Djupfryst rumpa

Utställningen Salt börjar mer och mer ta form. Här är en av bilderna (Linné gillade inte salt).

Jag kom på, att jag ju glömde skriva igår, att det inte blev nån Karlstad-resa. Den blev uppskjuten tills nästnästa helg, eftersom min plastmamma var sjuk. Så det är alltså hemma i Ockle jag sitter och nattugglar, än så länge. Förresten har jag lättare att gå och lägga mig i rimlig tid när jag inte är hemmavid.

Jag är nyss hemkommen från nåt sorts mellanting mellan joggingtur och promenad. Det var lite för kallt för mina lungor att springa, och upplevelsen var allt annat än behaglig. Rumpan är också helt djupfryst nu. Killarna i Alive skulle inte ha några problem att karva en bit kött ur min bak ikväll (för er som inte sett filmen och aldrig hört talas om att det var ett gäng rugbykillar som kraschade i Anderna, höll på att frysa ihjäl och blev tvugna att käka människokött, så sitter ni nog och undrar just nu. Till er: Läs Miraklet i Anderna: mina sjuttiotvå dagar i bergen och den långa vägen hem av Nando Parrado och Vince Rause! Nu spårade jag visst ur.)

Det är såna kvällar jag föredrar löpbandet.

Nu ska jag ägna mig åt mina billrar, och intaga nåt thailändskt med min käre make. Och förhoppningsvis tina upp min rumpa, innan det kommer urugyanska rugbyspelare och börjar gnaga på den.