Visst har det blivit bättre med åren (och en rejäl dosis terapi), men där kan jag ändå se att en näve barndomstrauman fortfarande spökar; När det gäller min orolighet.
Jag är väldigt bra på att oroa mig, och fantastiskt bildseende som jag har, är jag oerhört duktig på att måla upp detaljrika katastroftankar, göra en stor, farlig höna av en harmlös fjäder. För att sedan gå och mala och mala på min oroshöna, tills jag får ont i magen. Det är främst de saker jag inte kan styra över som driver mig till vansinne. Kan jag bara aktivt få kontroll på läget, är det lugnare. Men ikväll; Nu har jag fått för mig att jag har cancer. Jo, för jag hittade ett fult födelsemärke som ser konstigt ut. Och vad gör man med denna insikt en lördag? Åker till akuten? Nej. Väntar tålmodigt till måndagsmorgonen då man kan ringa och boka tid på vårdcentralen för att kolla upp det? Ja. Och tills dess? Tja, min metod; att konstant tänka på den möjligtvis malingta plutten och noja upp sig så det skriker om det, är faktiskt riktigt usel. En normalt, icke-oroande männsika skulle vara smart nog att lägga tankarna åt sidan och avvakta tills det går att göra något åt det.
Men, som sagt, I'm the worrying kind.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar