Har man inget bättre för sig...

Lesbian?

Så kan man kika in på Kim Jong Ill Loooking at things.com. Vet inte varför jag tycker det är så skoj, men det är det, särskilt när diktatorn tittar på bubbelgum.

Eller varför inte spana in Lesbians who look like Justin Bieber, när man ändå är igång! Och min favorit Men who look like old lesbians. Har jag något emot lesbianer kanske ni frågar er nu? Absolut inte. Justin Bieber? Möjligen. Har jag ett liv? Tveksamt.

Om vi alla hjälps åt

Jag och min vän Helena är på G att sätta igång med vår föreläsningsturné på allvar. Jag har byggt ihop ett informationshäfte och Helena har skapat en blogg (jag återkommer med adressen så fort den är färdigsnickrad). Det här inlägget skrev jag på den nyss:

Att kunna använda sig av en tung barndom för att nå ut och förhoppningsvis hjälpa andra, det känns oerhört fint. Tänk om den lilla, ledsna Malin vetat att hon en dag skulle vara en helt vanlig, lagom lycklig vuxen, och att hennes upplevelser skulle bli grund för en hel bok! Kanske skulle hon då sträcka lite på sig i gummistövlarna och le stolt.

Men den lilla flickan som en gång var jag hade behövt veta att hon inte var ensam, hon hade behövt att de vuxna uppmärksammade henne. Veta att allt blir bra, och att ingenting av allt det hemska är hennes fel.

Det finns tyvärr alldeles för många ledsna, små människor därute.

Med vår föreläsning hoppas jag och Helena sprida ljus, kunskap och hopp. För att undvika att fler barn ska bära omkring på stora, tunga hemligheter.

Det går om vi alla hjälps åt.

Integritet kallas det

Min kompis har blivit fem veckor nu, store killen.

Idag är jag på gott humör. Fortfarande lite trött efter stockholmsvistelsen, men det går nog över. Glad helt enkelt. Sitter och lyssnar på T-Rex och fulpysslar sköna damer mindre sköna. Det ska bli smycken, som kommer att gå att köpa bland annat här sedan.

Det bidde en Nyköpingstripp idag, med besök hos Annica och hennes kisse, lite träning och annat trevligt.

Strax ska jag ta mig an att tuscha strippar, och förhoppningsvis hitta en ny, bra ljudbok att "bli setandes med" (så beskriver jag en riktigt god ljudbok, den får mig att sitta kvar vid ritbordet och inte bli rastlös).

Vet ni, jag träffade en sån bra läkare idag! Har äntligen gjort slag i saken och lämnat det sjunkande skeppet (läs: bytt vårdcentral), och det var en enorm skillnad. Hon var trevlig, glad och kunnig. Och min fula leverfläck som jag inbillat full med cancer visade sig vara en vårta. Inte så charmigt, men jäkligt mycket skönare än det första alternativet. Så nu vet ni det också, jag har en vårta. Min mamma ber mig ofta att vara mindre självutlämnande. Därför tänker jag inte berätta här att den sitter på muffen.

Integritet kallas det.

Inspirerad

Wow, vilka inspirerande dagar jag haft i Stockholm! Jag har hållit en workshop i att lära ut bildberättande för Illustratörcentrum tillsammans med andra kreatörer, och har fått träffa helt fantastiska kollegor. Och det var mysigt att umgås mina vänner Anders och Mariann. Och så hade jag ett givande möte med Ersta Vändpunkten, dessa guldklimpar till människor.

Nu har jag massa ny energi och skaparglädje till nya projekt. Detta kommer jag leva på länge.

Och nu ska det bli skönt att komma hem och pussa på maken, lägga upp fötterna och bara smälta alla intryck. Och att sätta sig vid ritbordet, icke att förglömma. Dä ä mitt liv, dä se! 

Det är mycket jobb hela september, och en intensiv Bokmässa, så jag får planera min tid väl och se till att motionera mella varven (och snarka en del i soffan) så att jag orkar allt. 

Japp, det var väl allt för i kväll. Over and out for now.

En värmländsk betraktelse

Häj. Jag ä i Stöckhölm jag. Dä ni! Här ä stort och fölk ä inte så trevliga. En ska ente titta nön i ögera för då tror di att en ä från landet eller skvatt galen. Å fort ska dä gå, en går mä store kliv å blicken fäst ovanför fölks hövven, rakt fram går en. I affärn ler di inte när en säjer häj te döm, bara ibland säjer di häj tebaks å då får en va gla. 

Öm en pratar sön här värmländsk, då himlar di me ögera å lösses inte förstå. 

Maten ä dyr som skam den, å flödigt ska dä va, söshi å sönna snöfserta saker mä rå fisk. 

Nä tacka' vet jag Värmlands djupa skogar. Där ä fölk litta mer söm fölk.

The worrying kind

Jag är oroligt lagd. Eller som Ola Salo så käckt sjöng "Baby, I'm the worrying kind". Och det är fanimej ett gissel. För oro är inte konstruktiv för fem öre, och den tar en massa energi. Jag kan oroa mig för ALLT, inte så ofta för min hälsa (ta i trä), men för pengar, för närståendes välbefinnande, deadlines, resor och fan och hans moster.

Visst har det blivit bättre med åren (och en rejäl dosis terapi), men där kan jag ändå se att en näve barndomstrauman fortfarande spökar; När det gäller min orolighet.

Jag är väldigt bra på att oroa mig, och fantastiskt bildseende som jag har, är jag oerhört duktig på att måla upp detaljrika katastroftankar, göra en stor, farlig höna av en harmlös fjäder. För att sedan gå och mala och mala på min oroshöna, tills jag får ont i magen. Det är främst de saker jag inte kan styra över som driver mig till vansinne. Kan jag bara aktivt få kontroll på läget, är det lugnare. Men ikväll; Nu har jag fått för mig att jag har cancer. Jo, för jag hittade ett fult födelsemärke som ser konstigt ut. Och vad gör man med denna insikt en lördag? Åker till akuten? Nej. Väntar tålmodigt till måndagsmorgonen då man kan ringa och boka tid på vårdcentralen för att kolla upp det? Ja. Och tills dess? Tja, min metod; att konstant tänka på den möjligtvis malingta plutten och noja upp sig så det skriker om det, är faktiskt riktigt usel. En normalt, icke-oroande männsika skulle vara smart nog att lägga tankarna åt sidan och avvakta tills det går att göra något åt det.

Men, som sagt, I'm the worrying kind.

Art Garfunkels finne

Dagens konst

Häj på er! Tänkte passa på att blogga lite innan jag stänger butiken för ikväll. Det har varit en lång men rolig dag, som avslutades med ett stycke sång i kyrkan. Jag sjöng solo en snutt på Bridge over troubled water och låtsades att jag var Art Garfunkel. Varje gång jag hör honom sjunga kan jag inte låta bli att tänka på den stora bilden av honom i min Simon & Garfunkel-sångbok, där han dagen till ära har en enorm infekterad finne under burret i pannan. En sån där som skulle säga "poff" bara man andades på den. Han kanske skulle ha mens lagom till fotograferingen? Vilka djupa funderingar man kan ha när man är övertrött. Bäst att gå och lägga sig, och försöka låta bli att drömma om Art Garfunkels finne.