dokumentärkärlek och progg

Lotta i Hallonby, av Ulf Hultberg och Behn Edvinsson


Jag är så trött idag. Kanske inte direkt oinspirerad, men irriterande orkeslös. Just nu är det så mycket att göra att jag går på knäna. Visserligen roliga saker, men det tröttar.
Som tur är kan jag frossa i podradions dokumentärer. Så mycket smaskigt det finns. Nu senast tog jag del av historien om seriemorden på Malmö Östra sjukhus på sjuttiotalet. Vilken läskig historia! En ung manlig skötare giftmördade över tjugo patienter innan det äntligen uppdagades. Den var bra. Nu är jag på jakt efter något i samma smaskighetsgrad, för ikväll krävs det lite extra stimulans om jag ska orka jobba. Gärna mord, gärna nåt äckligt eller bara om hur lungsjukt och eländigt det var förr i tiden. Drömmen vore ju att hitta nåt om spöken, men där går jag nog bet. Jaja.
Vad jag älskar dokumentärer! Vet inte hur jag ska kunna få er att förstå exakt HUR mycket jag älskar den sortens program. Räcker det om jag vrålar ut det?
JAG ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄLSKAR DOKUMENTÄRER!!!!
Nu kanske ni fattar?
Finns det något bättre än sanna historier? Jag tycker inte det. Har aldrig varit mycket för sagor, inte ens när jag var liten. Min favoritbarnbok/serie (det fanns fem stycken Lotta-böcker tror jag) hette Lotta i Hallonby och handlade om en flicka som bodde i en grå förort med sin ensamstående mamma. Det var kanske inte en sann historia, men vardags(diskbänks)realismen stod högt till tak. Jag minns särskilt när de i en bok gick till kommunfullmäktige och demonstrerade för att de ville ha ett kommunalt daghem där i Hallonbergen. Mamma kunde läsa den hur många gånger som helst för mig, jag var lika fängslad varje gång.
"Läs om kåmmu´fumäktie, mamma!" utropade det lilla trinda, plyschtäckta proggbarnet varje kväll .
En annan bok av det realistiska slaget som jag däremot inte uppskattade lika mycket handlade om Nagasaki eller om det var Hiroshima. De illustrationerna etsade sig fast i mitt minne och finns där än idag i all sin läskighet. Det var något med 70-talets barnbokslitteratur; inte tuta i barnen massa sagor, utan ge dom den bistra verkligheten, och gärna något i brunt och oreange om krigets fasor. Minns vagt texten också. "Det började brinna i huden på oss...mamma tappade huden och kräktes...sen dog hon...pappa hostade blod sen dog han också.
Min mamma nekar bestämt till att någonsin ha läst en sådan barnbok för mig. Det kan hon då i alla fall inte minnas. Nej mamma, du är inte traumatiserad, men JAG är det!
Apropå traumatiserad, nu tror jag bestämt att jag ska lyssna på en dokumentär om den svenska psykvården. Och så lite tuscharbete till det.
Natti natti!