Små detaljer

Jag har förstått att mina ögon ser saker som andras inte gör. Nu talar jag inte om synska Saida-grejer, utan mer om små detaljer i vardagen som andra inte lägger märke till. Som igår, när jag var på (ett mycket givande!) möte med Nbv Väst. Jag kunde inte sluta stirra på bordsduken framför mig. Snälla, säg att det är någon mer än jag som associerar till Hitlers skyddskår när ni ser det mönstret! Eller så är det jag som är sjuk i huvudet, andra kanske ser ulliga små lamm eller pussande änglar där jag ser ondskans symboler. Kan inte låta bli att tänka på hur personen som designat duken tänkt (och inte tänkt), om hon eller han råkat väva SS-symboler i svart och grått av misstag, eller om det var en illvilligt propaganda-komplott. 

Tror jag behöver semester.

Vad skulle ett anti-plack-piller för katter annars heta? Än just

Mitt i allt det ledsna

Ett regnvått Hallsberg en mörk måndagkväll i januari. Muntert värre. Nästan så att det stora vemodet rullar in, bara nästan. 

Jag är på väg hem till min lilla mamma för ett par dagar. Just nu längtar jag bara efter att få krama om henne, krypa upp i hennes kökssoffa och dricka något varmt, prata lite om morfar. Vi ska planera begravningen, välja psalmer och så. 

I morgon har jag och eminenta Helena ett möte med NBV region väst, i just Lidköping. Det är rätt skönt att ägna sig åt sitt jobb mitt i allt det ledsna. Och det ska bli kul att träffa Helena mfl. Efter det blir det nog ett träningspass på Sirius Gym. Där kan jag träna gratis med mitt gymkort. Hade egentligen velat ta en loppisrunda, men tydligen finns det inte ett enda second hand-ställe öppet en onsdag i Lidköping. Nåväl, jag har nog med bråte ändå, det märker man nu när allt ska ner i flyttkartonger. Vår lägenhet är som ett ymnighetshorn, hur fasen har alla pryttlar fått plats?

Strax framme i Skövde, där mamsen ska plocka upp mig. Inte mycket mer att säga just nu, annat än; puss å kram, och ta hand om era nära och kära!

Kan tillägga...

Att jag hemskt gärna själv oftare gått klädd i vintagekläder, men ser lätt ut som en mormon i sådana. Och är man gift med en präst, behöver man ju inte direkt spä på den imagen. Bjuder här på en favorit i repris; min amish-look. A.k.a the Kristet utseende.

För att skingra tankarna

...försvinner jag in i denna snajsiga tjejs värld av vintagekläder och småkakor. Bilden är snodd från Miriam Parkmans fina blogg Kafferepet.

Så lyssnar jag på lite Benny Goodman och låter sorgen vila en stund.

Morfar

Min lilla morfar finns inte mer. Han somnade in lugnt och stilla igår eftermiddag, 88 år gammal. Det är som ett stort svart hål av saknad i mig efter honom. Lille morfar, som var en sån kraftkarl i sina glansdagar, lugn och trygg och händig. Som en pappa för mig. Jag satt ofta i hans snickarverkstad och pratade med honom, luktade på sågspån och eneträ. Det är där jag vill minnas honom, i hängslebyxor och träskor, i färd med att svarva till något fint. Morfar var en trollkarl när det kom till snickeri. Inget var för stort eller svårt för honom att bygga, han satte tillochmed ihop en nyckelharpa till mamma. Det lät hemskt när hon spelade på den, men det berodde nog mer på mamma än nyckelharpan.

Han var tystlåten, finurlig och snäll. Lite blyg rentav, men en person man alltid kunde lita på. Jag har förstått, att han var en uppskattat vän. Aldrig ville han ha betalt för snickeriarbetet han utfört, mormor blev tokig på honom. Men sån var morfar. Fast det fanns två människor han avskydde, Svante Turesson och Putte Wickman. De såg så fåniga ut, sa han.

Morfar arbetade hela sitt yrkesverksamma liv på F14 i Halmstad, lärde ut mekanik och grejade med flygplan. Han blev aldrig stridsflygare själv, kriget tog slut innan han hann klart utbildningen. Men nu svävar han nog runt i sitt alldeles egna flygplan där uppe i himlen. Säkert har han en stor arbetshäst också nånstans, för sådana älskade han. Kanske går den och betar i gröngräset utanför hans barndomshem på Öland, där hans mor och syskon finns och det alltid är sommar. Jag tror det. Jag tror min lilla morfar har det bra nu. Men jag har ett stort, svart hål i hjärtat efter honom.

Jag älskar dig, morfar.

De små grå

Hittade den här när jag bildgooglade på syftningsfel.

Jag vill bli en sån där människa som inte kan sova om hon inte skrivit till Svenska Dagbladet och påpekat att de haft med både ett syftningsfel OCH ett stavfel i gårdagens nummer. Jag fascineras av sådana människor. Och förfasas. Så nej, egentligen vill jag väl inte bli sån, men jag skulle vilja flytta in i nagelfararens huvud för en dag eller så, och se hur det kopplas fram och tillbaka mellan olika centra, när något felaktigt i omvärlden upptäcks.

Det verkar vara mestadels fullmogna människor, med mycket fritid, som sysslar med insändarskrivning och rättande. Och upprörs över missbruket av ordet "jätte" (jo, jag hörde en man i ring P1 vars röst nästan gick upp i falsett av ilska när han började prata om att unga idag säger "JÄTTElite" osv).

När jag ändå är i hjärnan på den jobbiga människan, ska jag passa på att koppla om lite, så att frustrationen och ilskan kanaliseras till något bra, något konstruktivt. Kan komma på en hel massa verkliga orättvisor och felaktigheter i världen, som man kan lägga energi på att rätta till.

Men ibland håller jag med de upprörda pensiosarna. Vart är ungdomen på väg? Och så. Som idag, när jag satt på en fullpackad buss, och en gammal skruttgubbe haltade på. Inte en männsika reste på sig för att erbjuda honom platsen!! Jo, jag, men det först efter att jag tappat hakan inför kidsens (och de vuxna passagerarnas) dåliga uppfostran. Jag satt trots allt en bit bak, inklämd bredvid ett pubertetsmonster. Men gubben blev glad. Kan ni begripa vad det tar åt folk? Sedan är det ibland en svår avvägning, vem man ska resa sig upp för. En del blir förnärmade. Men ser man att vederbörande har uppenbara svårigheter att röra sig, så är det väl självklart.

Får nog skriva en arg insändare om det. Med några medvetna syftningsfel... Man måste ju hålla de små grå sysselsatta. Ja, gubbarna allstå.