På Pride

Babsan!!!



Herrdamer i grönt och en rosa biskop

Todiloo! Jag är nyss hemkommen från Prideparaden. Wow! Vilken grej det är. Tyvärr hade Svenska kyrkan glömt att anmäla sig i år. Hmmm. Men vi var ändå en tapper liten skara som gick med skylten "Gay is good, Svenska kyrkan i Oxelösund". Sist jag var med gick vi i maklig takt men nu var det ett riktigt marathonlopp. Två timmar och dryga sex kilometer efter start var vi framme vid Gärdet. Sedan var det bara att traska på stela ben in till stan igen, och närmaste T-bana. Men först tog vi en stärkande korv. Smakade gudomligt efter språngmarschen. Senare hittade vi dock en mysig liten restaurang på Östermalm, där vi smorde våra kristna (? Jag kallar mig hellre troende, tror på mitt eget vis, se) krås med redig mat. Rullade sen som mätta bollar till respektive åkdon och for hem till "Ockle". Jag känner mig just nu som en trasig pinata, ni vet en sån där färgglad sak, som en massa gottishungrande småbarn slagit mörbultad och lämnat tömd på energi. Men bara att kavla upp ärmarna, har massor av jobb ikväll.
Undrar om vi får nåt Pridetåg i Oxelösund nästa år? Jag har hört att vi har EN hbt-person här. Kallas visst "Han där bögen " (på ett kärleksfullt, och inte nedlåtande sätt ska tilläggas). Förmodligen finns det fler, men de törs väl inte. Och det blir ett fjuttigt tåg om det bara är vi och Han där bögen. Nä, det blir nog Stockholm Pride nästa gång igen!
Gunatt!

Oldies but goldies 2

Jag körde inte med manus och sånt tjafs på den tiden, utan ritade precis vad jag kände för, ruta för ruta. Men kul hade jag!
Stipe-Man återkom i flera serier. Jag var vanvettigt förälskad i R.E.M.s skallige sångarskönhet Michael Stipe på den tiden. Minns ej varför jag valde att göra en snuskig, spinkig äckelgubbe av honom...

Oldies but goldies 1

Här kära vänner, ser ni en av mina tidiga serier. Tack fina Anneli för att du skickade dom!!
Britt-Gull bryter sig loss, vill jag minnas att den heter. De blir läsbara om ni klickar på dem. Man har väl utvecklats liiite, i alla fall textningen, he he. Gud vad tiden går!

Stolt

Go kväll på er! Jag befinner i skrivandes stund i Gävle (dofternas stad, mest sulfatdoft, men även Gevalia, red.anm.) och har lyckats med en bedrift idag; Jag har ta mig tusan sovit hela vägen från Luleå och hit, 76 mil! Det ska erkännas att jag vaknade till några gånger under resan, men bara som kortast, för att intaga föda eller släppa ut det kroppen, så att säga, inte ville rymma mer. Annars har jag sovit genom halva Sverige. I min dvala hörde jag ibland min käre make mumla nåt om att det vore dags att jag tog körkort snart, men då makade jag mig bara mer tillrätta och snarkade vidare med min uppblåsbara reskudde om halsen. Nu är det mitt i natten, och man skulle kunna tro att jag är pigg som en mört, men så är inte fallet tyvärr. Vi har haft en jättetrevlig kväll hos Kims kompisar. De har alla gått och lagt sig nu, och då är det en serietecknares lott i livet att sitta uppe ännu några timmar för att arbeta, även om ögonlocket känns tunga.
Som ni förstår har jag inte så mycket spännande att berätta om dagen som varit, för jag tycker det är så vansinnigt trist när folk börjar berätta om vad de drömt, så det ska jag inte utsätta er för. Jo, förresten! Jag blev kompis med en padda här utanför. Han höll mig sällskap när jag tog ett kvällsbloss, och tittade så där anklagande på mig som bara paddor kan göra när de tycker att någon ska sluta röka.
Jag har även av misstag sett en herrtoa med pissoar från insidan, inklusive pissoarpissande, och väldigt generad herre. Detta kommer jag bära med mig länge. Nä, nu ska jag färglägga lite strippar.
Natti natti hattifnatti!

I svärmors kök

Det får allt till bli ett till blogginlägg idag, så fesen som jag varit på att blogga de sista dagarna!
Lunchen (frukost i mitt fall) var saftig, god och trygg. Fast vi åt inte fläskfilé som Roland i Torsk på Tallinn, utan sushi.
Sedan har jag bara suttit och arbetat i svärmors kök hela dagen. Som ni ser på bilden har jag även lyckats göra mig hemmastadd (läs: stökat ner och brett ut mig med dator, ritbräda och allehanda småkrafs, det mesta ätbart). Kim och hans mor var på utflykt.
Och det är så himmelskt; nu har jag laddat ner Ajvides senaste ljudbok!!! Det blev tre utropstecken där, som ni ser. Betyder att jag är exalterad. Bara så ni inte missförstår och tror att jag har ont i magen eller nåt.

Nu ska vi se på den film JAG valde när vi hyrde två till priset av en igår; den om den norska motståndsrörelsen under andra världskriget. Max Manus heter den visst. Dä tror jag ä gräjör dä!

Jo häj!

Hoffman och en apa

Farligt djur


Hoppsan! Somnade från bloggandet igår, mitt i värsta pandemin (Outbreak - i farozonen). Snarkade mig genom, ja det vet jag ju inte vad som hände i filmen, men det måste gått bra för det lät så på slutet. Det var något om Dustin Hoffman och en apa. Säkert väldigt sevärt.
Nåväl.
Ursäkta mitt dåliga bloggande i alla fall! Ska verkligen försöka att inte titta på nåt actionfyllt på teve ikväll, har en tendens att somna av sånt.
Nu ska vi strax käka lunch med min fina svärmor. Det ska bli gott för jag har inte ätit något sedan pandemiutbrottet igår (vi satt och käkade framför teven (men det är något med blödande ögon och dödsrosslingar som får en att tappa aptiten).
I morgon far vi söderut, med stopp i Gävle.
Häj så länge!

Dagens arga

Klick' pa'n sa blir'n shtörre! (Lulemål?)


Häj häj! Tack för era fina kommentarer igår! Blev så glad!! Tack Amanda och alli ni andra!

Dagens inlägg skrivs dock i rättmätig ilska. Inte så mycket för att jag har PMS (prisa gud, den fick jag piller mot!) utan för att vi kom att prata om ämnet jag just ska ta upp på en mysig födelsedagsfest jag nyss kom hem från. De andra höll med mig. För visst är det JOBBIGT, onödigt och ganska ute, det där att kvinnor MÅSTE le urskuldande när de tagit en "för" stor tårtbit, och säga "Usch, så jag glufsar i mig!", eller när de vid en mysig tjejmiddag (lite allergisk mot ordet, men mina "tjejer" är inte såna) inte kan låta bli att lägga sordin på stämningen genom att börja pladdra om hur mycket kalorier det var i maten och hur mycket man måste powerwalka för att få bort det. Tjejer, lägg av!!!! Jag har själv haft ätstörningar, och det är ett helvete! Min ilska riktas naturligtvis inte till tjejer med denna sjukdom, utan till dom som tror att vi tjejer måste vara så, fast i normen. Vi får inte vara glupska, vi ska vara smala för att duga, och vi får absolut inte låta någon annan tro att man inte är medveten om vad man stoppar i sig. Jag klarar inte av såna tjej-ångestmiddagar. Särskilt vansinning blir jag när små känsliga barnaöron hör på sina mödrars "Fy jag duger inte som jag är-prat". För Guds skull, även om ni inte själva har anorexi (ännu), så är det precis rätt taktik om ni vill att era döttrar ska få det.
Nej, nu är det dags att sluta med sånt trams tycker jag! Njut av maten och frossa lite lagom i tårtan och HÅLL KÄFT, om du inte ska säga nåt om hur fantastiskt gott det var, och hur bra du mår när du sitter där mätt och belåten.

Det var dagens arga.

Håller ni inte med?