Det är ok

Jag är helt slut. Äntligen färdig med mitt jobbiga manus. Eller, det ska finslipas lite, men skiten är ur mig nu. Skönt och totalt utmattande. Men någon terapi är det inte, terapi har jag fått nog av ändå. Jag ritar serien därför att jag tror att det är en bra berättelse. Och för att jag är just färdig med den känslomässiga biten runt minnet. Så färdig som jag nånsin kan bli.
Det känns som om det kan bli en bra serie.

Jag antar, att jag borde vara tacksam, att jag upplevt så mycket tufft i mitt liv, det blir ju rätt saftiga serier av det. Just när man är i det är man dock inte så tacksam. Posttraumatisk stress är heller inte en dans på rosor (om man inte gillar att ha noll tålighet för stress, att få stark ångest i vissa situationer, och att då och då, när det blir för mycket för en, få en släng av depp, för då är det riktigt lajbans!). Men allt jag varit med om har gjort mig till den jag är. Har kanske gjort mig lite mer ödmjuk inför livet och mer tacksam över det fina jag har. Det har tagit ganska många år för mig, att lämna offerrollen bakom mig, och bli hel. Att acceptera min PTSS. Den är en liten del av mig, och det är ok. Jag har slutat kämpa emot den. Ser den istället som den där lilla flickan jag en gång var. När hon gör sig påmind, tar jag upp henne i knät och tröstar henne, säger att det är ok. Det är ok att hon är rädd och orolig, jag lovar att inte rusa fram för fort. Det betyder inte att hon är svag, det betyder att hon är modig, som trots att hon är rädd, gör det svåra. Då går det lättare. Och så fixar jag de där läskigaste sakerna. Och den lilla oroliga flickan är glad och stolt och vill ha mer av livet.

Vilket gör att jag sällan mår dåligt nuförtiden. Att få bukt med mina hormoner har också varit en enorm hjälp. Det sistnämnda har jag fått kämpa mig till, tyvärr, sjukvården i Sverige är skrämmande okunnig och enkelspårig. Men jag kämpade vidare och till sist fick jag hjälp, när jag vågade testa nya vägar.
Den där flickan är jäkligt stark också, och envis så det skriker om det.

Hon är en överlevare.

Bunkrarbart

Som ni vet, är jag ju "som en tant, fast flicka jag är (som Evert Taube kanske skulle diktat om han var... flicka och inte en gubbsjuk liten trubadur i basker). Och det blir bara värre med åren det där, med dans och med jäntornas blig. Nä, med tantigheten alltså! Följaktligen, har jag redan börjat planera för mina julkappsinköp. Jag försöker låta bli, men den praktiska tantsidan i mig kan liksom inte låta bli att nypa i lämpliga gåvor jag råkar hitta i affärerna, och tänka "Den ska jag skriva upp på listan". Det lär väl inte dröja, innan jag börjar gå igång på stuvbitar. Fastän jag inte har någon symaskin. Reseneurotiker är jag ju redan, och måste vara ute i extremt god tid för att inte få hjärtflimmer.

Jag måste just nu, trots denna reseneuros, kämpa emot med hela mitt väsen, med varje cell i min tantkropp, att inte följa med vår lokala hyresgästförening till Gekås i Ullared om en vecka. Bunkrerskan och tanten i mig känner snålvattnet rinna till vid blotta tanken på det ENORMT praktiska, i att handla alla julklappar på en gång, plus bakplåtspapper!!! Men nej, så roligt ska vi inte ha. Måste hålla i pengarna. Inte bunkra inför Armageddon (vad snopet, om man som jag, bunkrat i huvudsak ekologiskt, och så går världen under ändå!). Det blir att stanna hemma vid min läst. Eller snarare mitt ritbord.

För vad är väl en dag på Gekås. Det kan vara tråkigt... trist... och alldeles... alldeles bunkrarbart!

Ni kan kalla mig Bildsköna Biller!

Sitter och ser på Leif GW när han pratar om ökända brottslingar på 30-talet.

Ikväll känner jag mig ungefär så här:

Här snodde jag bilden.

Bara därför, ska jag ta mig ett långt bad strax.
Är det någon mer än jag som är trött ända in i märgen? Alltså, vad är det här? Är det höstmörkret? Vad? Jag som knaprar vitaminer och mineraler i 180, tränar och har slutat röka. Hypokondrikern i mig vaknar (varför kan inte den gå i ide för??). Brist på järn? Brist på hjärna? Kronisk, hemsk sjukdom?

Apropå valross (Fotot- valross- the Beatles- I am a Walross, hänger ni med?), så hör jag att maken kikar på George Harrison-dokumentären nu. Den var så himla bra! Däremot gillade jag inte Beatlesdokumentären som Svt också visade i samma veva. Eller, det var väl inget fel på materialet i den, om hur det gick till när Beatles började. Men hur kul är det att se/höra en Beatlesdokumentär och de inte spelar en enda ton av Beatles musik? Snåljåpsdokumentär, sådana har jag sett förut, där de inte vill pröjsa för rätten att spela beatlarnas låtar, utan bara har lagt till några fattiga skiffle-trudelutter a'la hissmusik.

Musiknörden i mig blir helt kallsvettig. Hon är granne med den där hypokondrikern.

Och nu ska de bada tillsammans.

Dagens trams

Man kan inte ha roligt jämt

Jag lever! Det är sant. Här är jag nu, efter ett litet blogguppehåll (och en mindre matförgiftning). Egentligen skulle jag ha varit nere i Malmö i lördags för Lovisa Ståhls och mitt video/boksläpp, men thaigrytan ville annorlunda, och jag stannade hemma tyvärr. Jag har dock hört att det blev riktigt lyckat.

Nu mår jag bättre, men är rätt trött. Det har mest blivit skissarbete idag. Och så en lång pratstund med Greger. Ja, så har jag kollat på den fantastiskt fina dokumentären i två delar av Scorsese om George Harrison. Snyftade på slutet, det var så vackert. Se den medans tid är! Finns på Svt Play i några dagar till.

Innan mageländet, hann jag ha lite kul. Det var Kulturnatta i Göteborg. Jag fick möjlighet att sälja böcker och smycken tillsammans med några Optimal-vänner på Galleri Cosmopolitan. Det blev en väldigt mysig kväll!

Nu ska jag jobba med min nya Galago-serie. Den är jäkligt tung att rita, för den handlar om en sak ur mitt förflutna som jag aldrig vågat/klarat/orkat prata om tidigare (ja det finns mer, haha! Det trodde ni aldrig). Eller, inte kunnat berätta om utan att känna hat mot en viss person. Plågsamt och skönt och befriande på samma gång. En ex-pojkvän, stalker, psykisk misshandlare. Inte så muntert, men ett ämne som tyvärr alltid är aktuellt!

Ska sätta på låtlistan jag knåpat ihop enkom för detta jobb. Med musik jag lyssnade på 1998-1999.
Man kan inte ha roligt jämt, som förnuftiga medelålders kvinnor säger, och suckar.

Jakob och Henri har kul på Galleri Cosmopolitan.

 Tre andra människor jag gillar: Ingemar, Jenny och Joakim

 Max och Henri seriebattlar. Max, med sovande bebis på magen.

 Senare kände vi att det var skönare med en mer stillsam stafettserie. Det blev en serie med temat "Ingvar Oldsberg på LSD".

Over and out!

Till lasarettet

Inte för att vara elak, men jag vet inte om just Lillemors version var bäst...

Barnatro, barnatrooo, till himmelen du är en gyllne brooo.
Det stod ett gäng ursöta små frälsningssoldater inne i Nordstan och musicerade för ointresserade shoppande människor. Men jag stannade till och lyssnade lite, de var ju så rara, säkert minst 70 allesammans, sjöng med klara, darrande stämmor. Kanske är det just så en änglakör låter?

Jag har förresten fått ett jättesug efter smöriga gamla skillingtryck och visor. Så nu lyssnar jag på I en sal på lasarettet, på Spotify. Hemsk historia det där, men jag undrar om man tycket lika synd om den lilla lungsjuka flickan om hon var ful, haft spikrakt hår och varit elak. Då hade nog inte doktorn haft tårar i sina ögon när han vände sig för att gå.

Det här kan eventuellt gå till historien som den mest svamliga och flummiga inlägget i blogghistorien, men det bjuder jag på. Nej, jag är inte onykter, bara allmänt jobbslut i bollen.
Bäst jag lutar skriva, innan männen i vita rockar kommer och bär iväg med mig. Till lasarettet.