Run, Malin, run!

Man får inte jogga för mycket, då kan man bli lite knasig.

Häj. Jag har precis vaknat till, lagom till att Tom Hanks flotte pajade och Wilson-polaren flöt iväg. Det är en seg film den där Cast Away!

Idag, i skydd av mörkret, tog jag min första utomhus-joggingrunda på ca 14 år. Det gick fint. Och jag kände mig riktigt frisk och hurtig när jag kom in igen, rödkindad och flåsig. Än så länge varvar jag springandet med att promenera raskt. Rom byggdes inte på en dag. Inte min kondition heller. Men jag är inte helt bekväm med att synas när jag flåsar fram. Kommer ihåg när jag var liten, och mamma, i sann åttiotalsanda, hade en joggingperiod. Hon var tillochmed med i ett lopp av nåt slag. Men där var det ett gäng odrägliga slynglar som stod längs vägen och hånade motionärerna. "Skumpeti-skump" skrek de när mamma sprang förbi. Efter det joggade inte mamma mer. Och så vill jag inte att någon säger till mig. Men endera dagen är jag lika bra på att springa som den här killen, jag lovar! Mycket bättre film än Cast Away förresten.

Så har jag precis levererat en serie till Nya Wermlandstidningen, packat inför en liten Karlstad-tripp, och jobbat med utställningen Salt. Och nu, efter en Tom Hanks-tupplur, känner jag mig redo att ta mig an en massa billrande (läs: rita Biller-strippar).

I morgon tar jag tåget för att hälsa på lillsyrran. Det ska bli så mysigt! Vi Billers är rätt sällsynta, bäst att ta vara på de som finns.