillar jag, jag vill veta hur allt gjordes. Kärleken förstår inte det alls, han tycker att man ska behålla fantasivärldens intryck, inte rota i bakom-historien. Men det är ju intresssant! Likaså kommentarsåren på en del dvd-filmer. På Little Britain-boxen kan man höra Matt Lucas och David Walliams berätta hur de tänkt när de kom på de galna figurerna, samt om små detaljer, som man annars aldrig skulle lägga märke till. Min favoritkaraktär i Lill-Britannien är den avdankade skådespelaren Sir Bernard Chumley. Vill minnas att han bara är med i första säsongen. Sir Bernard har en faiblesse för unga vackra pojkar och lever med sin handikappade syster (som han inte knuffade) i en sunkig liten lägenhet, där han varje dag kalasar på syrrans meals on wheels-mat. Hade det inte varit för kommentarspåret, hade jag aldrig uppfattat den korta sekvens där han tvättar sin lilla penis i diskhon innan han får besök av en ung manlig skådespelare. Det är sådana små detaljer som gör livet värt att leva tycker jag. Nu ser jag snopptvätten varje gång.

Nä, en liten stund med Hitlerdokumentär kan väl inte skada? Säkert bara bra för disciplinen.

Upp trälar uti alla stater!!

Jag blir tokig på mig själv; försov mig till Första maj-tåget igen!! Hörde bara på avstånd där jag låg i min halvdvala, hur tåget marscherade förbi utanför. Här i Oxelösund demonstrerar man på det gamla hederliga sättet; man sjunger Internationalen och så spelar en liten orkester gubbar på olika bompa-bompa-blåsinstrument och trumma. Sedan går man hem och äter dillkött. Inte som i Malmö, där man gick och skrek "Den som inte hoppar gillar EMU (jag kände mig alltid för stolt för att hoppa, så det var oerhört frustrerande att påstås uppskatta Emu bara för att man hellre har fötterna på jorden" och "Kasta borgarna i papperskorgarna", med flottiga dreadlocks i håret, och droppande falafelrulle i hand och i vrålande käft. Jag är mer för det traditionella sättet, är inte så mycket för att skrika saker. Men Internationalen gillar jag skarpt. En av de sånger som jag får noppeskinn och en tår i ögonvrån av. Tänker på mina förfäders kamp, för i mitt släktträd finner man mest fattiga torpare och arbetare. Med några få undantag. Det sägs att en släkting till mig var adelsman och en av dom som låg bakom mordet på Gustav III (inte Ankarström dock). Han blev aldrig avrättad, men adelstiteln fick han inte behålla. Synd att ingen i min släkt minns vad karln heter, annars hade det ju varit bästa name-droppingen nånsin här! Kungamördare, jo jag säger då det. Har ni någon sådan på nån släktträdsgren va? Nä, trodde just inte det!
En annan filur, fast på pappas sida i trädet, kallades Apelsin-Oskar. En knepig typ, som började sin karriär som handelsman genom att kränga apelsiner på Oslos gator någon gång i slutet på artonhundratalet. Men sedan jobbade han sig upp och gjorde sig en enorm förmögenhet, bland annat genom att sälja diamanter och annat bling bling till ryska tsaren. Sen passade Apelsin-Oscar på att göra av med varenda riksdaler innan han gick och dog. Annars hade man kanske sluppit övertrassera sitt konto och få telefonbankens snäsiga dom i örat så ofta. Tack för det, typ, Oscar!

Tycker inte ni det är spännande med livet förr? Jag älskar historia, åtminstone från år 1850 och framåt. Vilka knasiga människors gener har ni i era arvsanlag? Vore ntressant med någon smaskig story!

Aporpå förr i tiden arbetarklassens kamp, så har jag tecknat klart strippen till Trelleborgs museum. Funderar på att slå Trelleborgs Allehanda en signal, och berätta om vilka bra museiintendenter de har i stan, som ska ställa ut serier om Trelleborgs historia. Överst ser ni strippen med Söderström. Den blev inte så pjåkig och de var nöjda. Den ska mer funka som en illustration, det kommer vara en utförligare text till också.
Sedan fick jag några nya bilder att teckna, och det brinner rätt rejält i knutarna. Skissförslagen är i alla fall ivägmejlade nu, så kan göra klart illustrationerna först på måndag. Det får bli express-skissande på serien till den tjeckiska tidningen ikväll. Hade, för ovanlighetens skull tänkt använda enbart blyerts i olika mjuk-och hårdheter. Har en bild i huvudet, hoppas serierna motsvarar den sen. Nej, nu halkade jag visst in på serietecknarnördssnack.

Så hur kan man bäst avsluta detta inlägg? Jo, jag ska sjunga för er:

Upp till kamp emot kvaaalen!
Sista striiiiiiden det äääääääär,
ty Iinternationaaalen
åt alla lycka bär.
Upp till kamp emot kvaaalen!
Sista striden det äääääääär,
ty Iinternationaaalen
åt alla lycka bär.

Hoppas det inte hördes att jag sjöng lite falskt på ett ställe!