Si god afton och god kväll!
Idag har jag för första gången sedan jag flyttade hit för några år sedan, tagit mig i kragen och dammat mina garderober och hyllor och allt bråte som haft en tendens att hamna där. Ingen bragd tycker kanske du? Men då ska du veta att vi har 3.70 i takhöjd och att min hylla står OVANPÅ en hög garderob. Då och då utstötte jag små flickiga pip över den rangliga stegen och den svindlande höjden. Hostade även en del, för ett helt artilleri av stora feta dammråttor hade samlats däruppe, redo till attack mot mina näsborrar. Men jag vann kriget mot lorten. Det blev rent
Och på darriga ben kunde jag stolt klättra ner.

Idékläckandet går mycket bättre nu! Kanske var det att jag fick skriva av mig min vånda, som gjorde att det släppte. En sån lättnad, så det kan ni aldrig tro. Och jag har bestämt mig för att fortsätta vara osmaklig i mina serier. Gubbarna som upprörs över min "smaklöshet" är säkert sådana som med ett fnys lägger ifrån sig dagstidningen och utbrister " Trams och flams och snusk! Vulgärt. Usch!", för att sedan säga till frugan "Ester, jag går ner i verkstan!", och "snickrar" lite till en riktigt köttig porrblaska. Men det är bara vad jag tror. Och sådana runkgubbar vill jag ju ändå inte ha som läsare, eller hur. Men de är trevliga att göra seriefigurer av.

Jag har fått i uppdrag att tolka serien/boken Maus av Art Spiegelman. Jag som aldrig läser serier, tyckte det var riktigt kul att få göra research. En kanonbok! Verkligen att rekommendera, även om en överlevares sanna berättelse om hur det var att vara jude i Polen under nazisternas förtryck, inte är särskilt munter. Nu ska jag försöka komma på något bra i ämnet.

Man skulle kanske kunna tro att jag är en sån typ som bara vill kika på roliga saker på teve och läsa muntra berättelser, men jag är en sucker för riktiga eländeshistorier. Kanske är det just för att jag själv haft det rätt jävligt, och man kan känna igen sig i lidande, oavsett vilken typ det är.
Just nu lyssnar jag på en dokumentär om baltutlämningen. Muntert värre!

Nu hör jag hur min blifvande make dukar fram mat, så jag får raskt avsluta detta inlägg. Tycker jag gjort mig förtjänt av ett riktigt skrovmål efter dagens städeskapader.
Häj!