Han var tystlåten, finurlig och snäll. Lite blyg rentav, men en person man alltid kunde lita på. Jag har förstått, att han var en uppskattat vän. Aldrig ville han ha betalt för snickeriarbetet han utfört, mormor blev tokig på honom. Men sån var morfar. Fast det fanns två människor han avskydde, Svante Turesson och Putte Wickman. De såg så fåniga ut, sa han.
Morfar arbetade hela sitt yrkesverksamma liv på F14 i Halmstad, lärde ut mekanik och grejade med flygplan. Han blev aldrig stridsflygare själv, kriget tog slut innan han hann klart utbildningen. Men nu svävar han nog runt i sitt alldeles egna flygplan där uppe i himlen. Säkert har han en stor arbetshäst också nånstans, för sådana älskade han. Kanske går den och betar i gröngräset utanför hans barndomshem på Öland, där hans mor och syskon finns och det alltid är sommar. Jag tror det. Jag tror min lilla morfar har det bra nu. Men jag har ett stort, svart hål i hjärtat efter honom.
Jag älskar dig, morfar.
2 kommentarer:
<3 beklagar sorgen hjärtat <3
Sänder en miljon varma kramar till dig
Anneli
Beklagar sorgen vännen, många kramar Caroline
Skicka en kommentar